Skönt med den här "diagnosen"!?

Vi är mitt uppe i utredning, som har dragit ut lite på tiden på grund av en kass läkare. Men det är en annan historia. Jag misstänker att vi kommer att få diagnosen oförklarligt barnlösa. Jag har undersökts och lämnat prover som var normala. Och jag har dessutom kollat själv så att jag har äl med tempning och äl-tester. Min man är tydligen superman (självutnämnd och mkt nöjd) då hans spermaprov var enastående. Läkaren hade nästan aldrig sett så bra resultat. Vi blev gravida för två år sen men det slutade i mf. Sen dess har inget hänt. Jag bad själv om kontraströntgen av äggledarna för att se om passagen är fri. Jag har precis fått remissen. Vi får avvakta den undersökningen.

Jag måste säga att jag inte är lika glad som maken över att vi är till synes friska. För det är ju nåt som är fel om man prickar in äl månad efter månad i två år utan att nåt händer. Hur går man vidare? Att försöka som vanligt känns liksom lite meningslöst. Vi har hållit på i snart 4 år sammanlagt...

Vår nya läkare sa att vi ska testa stimulerad insemination efter sommaren och om det inte går blir det ivf.

Jag är lite ambivalent. Man vill ju lyckas på egen hand om det nu ändå inte är nåt fel på oss, men hur lång tid är det rimligt att vänta.

Ursäkta att det blev långt, men det det är många tankar som snurrar runt i huvudet.

Ha det bra alla ni som kämpar!

Och så en fråga. Ni som har skrivit att "ni inte passar ihop med er partner" och att det skulle vara problemet. Vad exakt menar ni med det? Det låter ju fruktansvärt deprimerande. Talar ni om rent fysisk inkompatibilitet eller snarare nåt "andligt"? Har ni gjort eftersamlagsprover för att bevisa detta?

Vad underbart, teskedsmamman! Det är precis sånt man behöver höra när det känns motigt. Jag var själv lite tveksam till insemination när läkaren nämnde det. För mig låter det liksom som samma sak som hemmaisängkammarvarianten. Men läkaren räknade upp en rad studier som övertygade mig. Tack för peppninen! Hoppas det går bra för din kompis denna gång då.