Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

Hej, ny här!
Jag ska till Aurora idag för första besöket och jag är såå nervös. Jag är rädd både för att flippa ur och bara storgrina, eller - vilket känns som ännu värre: bli så där lugn och cool på utsidan att de inte tar mig på allvar (jag blir oftast sådan när jag blir stressad).

Jag funderar en del på igångsättning, men det känns väldigt skrämmande samtidigt... Man hör ju många historier om att igångsättning är det VÄRSTA man kan göra. Men det borde (?) väl vara skillnad om tappen är mogen eller inte?

Psychobilly:
Wow, 17 dagar till! Nästan framme! :)
Hur ofta kommer de att kolla tappen på dig?
Hur har du tänkt med ev. smärtlindring vid igångsättningen?
(Ledsen om det står tidigare i tråden, har läst den ganska noga men har säkert missat något.)
Lycka till.

Jag var hos Aurora igår, och samtalet gick väl - sådär.

Jag var mitt lugna och coola jag, med "ordning på papperena". Jag har så svårt att visa hur ledsen och orolig jag egentligen är, det kommer liksom inte ut.

Vi pratade iallafall en del om mina två tidigare förlossningar, de var kaosartade och det har skapat en rädsla hos mig att det ska bli en liknande upplevelse på förlossningen igen.

Jag är rädd för att det ska gå lika fort vid förlossningen som förra gången, från första känningen jag hade tills sonen kom tog det mindre än två timmar. På förlossningen var det ingen som fattade att jag var så långt framskriden som jag var (inte jag heller), så ingen skrev in oss, jag fick inget blått band runt handleden, ingen tittade på förlossningsplanen jag hade skrivit (jag hade ju skrivit att jag var rädd efter min första förlossning...), ingen CTG gjordes, jag träffade ingen av personalen utom när de ledde in oss på rummet osv.
Jag bad att få smärtlindring när en USKA tittade in på rummet en kort stund (jag hade sååå fruktansvärt ont), men hon sa att det gick _inte_ - jag _måste_ göra CTG först - och sedan gick hon bara. (I efterskott fattar jag inte att hon inte hjälpte mig med någonting: lustgas, akupunktur, visade var duschen fanns. Själv var jag för chockad och smärtpåverkad för att säga emot, jag trodde på henne.) När det var 7 minuter kvar av förlossningen tittade USKA:n in igen, och då insåg hon att det var något på gång och hämtade barnmorskan. Jag sprack mycket, eftersom det gick så fort (BM placerade mig i knästående, som kanske inte var så smart eftersom förlossningen gick så extremt fort). Efteråt var jag chockad och helt apatisk, och kunde inte ta in vad som hade hänt. Det var bara hemskt. Jag har fortfarande en massa minnesluckor.

Med Aurora-BM igår hann jag inte komma in på det här med igångsättning, men det är ju inte akut än. Ska träffa henne igen om två veckor. Jag tänker också att jag, isåfall, vill ha EDA förberett innan man drar igång förlossningen.

Hon föreslog att jag skulle föda på DS plan 6, där man kör det här Danderydsprojektet. Det lät väldigt positivt att det ska finnas personal på rummet hela tiden - tror jag behöver det efter min förra erfarenhet... Men så beskrev hon verksamheten, och det lät så extremt kyligt och instrumentellt: att man alltid tar hål på fosterhinnorna när mamman kommer in, att man ser till att ge värkstimulerande dropp om förlossningen stannar av. Jag blev faktiskt skrämd av det. Jag är ju rädd för snabba förlopp... Jag ska nog ringa till förlossningen på Plan 6 idag och höra efter lite mer om hur det funkar, försökte nyss få tag på Aurora-BM men det gick ju inte. De har bara 2 timmars tfn-tid i veckan, och ingen tfn-svarare...

crex:
Det är min tredje graviditet, det här.
Första gick inte så bra, vi miste våra tvillingar. Men vi har en skön kille hemma, iallafall.
Jag har bf 21/12 - en liten julklapp!
(Fast jag har fått för tidigt varje gång innan, och har cerclage insatt nu p.g.a. detta. Så jag har lite svårt att ta till mig bf-datumet, kan liksom inte tro att det ska kunna funka ända tills dess. Men jag hoppas ju.)

crex och HaJoMi:
skönt att höra lite om positiva igångsättningar! Tack! Ska göra lite mental träning, och föreställa mig lugna trygga igångsättningar...

crex:
Tack för länken till igångsättningstråden, jag ska ta och kolla in den.

Tvillingarna föddes levande, men de kom så tidigt att de inte kunde räddas. Ska man kunna rädda barn så tidigt måste man hinna ge dem medicin som påskyndar lungmognaden, och eftersom jag föder så snabbt så fanns det inte tid till det. Jag ringde ambulans på en gång det satte igång, men hann ändå inte in till sjukhuset innan dottern kom. Sonen kom på sjukhuset, men det var ändå för snabbt för att hinna ge läkemedel.
Det var 1995, och tiden läker inte såren men livet går vidare (även om det tar ett tag innan det känns så). Men vi har vår lille kille (f. 98), och det är förstås vår stora glädje!

Jag ringde förresten DS Plan 6 (DS-projektet) och pratade med en BM där. Hon lugnade mig en smula, och var mer nyanserad än Aurora-BM var (som pratade så mycket om hur man snabbar på förlossningar - kanske hade hon mest erfarenhet av mammor som oroar sig för långdragna förlossningar?). BM sa att det här med att ta hål på hinnorna, var i huvudsak mest inriktat på förstföderskorna. Och hon sa att de diskuterar ev. åtgärder med mammorna först. Lite bättre kändes det efter samtalet, men jag har så svårt att lita på att personalen på förlossningen är lyhörd.

Det har ju med mina erfarenheter att göra, förstås. Jag bad t.ex. om smärtlindring, och fick svaret att det var helt omöjligt. Men i praktiken hade jag kunnat få lustgas, akupunktur, massage, kvaddlar, dusch, vetekudde etc.

Det är svårt att försöka känna förtroende för dem igen, det är det. Jag har svårt att lita på att de ska lyssna på mig den här gången.
F-n också! Jag _vill_ ju kunna känna tillit!

crex:
Ja, det är otäckt när man har mycket förvärkar. Första och andra graviditeten hade jag väldigt mycket förvärkar. Första graviditeten sa BM att det var helt normalt, och det trodde jag ju på. Andra graviditeten höll man koll på livmoderhalsen, man gjorde många UL/VUL och den var ju påverkad. Jag tog Bricanyl varje dag fr.o.m. v. 24.

Den här gången är det lite bättre, kanske för att jag inte ligger ner lika mycket. Har märkt att jag får mycket förvärkar om jag vilar mycket. Överhuvudtaget har jag lyckats identifiera fler situationer som ger mig förvärkar den här gången, och det tror jag har gjort att det funkar lite bättre nu. Jag har cerclage nu, och det gör att jag känner mig (lite) tryggare också.

Ja, om jag blir igångsatt hoppas jag ju på att få träffa personalen innan. Gud, vad skönt det vore, vilken önskedröm.

Jag är mest rädd att förlossningen ska dra igång för tidigt igen, innan cerclaget är borttaget - då vet jag ju att det blir superstressigt med ambulans och så. Och jag hoppas verkligen jag hinner in till förlossningen, så de hinner klippa cerclaget. Puh, stresshormonerna åker i taket bara jag tänker på det...

Hoppas det kan fortsätta så att din livmoderhals är opåverkad. Hur ofta blir du kollad? Tar du Bricanyl eller något annat mot förvärkarna? När har du BF förresten? Var har du tänkt att föda?

Jag tjatade mig till att få en burk Bricanyl att ha hemma, efter en av de gångerna då jag var inne akut p.g.a. täta sammandragningar som inte ville ge med sig.

Jag har inte tagit någon tablett än, men jag ville ändå ha läkemedlet hemma. Ifall att, liksom.

Jag frågade läkaren som satte in cerclaget (har bytt sjukhus sedan dess, så jag har inte kontakt med henne längre) lite grann om Bricanyl, och hon sa att man numera inte är lika frikostig med Bricanyl längre. (Förra graviditeten åt jag ju dem som en del av kostcirkeln, ungefär. ) Som jag förstod det, var det för att regelbundet intag av Bricanyl kan göra det svårare att stoppa värkarna om det verkligen skulle behövas. (I USA är Bricanyl f.ö. inte godkänt som läkemedel för för tidigt värkarbete, effekterna anses inte tillräckligt goda jämfört med riskerna.)

Det är väl en stor anledning till att jag legat lågt med Bricanylen hittills. Plus att jag hatade biverkningarna. Man blir ju stressad av att få förvärkar, och att dessutom få ännu mer rusande puls av tabletterna gjorde ju inte saken bättre. Bebisen får ju också rusande hjärta, som jag har förstått det...

Cerclaget tas bort någon gång v. 35/36. Man vill inte göra det för tidigt, men man vill inte heller riskera att vänta för länge. De tar bort det på förlossningen, och sedan får man väl stanna där ett par timmar så de kan se om förlossningen drar igång. När de satte in cerclaget fick jag kraftiga sammandragningar under operationen så de satte in läkemedel (inte Bricanyl, det det finns kraftfullare preparat som används vid akuta lägen) - så det finns ju risk att min lättretade livmoder drar igång när de tar bort trådarna.
Fast för en del tar det flera veckor innan bebisen kommer, så vad vet man??

Jag tycker väl att de kunde skriva ut en burk Bricanyl till dig, så du kan ta när det är som värst. Som sagt, du är i v.33.

Förstår att du känner dig orolig att du ska vara helt slut när förlossningen börjar. Håller tummarna för att det ska gå lättare vid förlossningen den här gången, många får ju ett lättare och snabbare förlopp jämfört med barn nr. 1. (Tror du hade ett barn tidigare, ledsen om jag missat ngt.)

Jag känner mig slutkörd redan nu, jag sover verkligen dåligt på nätterna (ont i ryggen + oro). Jag fattar inte hur jag ska palla ett par veckor till (december känns som ett skämt!). Försöker peppa mig med att för 3 veckor sedan förstod jag inte hur jag skulle ta mig till 28 veckor - och nu är det 29+2!
Jag försöker tar en dag i taget. Det är bra att vara sjukskriven så jag kan ta det lugnt, men lugnet gör också att dagarna går långsammare. Önskar på ett sätt att jag kunde snabbspola den här graviditeten...

Pratade förresten med Aurora-BM på telefon idag, och hon sa att jag kan få föda på DS Plan 6 (= att man har personal närvarande vid hela förlosssningen), men att jag kan avstå från Dublinmetoden (= att förlossningen hela tiden ska gå framåt enl. en viss modell). Hon ska skriva in det i min förlossningsplan. Bra att få höra det.

Jag har inte haft några konkreta diskussioner om igångsättning än, vi diskuterar mest hur vi kan planera för en spontan förlossning inkl. om den startar för tidigt. Egentligen skulle jag vilja ha ett löfte om igångsättning redan nu, men att jag kan bestämma slutgiltigt hur jag vill göra i slutet av graviditeten. Jag har någon sorts föreställning om att en spontan start är bäst för bebisen (men jag har full respekt för olika mammors ställningstagande i den frågan), och att om jag mår bra nog så kanske jag vill försöka ha det så. Men att jag har en Plan B i form av igångsättning att falla tillbaka på ifall jag känner att jag inte fixar en spontan förlossning.
Ska ta det med Aurora-BM nästa gång.

Psychobilly:
Hur går det med försöken att starta förlossningen?
Håller tummarna!!

Caro Lin e:
Kunde inte låta bli att titta in på dina bilder...
Vilken fin kille! Jättegrattis!!!

Psychobilly:
Vad spännande att det händer saker...
Hur känner du dig inför att det snart är dax?

Håller tummarna för er båda!!

crex:
Jag förstår (kanske...) poängen med att BM tycker att det kan vara bra att bestämma sig för antingen snitt eller vaginalt. Ibland kan det känns bättre när man väl har bestämt sig, t.o.m. oavsett vilket alternativ man valde.

Men det beror ju på vad saken gäller, och hur man är som person.

Jag är nog sådan att jag vill kunna hålla det öppet i en sådan här stor fråga, jag vill inte behöva binda mig vid något val. Man vet ju inte till 100% vad man känner i en viss situation förrän man är där. Jag skulle helst vilja köra typ "ok, jag testar vaginalt men om det inte känns bra vill jag när som helst under förlossningen kunna ändra mig och få ett snitt utan att det beslutet ifrågasätts".

Fru U:
Hoppas du kan få en tid så snart som möjligt till Matildateamet.

Vad säger de på din IVF-mottagning om saken, de kanske också har tillgång till kuratorer som kan stöda er om det är svårt att få en tid till Matilda i närtid??

Förstår att det är råddigt med alla läkare, vi har också gjort fertilitetsutredningar...

crex:
Hur går det? Allt väl?

Jag ska till Aurora-BM på torsdag, vi ska se om vi kan få ihop en förlossningsplan. Förlossningsplan i all ära, men jag har svårt att känna mig tryggare av den: jag bekymrar mig för att de ändå inte kommer att läsa den.

Det var så det var förra gången, jag lämnade över min förlossningsplan och trodde personalen skulle titta på den och så var det ju inte. Såg i princip bara till personalen de sista 10 minutrarna överhuvudtaget.

Får väl hoppas att det inte blir så igen, men jag skulle liksom vilja ha en _garanti_ att det inte blir så. Och garantier kan man inte få...