Ni som gett en andra chans...

Anonym (just nu)
Så bra att du kommit fram till ett beslut som känns bra. Jag hoppas det går bra för dig, håller tummarna :)

Anonym (just nu)
Så bra att du kommit fram till ett beslut som känns bra. Jag hoppas det går bra för dig, håller tummarna :)

Anonym (just nu)
Så bra att du kommit fram till ett beslut som känns bra. Jag hoppas det går bra för dig, håller tummarna :)

Åh vad bra att det gick så bra för er!!
Njut nu av semestern och försökatt ha kul med varandra :)

Jag vet också med mig att det handlad om sex och inte några känslor. Jag vet att han älskar mig, men ändå har jag svårt att släppa honom helt in på livet igen. Tänk att en tillit som man byggt upp under så lång tid, rasat så snabbt :(

Anonym (BEDRAGEN), det kommer säket att gå jättebra på familjeterapin! Och man får gråta hur mkt man vill. Du får nog räkna med att höra saker som du kanske inte vill.. och få frågor som är jobbig att både svara och lyssna på. Men i slutändan så tror jag ändå att det ger mer att gå dit än det tar "i olustkänsla" att gå dit. Du klarar det!

Jag vet inte egentligen.. men jag tror alla hittar sin egen väg. Jag har gråtit, varit arg, kämpat, sysselsatt mig, pratat, ältat osv.... allt i olika perioder beorende på vad jag för stunden behövt för att orka vidare.

Ja, det tror jag.
De säger ju att "Fela är mänskligt, förlåta är gudomligt". Jag tror nog att det är så jag med.. längtar bara till jag själv får samma känsla som du. Men jag jobbar på det och det blir lättare och lättare :)

Anonym (BEDRAGEN)
Jag känner precis som du att mkt känns "falskt". Allt vi pratade om tiden inann han var otrogen (engångsgrejj) känns på nåt sätt som ett stort skämt. Förlovningsringarna vi kollade på, känns som ett hånskratt då vi tittade på dem tre veckor innan hans otrohet. Planera om giftermål, barn.. känns som om det bara var på låtsas från hans sida, fast han säger att han fortfarande vill allt det vi pratade om. Jo, visst, MEN han ville uppenbarligen knulla någon annan också.
Nu känns det ibland som om INGET är på riktigt. Säger han att han vill förlova sig, gifta sig, skaffa barn etc med mig så skrattar jag bara.. visst det gick ju så bra sist vi hade de planerna. Varför skulle jag tro på det nu? Varför skulle jag våga göra nya planer just nu?
Varje dag är ju en kamp.. och några sådana funderingar existerar inte för mig just nu.
På nåt sätt så känns det dubbelt, vilja ha en framtid med någon man inte vågar skapa sådana drömmar ihop med? Hoppas verkligen att detta kan ändra sig.. suck.

Orkar snart inte låtsas för en del människor mer. Jo, vi ska flytta tillbaks till vår hemstad.. bla bla bla..
Och sen samtidigt tänka tyst för sig själv.. jo, om vi är tillsammans fortfarande då, om han inte är otrogen igen, ska vi skaffa en två eller trea? När vi ska förlova oss? Nja, det har vi inte planerat än.. nej inte barn heller.
Ni som varit tillsammans så länge.. bla bla bla.
Och inte orkar man berätta och säga. Jo, vi skulle allt det men har var ju OTROGEN så nu ska vi inte det mer.
Istället kniper man käft och låtsar att allt är bra och att vi helt enkelt inte haft sådana planer alls.
Suck.. sometimes life is like a bucket full of shit.

Det är just som flera av oss känner, att rädslan för att krossas igen är stor. Jag känner så hela tiden. Och funderar på om det kommer att hända igen, bla bla bla.. Vad händer om vi har barn då etc?

På nåt sätt så måste man väl släppa den tanken och gå vidare. Men ändå finns den där och gnager.
Hur resonerade ni om otrohet innan ni blev bedragna?

Min sambo har alltid pratat mkt illa om folk som bedrar och otrohet. Han kommer från en kristen familj där äktenskap och trohet sätts väldigt högt. Han har alltid sagt att det är det värsta man kan göra mot någon.
Jag är inte troende men för mig har trohet varit väldigt viktigt också. Men jag har inte sett det ur hans synvinkel som är kristen. På så sätt så säger han själv att han är väldigt besviken på sig själv då han gått emot allt vad hans värderingar varit förr. Men han håller fast vid att han fortfarande tycker som han gjorde innan. För min känns det numera bara som "skitsnack" från hans sida. Kanske är det därför också som jag tagit detta så mycket hårdare än jag någonsin skulle kunna föreställa mig? För att han alltid sagt att otrohet är det värsta som finns och att jag på så sätt verkligen ALDRIG tänkte att det skulle kunna hända oss?
Har ni också varit så säkra som jag angående otrohet innan?

Jag var helt säker på att jag skulle gå om han skulle vara otrogen mot mig. Jag skulle klippa alla banden direkt och aldrig mer prata med honom.
Men här sitter jag och kämpar hårt, varje dag som går och har snart gjort i 6 månader.. Är det det som kallas Kärlek?
Jag undrar..

Oj, vad konstigt det ändå kändes att skriva 6 månader.. tänk att jag överlevde så här länge fast jag inte trodde det :)

Det är det som är svårt.
Att våga tro på att det han säger är sant. Men jag antar att man aldrig kommer att få veta helt säkert och helt enkelt får bestämma sig för att tro på honom eller att inte tro på honom.
Jag har bestämt mig för att tro på honom i det han säger, men det betyder ändå inte att jag litar på honom.
Men säger han att han älskar mig och ångrar skiten ur sig så får jag tro på det.
Men tilliten, för att den ska bli som den var eller ens i närheten.. det kommer nog att ta tid att bygga upp.

Gud ja, det är svårt.

I början hade jag en blogg där jag skrev av mig hur jag mådde. Den var lösenordsskyddad och jag gav honom lösenordet så att han kunde läsa. Tror att dte hjälpte honom ganska mycket att förstå mina tankar kring det hela och hur jag kände mig psykiskt (krossad).
Det funkade ganska bra eftersom jag knappt kunde prata i början utan att gråta tills jag inte kunde andas knappt och lyssna. Jag blev helt förtvivlad. Men allteftersom veckorna har gått har jag kunnat prata bättre och bättre och han med. Så nu pratar vi bra med varandra. Nog bättre än vad vi någonsin gjort innan?
Kanske kan funka för er att ha varsin där ni skriver av er. Man kan skriva när man vill och den andre kan läsa när den vill. Sen kan man prata om det i verkligheten. Men då vet man att den andre redan läst det man vill säga och kanske har frågor kring det. En öppning att börja prata om.. skulle det gå tror du?

Anonym (detsamma)

Precis som för oss andra är dett starkt att du vill ge det en chans igen. Sveket mot dig är på många sätt svårt.
Har ni fått någon hjälp med att reda ut hans känslor? Vägen som ledde till dem? Knep för att få framtiden att fungera?
Vi har provat parterapi och det är verkligen att rekommendera. Så om ni inte provat på det så tycker jag verkligen att ni ska det!
Jag kan tyvärr inte ge några råd på hur du ska kunna lita på honom igen.. då jag sitter med ett liknande problem som just nu känns svårlöst :(
Men jag hoppas att det ger sig med tiden..

Råden är väl egentligen inget som man inte kan fundera ut själv om man tänker efter lite.
Det där med frågor och svar. Så här sa hon till oss:

*fråga EN fråga, inte flera på en gång.
*Var nöjd när du fått ett svar, fundera på svaret innan du frågar frågan om igen om du känner att du behöver det.
*gör en "lista" på saker ni tycker om att göra ihop.. och gör dem!
*Tillåt den bedragna att sörja, finns som stöd om det behövs, men var beredd på att bli avvisad men försök ändå nästa gång..
*Allt tar sin tid.. kämpa ihop..

Sen en sak som hon sa som gjorde mest intryck på mig. "Det är inte de som varit ihop längst som är mest lyckliga. De har inte haft mindre problem än de som väljer att gå isär. De har snarare bestämt sig för att slåss för sin kärlek och lärt sig att reda ut saker och ting. Det gör dem starka. Att tackla svårigheter ihop, förlåta, älska och gå vidare"
Jag tycker att det var bra sagt och funderar ofta på just de orden.. och hoppas själv att jag kommer att kunna fundera i de banorna också sen när jag om ett par år tänker tillbaks på det som varit.. för ett skitår. Det kan jag skriva under på att det varit!

Det min sambo kan säga om vad som ledde fram till att han var otrogen är flera saker.. hur ont det än gör att prata om det, så kan jag kanske nu såhär i efterhand se felen jag med. Men just då tyckte jag att det inte var så mkt fel i vår relation och enligt honom själv inte han heller. Men med facit i hand..

*Han tyckte att jag aldrig var nöjd med honom. Alltid var det något som kunde göras bättre, på annat sätt, osv.. Tyvärr var det nog mycket så, men jag tror att han även låste sig och aldrig hörde när jag sa bra saker.
Han kände att han aldrig var nog för mig. Vilket han var och mkt mer..

*Han var rädd för framtiden, "kalla fötter". Vi hade precis varit och tittat på förlovningringar (hans initiativ) och han var på nåt sätt rädd för att binda sig då förlovning, äktenskap är mkt stort i hans familj. Så även otrohet.. För mig ingen anledning nog. Men han säger att han helt enkelt var rädd.

*Han fick uppmärksamhet av en tjej hans kompis hade på msn och började även han att prata med henne och tyckte att det var "spännande". När jag var bortrest träffades de, såg en film och hade sedan sex. En enda gång sågs de och hade aldrig träffats före eller efter det. Han säger att han på nåt sätt "blockerade" sina känslor för mig just då, för han stannade aldrig upp och tänkte på att han inte skulle se filmen med henne. Han såg dem enbart som kompisar och trodde aldrig att det skulle gå lägre. Vilket det ändå gjorde.

*Han säger att det han gjorde inte har så mkt med mig att göra egentligen, att han aldrig slutat älska mig eller planerat att vara med henne. Men för mig gör det j*vligt ont ändå. Han säger att

oj.. råkade skicka innan jag var klar :P

..det är hans livs misstag.. vem vet det kanske det är. Men det vet han först på dödsbädden. Han säger att han tvivlade på sig själv och sin självkänsla och att det i kombination med att han inte trodde sig räcka till för mig ledde till att han gick för långt.

Trots det han säger och att hon på familjeterapin säger att det ofta är så. Att de flesta orotheter händer vid livet stora beslut såsom : nytt jobb, samboskap, husköp, förlovning, bröllop, första barnet, när barnen flyttar hemifrån osv.. så känner jag mig ändå "bortvald" och ofta som om jag inte duger alls numera. Fast han bedyrar mer än någonsin att han insett vad vi hade, att han aldrig kommer att göra om det.. bla bla bla... så har livet inga garantier. Men jag hoppas att jag ändå kan reparera mig själv. Självkänslan är som sagt inte den bästa just nu :(

Men vi i denna tråden är säkert alla Superkvinnor! Snygga, starka,snälla.. bäst. Och det ska männen få veta! haha :)
Kram på er!!

Angående skvaller känner jag numera som (Frun) att jag kan gå med rak rygg och att skvallret säkert avtagit.

Idag är det 6 månader sedan som jag fick veta och jag måste ge mig själv en stor applåd för att jag orkat och ändå står där jag står idag! Och efter så här hmm.. inte lång tid för mig, men lång "skvallertid" så vet man ju själv. Vad som hände för ett halvår sedan är väl inte intressant längre? Iallafall tycker inte jag det på skvaller jag hör :P Så jag antar att folk har annat att prata om nu :)

Tillit är något som byggs upp igen steg för steg tror jag. På ett sätt tycker jag att jag kommit en ganska bra bit där med, men att det ändå är långt kvar.
För varje bit som raserat ska en ny bit byggas upp. Denna bit ska vara "starkare" än den förra. Den innehåller mkt negativt som ska sättas samman till en positiv sak- tillit. Klart att det ska ta tid.

Jag ältar fortfarande ganska ofta, men på lång väg inte lika mkt som förut. Jag tänker också ofta på han otrohet, men vet ni vad?
Igår när jag gick och la mig, gick det upp en sak för mig.. jag hade inte tänkt en sådan tanke på hela dagen! För mig känns det faktisk som en jättestor grej, fast nu tänkte jag ju ändå tanken att jag "inte tänkt tanken". Haha, men det är ett framsteg! Alla små saker räknas!

Nu har jag inte kikat in här på ett par dagar så det tog en liten stund att läsa igenom trådens nya inlägg.

Just nu känner jag själv att det börjar kännas lite mer ok för m,ig, fast jag gråter ofta. Acceptans kanske? Tror att man någon gång måste acceptera att man inte kan förändra det som hänt och istället börjar blicka framåt och förändra framtiden?
Jag tror precis som Anonym (detsamma) att det klan vara bra att få lite distans ibland. Ibland välja att vara aktiv, ibland kanske bara läsa tråden, ibland inte vara på den alls.
Förstår iallafall att vi alla är väldigt starka, har mycket att kämpa med.. och att jag hoppas att vi i slutändan kommer att få lön för vår möda och sorg!

Kram till alla!

Hej på er!
Nu har jag återigen inte skrivit här på ett tag. Men följer ändå tråden nästan varje dag.
När jag först startade denna kändes det verkligen som om jag var ensam i världen. Hade fått kontakt med en annan tjej här på FL som var i samma sits, men ville ha fler att ventilera med. Sen gick det ett bra tag, ingen hakade på att skriva. Jag var bortrest i två veckor och var inte inne här speciellt ofta under tiden och vipps! min tråd levde och hade börjat skrivas mycket i. Skönt :)
Trots att jag inte är sa aktiv själv så känns det ändå bra att läsa, man känner igen sig i mycket.
Häromdagen så sa min syster så här: Du måste våga vara lycklig.
Jag svarade: Klart jag vågar..
Men sen när jag tänkte efter, jag vågar ju inte alls :( Jag är misstänksam, ledsen.. listan kan göras långt. När det känna UNDERBART så undrar jag i nästa sekund när saker och ting skiter sig igen. Vad är det för tankesätt jag har? Blir tokig på mig själv!
Tror säkert att flera där ute känner igen sig!

Kämpa vidare allihop, dte ska jag göra :)

Jag tror att alla behöver olika lång tid för att reda upp sina känslor. Känns som om jag fortfarande inte har rett ut allt inom mig och jag bär fortfrande på mkt. MEN, det har blivit väldigt mycket bättre för mig. Detv har gått 6,5 månad nu (huh) vad lång tid egentligen.. menb ändå så kort.
Sätt upp delmål, tex jag ska orka vidare till det och det datumet, känn efter då hur det känns. Bättre/sämre? Sätta ett nytt datum?
Tilliten som förut kändes helt bortblåst börjar sakta sakta byggas upp igen. Med en bit i taget, men att nå dit vi en gång var.. just nu känns det som om vi aldrig kommer att nå dit.. men jag hoppas. Trots allt är hoppet det sista som lämnar människan, och med lite kämparglöd.. hoppas jag att det går!

Ja, jag fattar inte heller hur snabbt de tror att "det ska gå över". Fan vad svårt det ändå är. Men lättare nu än innan iallafall..
Nåja, thats life. Tyvärr..