Inlägg från: Anonym (Frun) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Frun)

    Ni som gett en andra chans...

    Det känns bra. Första gången jag inte mår asdåligt när han har jobbat natt! Jobbigt var det men inte mer. Det känns så skönt!

    Det är nog bra att du börjat skriva "detsamma" och om ni vill kan han kanske få läsa det så han vet vad som rör sig i dig.

    456; Det vet nog ingen av oss egentligen. Jag bestämde mig ganska omgående att ge oss en chans men jag hade den filosofin redan innan detta hände. (Beroende på vad som hänt bör tilläggas)
    Men visst har jag vacklat många gånger. Särskillt när självföraktet varit som störst. För sammtidigt som jag varit inställd på att OM det händer så ska vi försöka så lovade jag mig själv en gång i tiden att ingen skulle få knäcka mig.

  • Anonym (Frun)

    Det vet jag också. Händer det igen, även om det är en "mindre" händelse så kommer jag ta mitt pick och pack.

  • Anonym (Frun)

    *ler lite* Hur får du det i koppling med otroheten?

  • Anonym (Frun)

    Ok... *S* Du har kanske inte pratat tillräckligt om det som hänt?

  • Anonym (Frun)

    Överlevare; Precis så. Sten för sten. Men jag känner mig trygg i att veta att jag ser om det händer, att jag kan läsa av honom så bra.

    Detsamma; Har du haft någon samtalskontakt? Annars är det en jättebra ide´för där kan du vräka ur dig utan rädsla för att såra och få hjälp med att hitta nya tankebanor.

    456; Det är allt detta ni måste prata om. Hur du mår, hur han mår. Om rädslan för framtiden.
    Jag skrev. Flera gånger per dag för att inte tjata sönder honom och begränsa tiden vi pratade. Jag har alltid 30 min till mitt förfogande när jag behöver prata och efter det så länge som han orkar. Det har fungerat bra för oss.

    Sen fick jag tipset om att leva så normalt som möjligt. Mig hjälpte det.

  • Anonym (Frun)

    Mmm... Jag hoppas att det löser sig för er. När ska ni träffas och prata?

  • Anonym (Frun)

    Att tidsbegränsa per gång. Och att tänka över de svar man får. Och att lära sig koncentrera sig på varför det blev som det blev.

    Jag vet inte hur länge jag kommer älta. Men jag har inte behov av det varje dag längre. Det finns dagar jag inte tänker medvetet på det alls.
    Men min man får ta de gånger jag behöver prata oavsett det är ur en annan synvinkel eller samma som förra gången. Det är han som ska göra mig trygg även om jag naturligtvis ska bjuda till.

    Några runt oss vet, särskillt på min sida...

  • Anonym (Frun)

    Gå med rak rygg, du har inget att skämmas för. Kom ihåg det. OCh skvallret kommer avta.

  • Anonym (Frun)

    Ledsen; Välkommen.

    Familjerådgivningen är en bra ide. Att han vill kramas och pussas känner jag igen. Så är min man också även om det lugnat ner sig. Jag sa ifrån när jag inte ville ha hans närhet och sökte upp honom när det var ok och han respekterade det.

Svar på tråden Ni som gett en andra chans...