Stöd i nöd :-D

Frågan jag fick var...hur kan man föda utan att uppleva att man har "ont". Här nedan följer mitt svar

"Det är en väldigt bra fråga och jag ska försöka förklara efter bästa förmåga hur jag upplevde det som jag gjorde. I mitt fall var det en lång tankeprocess som började långt innan det var dags för förlossning. Jag började funderade över mitt förhållande till just smärta och fann att jag som så många andra tillhörde den sortens människor som svalde en alvedon så fort det gjorde minsta lilla ont i huvuvdet. Inget fel med detta, men min grundsyn hade blivit att smärta var något onaturligt och skulle bort till varje pris. När jag sedan läste boken "att föda utan smärta" tyckte jag först att grundidén var befängd och drömlik men det dröjde inte länge innan jag började inse att möjligheten skulle kunna finnas. Boken beskriver hur vi flickor redan som mycket små får en inpräntad bild av hur en förlossning kommer vara. Vi får höra om eller se en kvinna föda, vi ser henne skrika av vad vi tror är smärta, vi ser detta stora barn komma ur det "förhållandevis" lilla underlivet. Vi får 20% insikt av något som innehåller 100%. Genom livet kommer vi i kontakt med mentala bilder av rädsla, smärta, skrik, panik och vi blev mer eller mindre intalade både medvetet och omedvetet att förlossningen är en mycket plågsam process och att vi inte ska tro något annat. Födslolektyren säger många gånger samma sak, jag läste en ?vanlig? förlossningsbok som inleddes med meningen ?att föda gör fruktansvärt ont? och jag minns hur jag satt och grät och skrev i min dagsbok ?att föda gör REDAN fruktansvärt ont?.
Så, hur gick jag då slutligen till väga...jo: Jag beslutade mig för att först och främst slå dövörat till när det kom till alla ?skräckhistorier?. Jag beslutade mig för att min förlossningsupplevelse skulle bli min och ingen annans, ingen skulle kunna få ?bestämma? åt mig hur den skulle bli. Därefter läste jag systematisk på om HELA graviditet- och förlossningsförloppet. Man kan lugnt säga att jag närmade mig det hela som en råpluggande högstudiestuderande närmar sig en tuff tenta. Jag gjorde mitt yttersta för att bereda mig fysiskt och psykiskt inför något jag aldrig varit med om förut. Boken ?att föda utan smärta? var ett fantastiskt redskap. Tack vare den fick jag en stor inblick i det mentala arbetet som krävdes för att få helhetsbilden av en graviditet och förlossning. Jag insåg att vi föder lika mycket psykiskt som fysiskt. Och en annan fantasisk insikt som började slå rot, var det faktum att vi kvinnor KAN det här och att vi är skapade till att föda barn.
Jag tränade mycket med visualiseringsbilder och andningsövningar, till saken hör att jag började detta gedigna arbete i slutet av 6:e månaden, varpå jag vill belysa det faktum att det inte är för sent med att sträva mot en positiv eller smärtfri förlossning även om man är långt gången i sin graviditet.
Min make var ett enormt stöd och tillsammans tränade vi profylaxens lära. Vi byggde upp en känsla av teamwork. Vi skulle föda barn, vi skulle hjälpa vårt lilla barn till världen. Väl medveten om att inte alla män vill eller kan delta i ett sådant arbete, så är jag personligen övertygad om att vi kvinnor fixar detta minst lika bra utan deras medverkan.
Jag passade även på att analysera hur jag upplevde smärta de gången den drabbade mig. Så som det mest ?enkla? händelser, som ex när jag råkade smälla i storttån i en tröskel. I stället för att ?bara? tänka att det gjorde ont, började jag lägga märke till de olika sinnes-?sensationerna? som följde. I stället för smärta, upplevde jag ett starkt tryck, en brännande känsla, en pirrande smärta. Jag började förstå att väl man öppnade sig för möjligheten, så fanns det fler färger i poletten än bara ont, ont, ont.
En annan viktig faktor var tidsperspektivet. Jag arbetade med konsten att ändra tidsperspektivet till min egna fördel. Dvs istället för att tänka ?tänk om jag har flera timmar framför mig av förlossning, tänk om jag har flera ?hundra? sammandragningar att vänta? så beslöt jag mig för att fokusera energierna till ?här och nu? och framför allt ?EN enda sammandragning i taget?. Inga tankar på de jag lämnat bakom mig, inga tankar på de som jag hade framför mig, utan endast en enda sammandragning på högst 1-2 minuter. Jag beslöt mig för att DET skulle jag fixa. Och det var även så det blev.
En annan del av varför min förlossning blev så fantastisk, var att jag pga mina införskaffade kundskaper och övningar kunde behålla lugnet. Jag fick aldrig panik varpå min hjärna aldrig behövde skicka ut signaler av rädsla eller panik. Detta ledde till att jag upplevde sammandragningarna som enorma krafter, som tryckte och kramade min kropp, men som aldrig gjorde ont.
Jag kan inte understryka nog att jag är medveten om att förlossningar är så unika. Det kan gå fort, eller ta lång tid. Det kan vara dramatiskt eller förhållandevis lätt. Men mina råd är som alltid, oavsett situationen...acceptans...tillit till din kropps förmåga...lugn. Dessa tre begrepp är metoder att använda för att uppleva en positivare förlossning oavsett omständigheterna.
Det som också underlättade för mig var att jag visste att om situationen blev sådan att jag och min kropp inte skulle reda ut det hela, så var jag bland människor kompetenta nog att göra detta åt oss. Dvs genom evt kejsarsnitt. Att veta att jag skulle kunna lägga över tilliten fullt ut till dem, lade också sig till grunden för mitt stora lugn.

Slutligen: Min kropp skulle påbörja ett arbete, jag aldrig skulle kunna stoppa och när jag förlikade mig med den tanken samt insåg att kroppen skulle göra så för att hjälpa mig föda fram min efterlängtade lilla bebis, så kände jag stor ömhet och respekt inför min fantastiska kropp. Jag beslöt mig för att jobba tillsammans med min kropp, hjälpa den där jag kunde och låta den ta vid där jag gjorde bäst i att stötta den med andningen enbart. Jag blev ett teamwork med mig själv, med min kropp. Alla dessa faktorer ledde till att jag genomförde det största fysiska jobb någonsin, men att jag aldrig upplevde smärta och att det var 21 underbara timmar av mitt liv.

Min önskan är som alltid att målet för blivande mammor ska bli, att dom ska få möjlighet till en så positiv förlossning som dom kan få. Smärtfri eller inte.

Nu fick du ett långt svar*ler* men det var en jättebra fråga och det finns säkert en hel del aspekter jag glömt att ta upp, men jag finns här om du eller andra har fler frågor eller vill veta mer om detta.

Kram

Wow, vad inspirerande att läsa! Jag VILL ha samma "förlossningsfilosofi" som du beskriver att du hade och jag läser på och "tränar"! Är nu i v34 och börjar faktiskt längta efter förlossningen, tänk att jag snart ska få träffa en liten person som jag redan känner så oerhört starkt för. Grattis till din fina förlossning och tack för att du delade med dig!

KattenEnzo: Grattis till det lilla väntade underverket

Min förra förlossning var en mardrömsförlossning ! (iaf enligt mej) Är inte särskilt smärttålig i övrigt heller men var ändå inställd på en smärta utan dess like. Men den smärtan som va var helt hemskt o den kan jag inte radera ur mitt minne !!! Min förlossning tog lång tid, inget smärtlindring förräns efter 18 timmar och lite annat som oxå gick fel. Folk säger att man glömmer men inte jag !! Hur ska jag kunna föda en gång till när jag vet hur j*vla ont jag hade då ?? För tillfället vill jag verkligen ha snitt !!

Mosterjosie:

Det viktigaste för dig tror jag är att göra det som känns bäst och lugnast för dig. Det finns inga "måsten" när det gäller förlossningar och inga sätt är "sämre" att föda på. Om du känner att du har "för färska" och plågsamma minnen av din förra förlossning, så tycker jag att du ska välja kejsarsnitt OM det känns lugnast för dig
Jag propagerar en hel del för att föda vaginal (men jag är absolut inte negativt till snitt), ialla fall att våga försöka se på sin kommande förlossning i ett annat ljus, men jag är väl medveten om det enorma tanke-arbete det kräver och i vissa fall är det helt enkelt för övermäktigt.

Stor kram på dig

Ett litet onsdags-puff

Söndagspuff

Tittar in för att uppmuntras.

Skrev i förra tråden om min förlossningsskräck. Nu har jag varit på aurorasamtal och lagt upp en plan. Känns okej, men inte fantastiskt. Jag är rädd för att trots löften bli livrädd när jag väl föder. Trodde på mig själv förra gången och när jag kände att jag inte klarade av det så blev jag så besviken på mig själv.

Imorgon ska jag träffa läkaren för "påskrift" av planen. Hoppas att det går som planerat.

- Omdöme om igångsättning v 38+0
- Lägga EDA tidigt och se till att den verkligen fungerar.

Resten av mina rädslor går tyvärr inte göra något åt. Men jag skulle vara innerligt tacksam att slippa en latensfas på 5 dygn och att smärtlindringen hjälper den här gången.

Quliana: Det första jag måste säga med en varm sajberkram är "Var snäll mot dig själv". Vilket sätt du än föder på och hur det än går till, så kommer du göra ett fantastiskt jobb Det finns inga "måsten" och det är alldeles sant!!! och man får vara rädd, det är OK, men försök i den mån du kan att omvandla rädslan till fokus istället. En sammandragning i taget, lyssna på barnmorskorna och säg till om det känns fel på ngt sätt.

Vill bara ge dig en kram Makenzie! För att du sprider hopp och glädje härinne.

Jag har blivit väldigt förlossningsrädd efter min dotters födelse, och jag är otroligt nervös inför den dagen vi ska skaffa ett syskon till henne. Det känns nästan otänkbart just nu, jag vågar inte bli gravid igen. Det är över ett år kvar tills vi har tänkt börja försöka igen men ändå oroar jag mig redan nu över det här flera gånger varje dag. Därför känns det så skönt att läsa positiva och glada trådar, såsom din! Det får mig att glömma bort min rädsla en stund! Tack! / Elin