Stöd i nöd :-D

Frågan jag fick var...hur kan man föda utan att uppleva att man har "ont". Här nedan följer mitt svar

"Det är en väldigt bra fråga och jag ska försöka förklara efter bästa förmåga hur jag upplevde det som jag gjorde. I mitt fall var det en lång tankeprocess som började långt innan det var dags för förlossning. Jag började funderade över mitt förhållande till just smärta och fann att jag som så många andra tillhörde den sortens människor som svalde en alvedon så fort det gjorde minsta lilla ont i huvuvdet. Inget fel med detta, men min grundsyn hade blivit att smärta var något onaturligt och skulle bort till varje pris. När jag sedan läste boken "att föda utan smärta" tyckte jag först att grundidén var befängd och drömlik men det dröjde inte länge innan jag började inse att möjligheten skulle kunna finnas. Boken beskriver hur vi flickor redan som mycket små får en inpräntad bild av hur en förlossning kommer vara. Vi får höra om eller se en kvinna föda, vi ser henne skrika av vad vi tror är smärta, vi ser detta stora barn komma ur det "förhållandevis" lilla underlivet. Vi får 20% insikt av något som innehåller 100%. Genom livet kommer vi i kontakt med mentala bilder av rädsla, smärta, skrik, panik och vi blev mer eller mindre intalade både medvetet och omedvetet att förlossningen är en mycket plågsam process och att vi inte ska tro något annat. Födslolektyren säger många gånger samma sak, jag läste en ?vanlig? förlossningsbok som inleddes med meningen ?att föda gör fruktansvärt ont? och jag minns hur jag satt och grät och skrev i min dagsbok ?att föda gör REDAN fruktansvärt ont?.
Så, hur gick jag då slutligen till väga...jo: Jag beslutade mig för att först och främst slå dövörat till när det kom till alla ?skräckhistorier?. Jag beslutade mig för att min förlossningsupplevelse skulle bli min och ingen annans, ingen skulle kunna få ?bestämma? åt mig hur den skulle bli. Därefter läste jag systematisk på om HELA graviditet- och förlossningsförloppet. Man kan lugnt säga att jag närmade mig det hela som en råpluggande högstudiestuderande närmar sig en tuff tenta. Jag gjorde mitt yttersta för att bereda mig fysiskt och psykiskt inför något jag aldrig varit med om förut. Boken ?att föda utan smärta? var ett fantastiskt redskap. Tack vare den fick jag en stor inblick i det mentala arbetet som krävdes för att få helhetsbilden av en graviditet och förlossning. Jag insåg att vi föder lika mycket psykiskt som fysiskt. Och en annan fantasisk insikt som började slå rot, var det faktum att vi kvinnor KAN det här och att vi är skapade till att föda barn.
Jag tränade mycket med visualiseringsbilder och andningsövningar, till saken hör att jag började detta gedigna arbete i slutet av 6:e månaden, varpå jag vill belysa det faktum att det inte är för sent med att sträva mot en positiv eller smärtfri förlossning även om man är långt gången i sin graviditet.
Min make var ett enormt stöd och tillsammans tränade vi profylaxens lära. Vi byggde upp en känsla av teamwork. Vi skulle föda barn, vi skulle hjälpa vårt lilla barn till världen. Väl medveten om att inte alla män vill eller kan delta i ett sådant arbete, så är jag personligen övertygad om att vi kvinnor fixar detta minst lika bra utan deras medverkan.
Jag passade även på att analysera hur jag upplevde smärta de gången den drabbade mig. Så som det mest ?enkla? händelser, som ex när jag råkade smälla i storttån i en tröskel. I stället för att ?bara? tänka att det gjorde ont, började jag lägga märke till de olika sinnes-?sensationerna? som följde. I stället för smärta, upplevde jag ett starkt tryck, en brännande känsla, en pirrande smärta. Jag började förstå att väl man öppnade sig för möjligheten, så fanns det fler färger i poletten än bara ont, ont, ont.
En annan viktig faktor var tidsperspektivet. Jag arbetade med konsten att ändra tidsperspektivet till min egna fördel. Dvs istället för att tänka ?tänk om jag har flera timmar framför mig av förlossning, tänk om jag har flera ?hundra? sammandragningar att vänta? så beslöt jag mig för att fokusera energierna till ?här och nu? och framför allt ?EN enda sammandragning i taget?. Inga tankar på de jag lämnat bakom mig, inga tankar på de som jag hade framför mig, utan endast en enda sammandragning på högst 1-2 minuter. Jag beslöt mig för att DET skulle jag fixa. Och det var även så det blev.
En annan del av varför min förlossning blev så fantastisk, var att jag pga mina införskaffade kundskaper och övningar kunde behålla lugnet. Jag fick aldrig panik varpå min hjärna aldrig behövde skicka ut signaler av rädsla eller panik. Detta ledde till att jag upplevde sammandragningarna som enorma krafter, som tryckte och kramade min kropp, men som aldrig gjorde ont.
Jag kan inte understryka nog att jag är medveten om att förlossningar är så unika. Det kan gå fort, eller ta lång tid. Det kan vara dramatiskt eller förhållandevis lätt. Men mina råd är som alltid, oavsett situationen...acceptans...tillit till din kropps förmåga...lugn. Dessa tre begrepp är metoder att använda för att uppleva en positivare förlossning oavsett omständigheterna.
Det som också underlättade för mig var att jag visste att om situationen blev sådan att jag och min kropp inte skulle reda ut det hela, så var jag bland människor kompetenta nog att göra detta åt oss. Dvs genom evt kejsarsnitt. Att veta att jag skulle kunna lägga över tilliten fullt ut till dem, lade också sig till grunden för mitt stora lugn.

Slutligen: Min kropp skulle påbörja ett arbete, jag aldrig skulle kunna stoppa och när jag förlikade mig med den tanken samt insåg att kroppen skulle göra så för att hjälpa mig föda fram min efterlängtade lilla bebis, så kände jag stor ömhet och respekt inför min fantastiska kropp. Jag beslöt mig för att jobba tillsammans med min kropp, hjälpa den där jag kunde och låta den ta vid där jag gjorde bäst i att stötta den med andningen enbart. Jag blev ett teamwork med mig själv, med min kropp. Alla dessa faktorer ledde till att jag genomförde det största fysiska jobb någonsin, men att jag aldrig upplevde smärta och att det var 21 underbara timmar av mitt liv.

Min önskan är som alltid att målet för blivande mammor ska bli, att dom ska få möjlighet till en så positiv förlossning som dom kan få. Smärtfri eller inte.

Nu fick du ett långt svar*ler* men det var en jättebra fråga och det finns säkert en hel del aspekter jag glömt att ta upp, men jag finns här om du eller andra har fler frågor eller vill veta mer om detta.

Kram

KattenEnzo: Grattis till det lilla väntade underverket

Mosterjosie:

Det viktigaste för dig tror jag är att göra det som känns bäst och lugnast för dig. Det finns inga "måsten" när det gäller förlossningar och inga sätt är "sämre" att föda på. Om du känner att du har "för färska" och plågsamma minnen av din förra förlossning, så tycker jag att du ska välja kejsarsnitt OM det känns lugnast för dig
Jag propagerar en hel del för att föda vaginal (men jag är absolut inte negativt till snitt), ialla fall att våga försöka se på sin kommande förlossning i ett annat ljus, men jag är väl medveten om det enorma tanke-arbete det kräver och i vissa fall är det helt enkelt för övermäktigt.

Stor kram på dig

Ett litet onsdags-puff

Söndagspuff

Quliana: Det första jag måste säga med en varm sajberkram är "Var snäll mot dig själv". Vilket sätt du än föder på och hur det än går till, så kommer du göra ett fantastiskt jobb Det finns inga "måsten" och det är alldeles sant!!! och man får vara rädd, det är OK, men försök i den mån du kan att omvandla rädslan till fokus istället. En sammandragning i taget, lyssna på barnmorskorna och säg till om det känns fel på ngt sätt.

Elin med Wilma:

Det slutar aldrig att värma med sådana inlägg som dina och jag är som alltid jätteglad att jag når ut och fram till er som behöver lite pepp och uppmuntran . I ditt fall skulle jag se det som en möjlighet att "analysera" min rädsla inför tanken på en ny förlossning. Om rädslan är med dig varje dag så ta chansen och konfrontera den i den takt du känner är lagom. När du får lite ensam-ro under dagen, så sätt dig ner med en kopp té eller kaffe, block och penna och skriv ner dina tankar kring en evt kommande graviditet och förlossning. Försök att se vad som ligger bakom rädslan, istället för att låta den bromsa dig. Vi är många människor som går omkring i livet och låter oss styras av obehagliga känslor istället för att stanna upp och börja i frågasätta dem. Många gånger kan man till och med bli förvånad över att det inte var så farligt som man trodde.
En annan idé till att börja förbereda dig på nytt mentalt är att du börjar om från början. Låna eller köp hem bra och positiv lektyr om graviditet och förlossning. Böcker som inspirerar, inte underminerar det stora arbete, men samtidigt inte "skrämmer" heller. Försök även att bli vän med begreppet "då var då" och "nu är nu". Alla förlossningar är unika på sina egna sätt och bara för att du hade en svår förlossning första gången så behöver det inte betyda att nästa blir likadant.
STOR KRAM

Utöver detta, till alla som läser: Vi måste börja förstå vilken inre kraft vi besitter. Inte enbart i våra fantastiska kroppar utan i tankens kraft. Hur vi väljer att närma oss situationen och att se på den. Jag har sagt det innan och jag säger det igen. Det finns Såååå mycket vi kan göra för att förbereda oss, träna oss och "styrka" oss inför både en graviditet och förlossning. Ta över rodret tjejer...bestäm rutten, detta kan vi!!!

Linsis: Kanonbra inlägg!!!

Puff