Familjerådgivning?

Vi har gått på familjerådgivning länge, typ 2 år. Det har funkat kanonbra för oss. Gick dit för att allt var kaos i samband med första barnet, och allt höll på att barka åt skogen (=det hade gått långt, vi pratade om att separera).
Det var jag som föreslog att vi skulle gå dit, men min make (då sambo) hängde på direkt. Han tyckte det var jobbigt men ville, liksom jag, prova allt för att rädda förhållandet.

Den första rådgivaren vi var hos var en kvinna som var lite sisådär. Gillade inte alltid hennes uppfattning och åsikter. Men efter typ 6 månader blev hon långtidssjukskriven, så vi fick en ny, en kille som var kanonbra!
Det kändes underbart att ha en "avtalad tid" varje vecka (eller var det varannan?) att sitta ner i lugn och ro och prata om förhållandet, oss som individer, och oss som par. Vi fick "läxor" att göra från vecka till vecka, och vi lärde oss att se mönster och beteenden hos varandra på ett sätt vi inte gjort förut.
MEN det är ett jobbigt arbete, och kräver tid och energi. Ingen dans på rosor direkt. Man måste vara villig att satsa på förhållandet. Man kan även gå när man är på väg att skiljas, har hört om par som gjort det för att komma överens om barn osv och skiljas som vänner.
Hur som helst, jag rekommenderar det varmt, men det är inget som ska "drivas igenom" av en part. Båda måste jobba. (De frågade särskilt på den första intervjun som vi gjorde för att ställas i kö om båda säkert var med på det och villiga att arbeta, de tar inga par annars. Detta var i Göteborg)
Om din sambo verkligen inte vill lösa era problem så kanske det inte är någon mening för dig att försöka?
Det kanske är bäst att gå skilda vägar (även om det är svårast så är det ju också enklast!)?

Varmt lycka till hur ni än gör!
Massa styrke kramar!