Ni som gett en andra chans...

Mmm, min man fick kallelse... Vi fick testsvaren idag och är tack och lov rena! Men det var ett helvete till att gå igenom... Innan det så var vi orolig att hon var gravid och innan det så var otroheten...

Nr 16; Att du har svårt att begränsa ältandet och får extra svårt att gå vidare kan jag förstå med tanke på hennes graviditet.

Har din man sagt till henne att han inte vill ha barnet? (för visst var det så?)

Nr 16; Han står som fader okänd men vill vara med under graviditeten? Jag lider med dig!

Detsamma; Jag hade kunnat skriva exakt samma sak! Om ett år får vi se hur det gick...

känner mig ibland som en annan människa. Lite hårdare, lite mer cynisk och jag har en liten mur kring min själ där min man inte kommer in längre. Jag hoppas att jag kommer våga låta den falla...

Från dag ett. Jag pratade med henne, tanken var att vi skulle börja umgås redan innan de fick attraktion till varandra. Jag hade känslan att något inte stämmde och när hon var här och åt med oss så var jag säker fast jag inte hade något direkt att gå på. Särskillt hennes kroppsspråk avslöjade dem. Och då hade de inte haft fysisk sex än...

Seda hittade jag intima foton i hans telefon adresserat till henne. Och sedan var det en utomstående som tog kontakt med mig och berättade allt de nekat till...

Hon kan inte förstå hur vi tänker och hade velat fortsätta var kompis för de hade ju så roligt ihop och trivdes ju i varandras sällskap... Jävla slampa!

Jag kan bara skratta... Han sa bara att det kommer inte att hända och att även om de/vi träffas på stan så kommer han på sin höjd att säga hej.

Våra barn lekte ihop så det är svårt att bara ignorera om de får syn på varandra....

Mer patetisk tjej har jag aldrig mött. Hon har gett uttrycket "att vara blond" en helt ny dimention. *S*

Det hade slutat vid midsommar då hon testade possitivt på könsjukdom. Och jag visste hela tiden. Har frågat rakt ut och sagt att jag inte tror dem flera gånger. Allt för att ge honom chansen att berätta själv. Hade nog ställt honom ordentligt mot väggen rätt snart ändå... Jag hör till dem som tycker det är hans sak att berätta ingen annans. Om det nu inte är ett llångvarigt förhållande...

Ta dagen timme för timme och koncentrera dig på att överleva. Det är skittungt men det kommer att lätta. *Kram*

Jag har gjort upp vem som tar vad om vi separerar i mitt huvud. Har suttit och tittat på lägenheter och radhus. Funderat på hur livet skulle se ut om jag gick. Deet var inget som skrämmde mig. Jag vet att jag skulle få det bra. Men jag älskar min man och kan vi ta oss ut mer sammansvettsade efter det här är det värt alla känslor och tankar.

Det har jag provat (inte nu) och det är ingen bra ide'att hämnas med otrohet. Dels förlorar man rätten till sina känslor ang hans otrohet och dels känslan för sig själv.

Detsamma; Jag förstår hur du tänker. Men det blir inte samma sak för du har inte kännt behovet av en annan och kan därför inte sätta dig in i hur han tänkt och känt ändå. *Ler lite*

Jag är 29, 2 barn under 5 år.

hur ofta vi pratar om det beror på mig. Ibland nämns det inte på ett par dagar, ibland flera ggr om dagen. Mest om hur jag kännre och vad jag är rädd för och varför. Och jag frågar om hur han känner tänker och mår. Det är ytterst ovanligt att han sponant tar upp det som varit men pratar ganska mycket om hur vi ska arbeta frammåt och så. När han skulle köpa min födelsedagspresent hade han tänkt låssas som om han skulle göra något annat men ångesten att ljuga steg och han var tvungen att säga det och vad det var han skulle göra.

Det måste vara tärande att inte veta hur han ska ha et med barnet så att du vet ur du ska känna inför allt!

Nej, det är du inte!!!

Men det är nog lättare om du vet vad du har att vänta så fort som möjligt. Dvs hur ni tre + barnet ska göra.