Ni som gett en andra chans...

Har hållit mig från datorn ett par dagar. Inser att nu tänker ni ta paus. Antiklimax.

Till nr 16. Fader okänd. Hmm. Det är så att familjerätten skriver avtal om faderskap. Om kvinnan uppger fader okänd gör de en utredning kring eventuella fäder. De kan kontakta närstående, vårdpersonal etc. Utan faderskap ingen arvsrätt för barnet. Utan faderskap har din sambo inga som helst rättigheter till umgänge med sitt barn. Jag vet att detta låter hemskt för dig, men jag tycker att din man borde bekräfta faderskapet om han tror att han är pappa. Känner han sig osäker be om ett test.

Till detsamma. Jag har liksom du haft tankar på att hämnas. Min sambo har varit otrogen en gång förut. Då hämnades jag, men jag kan säga att det är helt meningslöst. Sveket förblir detsamma. Det enda positiva var att jag kände att jag minsann kunde få någon annan.

Till Frun. -Om han verkligen vill ha mig varför låg han med henne igen. Mycket bra fråga. Kämpar med samma tankar. Min fråga är också varför han slutade efter tre tillfällen. Han kunde ju lika gärna ha fortsatt. Risken att förlora mig hade han redan tagit. Han säger bara att det inte var värt det, att han inte ville leva så. Nähä.

Jag har haft riktigt låga dagar efter familjerådgivningen i veckan. Har inte velat gå in här för jag var rädd för att deppa ihop. Varför så ledsen då? Jo, när vi satt där i samtalet berättade min sambo att när jag ringde honom och sa att hon och hennes sambo stått hemma i vår hall inför mig och barnen och berättat bestämde han sig för att erkänna och agera som en man. Detta innebär att man inte gråter, gnäller om att man ångrar sig, ber att jag ska förlåta och stanna etc. Det skulle vara förnedrande för honom. Han erkände och sa att han vill fortsätta leva med mig och sedan är det upp till mig att välja. Familjerådgivaren kommenterade med att det verkar vara viktigt för honom att behålla kontrollen över sina känslor. Hon sa också att detta sätt att agera är det som känns bäst för honom, men att det kanske inte är det för mig. Det svarade han ja till, men inga ansatser att faktiskt försöka agera utifrån mina behov. Grät en hel natt eftersom jag känner det som att det inte är riktig kärlek från hans sida. Även om han säger att det är det. Hade bestämt mig för att stanna, men vad gör jag nu?

Frun: Jag skulle kunna tänka mig att avslöja min identitet utanför FL och träffas IRL. Tror dock att geografin kan göra det svårt. Bor själv i södra Sverige och med tre småbarn är det ju inte så att man flänger iväg till t ex Dalarna hur som helst. Fast man kunde ju pratats vid i telefon eller så. Mycket kan man ju inte förklara här i kortfattade inlägg.

Just nu är jag extremt arg. Jag går igång på minsta småsak. Sorgen har liksom övergått i ilska. Undrar hur länge den här fasen varar och vad som kommer sedan. Jag skulle verkligen vilja såra min sambo. Jag vet inte vad som skulle vara det värsta som kunde drabba honom. Känslan är att jag vill provocera honom fram till att visa känslor. Får väl lyda familjeterapeutens råd och fortsätta skriva mina brev. Det är ju lite ensidigt eftersom han aldrig svarar.

nr 16: Jag förstår din vånda över att han träffar sitt prassel på jobbet. Min sambo kommer också att göra det en gång ibland. Sannolikt inte så ofta som din. Nu är ju hon inte gravid och jag är helt säker på att han inte kommer att prassla med just henne fler gånger. Önskar att du också kunde känna den känslan. Vad säger din sambo om hur det är att jobba med henne. Berättar han vad de pratar om och hur hon ser på situationen?

Har också mailat till adressen. Väntar på svar...

Här är det deppigt idag. Vet inte hur det är med er andra, men det är oftast då jag loggar in och skriver. Måste verka som om man är värsta deppot för er som läser.

Känner att jag och sambon ramlat tillbaka i gamla roller. Tyckte vi började lösa vissa saker och kände att delar av vårt förhållande var bättre. Nu är det som att gå i tuggummi. Har inte riktigt ork att ta tag i det igen. Är det fler än jag som känner så här? Hur gjorde ni för att ta er vidare igen?

Kämpe: Vad skönt att höra att fler än jag sätter delmål. Nu är delmålet att klara av det här fram tills föräldraledigheten tar slut i oktober.

Det är inte så många som skriver om kärlekstvivel här. För mig är den stora frågan nu om han verkligen älskar mig. Nu hör det till saken att min sambo inte vill prata om det här och aldrig har bönat och bett om förlåtelse, att jag ska stanna etc. Han erkänner vad han har gjort, säger att han älskar mig och vill leva vidare med mig och sedan är det upp till mig att välja. Om det inte syns någon desperation över vad man håller på att förlora, är det verklig kärlek då? Fler som känner igen sig i kärlekstvivlet?

Segt: Vi var bara förlovade, men jag har brutit förlovningen. Han har fortfarande sin ring på. För mig betyder ringarna ingenting längre. De löften som gavs har brutits. Han har smekt en annan kvinna med min ring på fingret. Smärtsamt. Känner igen mig så i dina tankar.

Nr 16. Även jag har bett honom testa sig vilket han struntar i. Har tänkt gå och testa mig själv, men har inte blivit färdig. Hur ska man förklara för barnmorskan som följt en genom tre graviditeter, senast för lite mer än ett år sedan. -Eh det är inte jag utan han....

I natt har jag inte sovit en blund. Det var längesedan det snurrade så mycket i huvudet. Känns som att jag är nära ett beslut nu. Han verkar inte bry sig om vilket.

Love to love: Vilket ärkekräk. Får man en chans till och så sumpar man den. Hur tror han att du ska kunna lita på honom efter det här? Hur hårt det än är så tror jag det bästa för dig på lång sikt är att hitta två nya hundögon att drunkna i. Har ni inga barn tillsammans så ge dig själv en ny chans att få hela Askungesagan.

Jag har märkt att många försvunnit härifrån. Jag skrev till epostadressen och har fått mail och bekräftat att jag vill med på mailinglistan. Jag är allt annat än datasnille och trodde att det skulle komma mail som man sedan kunde svara på, typ. Helt dödstyst. Jag antar att många är på msn. Jag har aldrig varit på msn och antar att man måste registrera sig på något sätt och sedan leta upp de andra där. Hur i hela friden ska man veta vilka man ska leta efter? Någon som är med som kan upplysa en mindre vetande?

Love to love: Stort lycka till med ett nytt liv utan honom. Tänk på dig själv i första hand hela tiden.

Nr 16: Jag har tre barn 7 år, 5 år och 15 månader. Helt ljuvliga små varelser som är anledningen till att jag inte bara klappat ihop ännu.

Det var någon som skrev att det var tur att inte prasslet var snygg. Tyvärr var min sambos prassel 10 år yngre än mig och en piffig liten pingla. Helt knäckande när man själv är på väg mot medelåldern med hängp...ar, en mage som ser konstant smågravid ut och ständigt slutkörd av att ta hand om 3 ungar, hus och bil och allt annat. Å andra sidan måste jag ju ha en strålande personlighet eftersom han valde mig... Lever på att en kille på en fest sa till mig i höstas att han tyckte att jag var skitsnygg. Han var visserligen skitfull, men jag kanske gör mig bäst hos personer med visst tunnelseende...

Ledsen: Jag sitter delvis i samma sits som du. Min sambo var nu otrogen för andra gången. Första gången gick han hem med en kvinna efter en fest. Han berättade genast för mig vad som hänt. Detta var åtta/nio år sedan. För 1,5 år sedan hade han sex med en tjej på en konferens. Detta hände sedan två gånger till med samma tjej under sex månaders tid. Det hör till saken att jag då var höggravid och nyförlöst. Min sambo är en offentlig person som syns ofta i tidningen. Även hon är detta så jag konfronteras ständigt med hennes namn och ansikte. Alla i hans värld vet sannolikt om detta och ingen har sagt det till mig. Jag fick reda på det genom att hon och hennes sambo stod i min hall för fem månader sedan. Hennes sambo hade då fått ett anonymt SMS.

Vad säger din sambo om sina affärer? Vad är han beredd att göra för din skull? Hur känner du för att leva med en man som inte kan hålla brallorna på? Hur känner du för att träffa alla de människor som vetat men inte sagt något? Med andra ord, skriv mer så ska jag skriva om hur jag känner.

Det är många som känner tvärsäkert för saker här. Önskar att jag kunde säga att jag hade samma tydliga gränser. Först hade jag åsikten att om han var otrogen så skulle jag tvärsäkert lämna honom. När det drabbade mig så var det helt plötsligt inte så självklart. Då blev det istället tvärsäkert att om det hände en gång till så skulle jag lämna. Så hände det igen och jag lever fortfarande med honom.

Så finns det de som skriver att deras killar ju bara haft en engångsgrej och de var fulla. Hade det varit fler tillfällen och kanske i nyktert tillstånd så...

Så finns det Anonym hoppas som väntar på att hennes kärlek i livet ska välja mellan henne och den andra kvinnan. Jag lider verkligen med dig. Jag inser att jag hade kunnat vara i din situation. Förstår om det känns oerhört plågsamt att liksom vara till salu där det enda maktmedel man har är att säga att man inte längre finns som en valmöjlighet. Klen tröst när man hopplöst förtvivlat hoppas på att bli vald. Många tröstkramar till dig.

Detsamma: Jag har också varit på bröllop och våra bästa vänner planerar just för fullt för sitt bröllop. Jag känner precis samma som du. Tänker precis som du. Fast i våra vänners fall tänker jag att han är annorlunda. Han är inte en sådan svag liten sktistövel som min sambo. Han värderar sin älskade högre.

Imorgon ska vi på rådgivning igen. Bävar. Förra gången grät jag oavbrutet i en vecka efteråt. Hoppas att det inte blir så denna gången. Nu måste jag gå och natta tre ungar för jag har ju börjat jobba när sommarvärmen kom...

M: Ger samma råd som någon ovan. Skynda långsamt. Har du sagt till honom att du känner dig osäker när han blir konstig vissa dagar? Har ni pratat om hur det blir för barnen om det tar slut igen? Deras hopp lever ju nu och om det blir en ny separation kanske det blir svårare för dem att acceptera. Ligg lågt och låt honom ta initiativ.

nr 16: Vi har inte berättat för våra familjer. Mina föräldrar hade helt säkert önskat att jag lämnade honom omedelbart. Han hade aldrig kunnat ha en normal relation till dem igen. Hans familj vet jag inte. Känns lättare för mig att de inte vet. Ibland känns det som om jag ljuger för mina föräldrar när jag inte berättar. Har också funderat på att förbereda dem inför en eventuell separation. Hur hade du önskat att dina föräldrar hade reagerat? Är du besviken?

Detsamma: Hur ofta vi pratar om det som hänt. Aldrig. Han blir skrikarg om jag bara antyder. Igår var vi på rådgivning. Jag hade velat prata om detta, men orkade inte göra samtalet så tungt. Jag bara låtsades som om allt var frid och fröjd och vi pratade en hel massa annat om hur det är mellan oss. Kände mig så jävla patetisk när vi gick därifrån. Sambon var dock överlycklig och ville kyssas och kramas. Han tolkar ju detta som att jag bestämt mig för att stanna. Snacka om att sitta med skägget i brevlådan. Urk.

M: Jättejobbig sits. Även fast man vet att man inte borde rusar man iväg och känner en massa känslor och väcker drömmar man hade begravt. Jag inbillar mig att jag inte blir besviken vid motgångarna, men det blir jag. Ibland vet jag inte om det är värt det. Fortsätt skriv och berätta hur det går för dig.

Känns som att många försvunnit från tråden. Kanske är ett bevis på att folk går vidare avsett vad de beslutat sig för.

M: Känner så igen mig i din beskrivning av att han tycker att det som är "riskabelt" inför att satsa på nytt är att det kan bli lika dåligt igen. Även min sambo ignorerar helt att beslutet för min del handlar om att förlåta svek och bygga upp en ny tillit.

Vad är det för jobb han har? Är det inte rimligt att han flyttar på sig om inte damen slutar uppvakta honom? Själv träffar min sambo sitt vänsterprassel ibland genom jobbet. De skulle ha haft ett gemensamt möte nu i september, men det ska han inte gå på. Fast trots alla fagra löften om att inte sova borta på konferenser ska han vara borta vid flera tillfällen i höst.

Stå på dig!

M: Låt honom gå till psykologen och sortera sina känslor. Har du orkat så här långt orkar du lite till. Vi finns här att kräka av sig på när det blir tuffa dagar.

HJÄLP: Jag vet inte om det är ett bra råd, men ibland är det bra att skriva ned sina känslor. Det kanske du redan har provat. Isället för att anklaga och kritisera så försök lägga fram det så att du beskriver hur hans agerande påverkar dig. Jag menar att när ni träffades så tänkte du väl dig knappast att det skulle bli som det blivit. Förmodligen inte han heller. Hur såg dina drömmar ut? Beskriv hur du tycker att ert förhållande har förändrat dig. Skriv att du inte känner igen dig själv och inte trivs med den du är idag. När han läst brevet får du väl se hur han svarar, om han svarar. Kanske känns detta helt fel för dig. Vad säger han om familjerådgivning? Skulle han följa med dig dit?

Själv har jag det jobbigt idag. Vänsterprasslet var i tidningen. En kollega kommenterade henne vid fikabordet. Ingen vet ju, men för mig var det jobbigt ändå. Hon lever vidare i sitt liv som om ingenting hade hänt. Tyckte jag hade kommit förbi den del av det här som handlar om deras förhållande, men idag var det tillbaka igen. Berättade för min sambo som inte kommenterade detta med ett ord. Ständig tystnad. Aldrig ett förlåt eller en kram och att han är ledsen att han utsatt mig för detta. Fick titta på mina ungar och tänka att idag bor jag här för deras skull. Om några dagar kanske jag kan känna att jag även gör det för min egen.

Nr 16: Självklart platsar man här även om man valt att lämna. Jag vet inte själv om jag reder ut det här.

Förstår din oro kring svärmor. Min svärmor vet ingenting mer än att vi haft en kris. Hon har pratat massvis med skit om mig till andra i familjen. Hittat på en egen version om vad som hänt där jag är den onda. Känns så jävla plågsamt för även jag har haft en god och nära relation till min svärmor. Hon är dock ambivalent i förhållande till mig för jag vet att hon tycker om mig och att jag är bra för hennes son. Fortsätt skriva. Vi följer dig på vägen.

Ledsen: Känner precis igen mig i att allt bara rullar på. Skulle önska att jag fick se mer ånger, men här är det noll på den fronten. Ändå är det väl så att det nu är fem månader sedan jag fick reda på att han haft ett förhållande vid sidan av. Även jag går ju vidare i det här. Det jagar mig inte hela tiden som det gjorde i början. Men det känns taskigt att det fortfarande jagar mig så mycket mer än det gör honom.

M: Det finns ingen egen tråd där min historia står. Jag har skrivit på lite olika trådar. Kort och gott kan man säga att jag lever med en man sedan snart tolv år tillbaka. Vi har tre barn, hus och allt det där. Han var otrogen en gång för många år sedan. Gick med en tjej hem efter en fest och erkände dagen därpå. Åren gick och det har blivit historia. Han fick ett jobb för fem år sedan som innebar att han är borta 70 timmar per vecka och sover mycket borta. När jag var gravid med vårt tredje barn träffade han en 10 år yngre kvinna på en konferens och de hade sex. Detta hände sedan vid två ytterligare tillfällen, sista gången i maj 2006 dvs efter att vi fått vårt tredje barn. Han säger att han sedan bestämde sig för att det inte var värt det och slutade vara otrogen. Hon har fortsatta ringa och skicka SMS fram tills i mars när hon kom hem till mig och barnen tillsammans med sin sambo och berättade. Sambon var vansinnig och skrek så att mitt fyraåriga barn bajsade på sig. Min sambo var bortrest hela helgen vilket hon visste. Han erkände och sa att han ville fortsätta leva med mig och barnen. Ibland känner jag att det är vad jag vill och ibland känner jag att detta inte är värt fler chanser. Vi går på familjerådgivning och försöker ändra på det som var dåligt i vårt förhållande. Han anstränger sig verkligen för att ta ansvar hemma och leva en vardag med mig och barnen. Han har dock aldrig sagt förlåt eller att han ångrar sig. Säger bara att det inte var värt det och att han önskar att han kunde göra något för att det ska bli bra mellan oss.

Långt inlägg, blev visst inte så kort historia när allt kommer omkring.

M: Försök koncentrera dig mer på dig själv och din framtid än på er eventuella framtid. Det finns inget som sårar hans ego mer tror jag.

Nr 16: Jag tänkte på dig en natt för ett par dagar sedan. Han måste ångra sig något grymt. Hur kan man se sitt barn i ögonen och veta att man inte får leva heltid tillsammans med sitt barn pga att man hade sex med en person på jobbet. Inget knull i världen kan vara värt det priset. Hade jag varit i hans kläder hade jag blivit galen. Hur reagerar han på att du inte vill längre? Är han arg, deprimerad, bönar han och ber att du ska ändra dig?

nn: Känner igen mig i vissa delar du skriver. Känner mig ibland starkare nu. Vet att jag klarar ett liv utan honom. Även jag har tankar på att själv vara otrogen. I början var det mer som en hämnd. Så gjorde jag första gången han var otrogen och det var fullständigt meningslöst. Nu längtar jag efter lite passionerat sex och långa samtal med en man som kan bekräfta mig och fylla på mitt ego. Jag skulle absolut inte vilja att min sambo fick reda på min affär. Ingen hämnd alltså, bara något som är mitt. Sa det till en väninna och hon blev helt förskräckt och började moralisera om att då måste jag först göra slut på det jag har. Fast det vill jag inte och eftersom han tog sig friheten hamnar vi väl i samma helvete om jag gör det. Vet bara inte var jag ska hitta mannen. Nu får jag säkert tusen ilskna inlägg om att då är jag inte bättre själv. Det har jag inte sagt heller. Jag längtar kanske efter att inte vara så förbannat ansvarsfull utan bara låta mitt ego styra ett tag.