Familjerådgivning?

Hej! Vi gick två gånger, skulle ha gått fler men just den terapeuten som vi fick va inge bra. Vi kom till en punkt då vi kände att det inte fanns så mycket annat att göra, vi stod stilla, kunde inte kommunicerar på egen hand och va fast i nån jäkla cirkel med hårda ord och pajkastning (typ). Skulle som sagt gå igen men det blev inte så, det låg givetvis på mig att ringa och boka och just då orkade jag inte lyfta luren för ett sånt samtal... har haft en väldigt jobbig tid under hela våren. Nu ha vi inte bott ihop på tre månader... Tror att man är "skyldiga" varandra att göra ALLT när man har det svårt i förhållandet innan man ger upp, för mig är det att gå i parterapi. Önskar dig all lycka!

Vi har inte gått på familjerådgivning ännu men vi har pratat om de flera gånger. Personligen så tror jag att det är viktigt att gå dit innan det är "försent" Vi började prata om det när vi märkte att vi alltid bråkade om samma saker och kom ingenstans i våra diskutioner. Bara skyllde på varandra hela tiden.
 

Vi har gått på familjerådgivning länge, typ 2 år. Det har funkat kanonbra för oss. Gick dit för att allt var kaos i samband med första barnet, och allt höll på att barka åt skogen (=det hade gått långt, vi pratade om att separera).
Det var jag som föreslog att vi skulle gå dit, men min make (då sambo) hängde på direkt. Han tyckte det var jobbigt men ville, liksom jag, prova allt för att rädda förhållandet.

Den första rådgivaren vi var hos var en kvinna som var lite sisådär. Gillade inte alltid hennes uppfattning och åsikter. Men efter typ 6 månader blev hon långtidssjukskriven, så vi fick en ny, en kille som var kanonbra!
Det kändes underbart att ha en "avtalad tid" varje vecka (eller var det varannan?) att sitta ner i lugn och ro och prata om förhållandet, oss som individer, och oss som par. Vi fick "läxor" att göra från vecka till vecka, och vi lärde oss att se mönster och beteenden hos varandra på ett sätt vi inte gjort förut.
MEN det är ett jobbigt arbete, och kräver tid och energi. Ingen dans på rosor direkt. Man måste vara villig att satsa på förhållandet. Man kan även gå när man är på väg att skiljas, har hört om par som gjort det för att komma överens om barn osv och skiljas som vänner.
Hur som helst, jag rekommenderar det varmt, men det är inget som ska "drivas igenom" av en part. Båda måste jobba. (De frågade särskilt på den första intervjun som vi gjorde för att ställas i kö om båda säkert var med på det och villiga att arbeta, de tar inga par annars. Detta var i Göteborg)
Om din sambo verkligen inte vill lösa era problem så kanske det inte är någon mening för dig att försöka?
Det kanske är bäst att gå skilda vägar (även om det är svårast så är det ju också enklast!)?

Varmt lycka till hur ni än gör!
Massa styrke kramar!

Jag och min sambo ska om några veckor till Familjerådgivningen för första gången. Har en son som snart är 1,5år och har sedan han föddes haft det både bra men också en hel del dålig. Som ovansående så börjar det bli en ond cirkel, man tjafsar om samma saker som man gjort länge (från både före och efter barn)och nu när energin inte är på topp så blir det mycket fräsande. Jag har också svårt att hitta bra ord och förklara på bra sätt vad det är jag vill ha sagt, så till viss del vill jag dit för att få hjälp med det. Känner att fortsätta ha det på detta vis inte är något jag orkar med någon lägre tid till utan att det då till slut kommer att bli en separation. Det är dock det sista jag vill, jag har ju mannen som jag är klart förälskad i...
Det är jag som kommit med förslaget och min sambo är med på att gå dit. Det var väl inte dirrekt "jippi!!" från hans sida. Han tycker att förhållande känns ok just nu och att till rådgivningen går man när man känner att det håller på att gå åt skogen (vi har alltså lite olika uppfattning om vårt liv just nu...).

Lycka till med vad du än bestämmer!

Hej. Här är det samma problem som ni har, bortdett från att min man oxå vill ta tag i vår situation.

Vi har en hög med barn...eller så är det
Vi träffades för 3,5 år sedan, flyttade ihop för 3 år sedan, har hunnit gifta oss, få två barn, samt att jag har 3 barn sen tidigare och han ett barn. Den sistfödda var inte planerad men vi beslöt att även dett barn skulle bli lika efterlängtat som vårt 1a gemensamma. Förra sommaren gifte vi oss och jag jobbade, maken sjukskriven pga stress. Nu är jag lika stressad jag pga små barn, nattvak och allt därtill, han är snart redo att börja kliva ut i arbetslivet igen.
Vi tjafsar om samma jäkla saker hela tiden...hushållet och pengar. Jag tycker jag tar största ansvaret hemma och han gör det jag ber om. Han tycker att han gör lika mycket som mig, utom ammar och sånt
Jag är konstant trött och tycker det suger att vara hemma, samtidigt som jag inte vill börja jobba än eftersom mini är 5 månader.

Jag har oxå svårt att förklara hur jag mår och upplever vårt liv så nu tror jag att det är dax för oss attt boka tid, för vi älskar varandra hur mycket som helst, men jag orkar inte ha det så här mer nu, är sur, ledsen, trött, tappat lusten till samliv, orkar inte med de stora barnen som bara ska ha men inget gör hemma utan massa tjat från mig.

Till TS:
Försök få din sambo hur du skulle uppskatta att han följde med och gav det en chans, för din skull för att du har behov av att gå och prata och vill ha honom med dig.

Herregud jag är verkligen trött...fattar ngn vad jag svamlar om

Jag menar TS att du får köra lite fjäskande ist, be honom att han följer med dig för att du vill prata och vill ha honom med dig enbart för din egen skull.
Jag tror att man kan gå på rådgivning ensam oxå, iaf fick jag det som förslag när mitt ex bara dummade sig på våra samtal...men jag gjorde aldrig det, jag bröt med honom ist.

På fredag har vi en tid bokad och jag fick bra vibbar när jag bokade den. Mannen har ju oxå insett att nåt måste göras, vi kan ju inte tjafsa om skitsaker hela tiden...och jag tror att han behöver någon som hjälper honom på traven när det gäller att samtala...han är den tysta sammanbitna typen...

Hej, vi gick 3 gånger, när det kändes som vi bara bråkade (eller rättare sagt teg) hela tiden. Jättebra, och vi kommer gå fler gånger, även om vi nu säkert kommer gå lite tidigare, när vi vet att det inte är något "farligt".

Rekommenderar det varmt!!!

Är det någon som gått i motala eller östergötland överhuvudtaget?? jag har bokat tid dit fast vi bor i mjölby.
Jag mår verkligen skit här hemma. Sambon mår väl sådär, men honom har jag snart inte överseende med, för mitt humör är åt helsike dåligt, nästan värre än när jag var gravid
vår äldsta son märker av allt. Vet inte vad jag ska ta mig till. Har ingen alls att "fly" till heller...
Jag får aldrig vara helt själv heller.
Två pojkar hemma samt ett kaotiskt hem som aldrig blir bra. Han är så äckligt lat och det ska gå till yttersta gränsen med allt tydligen innan det händer nåt. Jag får tjata ihjäl mig samt böla och mår skit av det. Han vill inte höra nåt från mig och därav kommunikationsproblem eller värre...