Ni som gett en andra chans...

Går han med på att du tar barnen och flyttar?

Jag tycker att du ska strunta i det där jobbet. Det kommer fler men kanske inte fler chanser för er.
Det är kanske att generalisera men män har svårare att uttrycka sig än kvinnor. Det är väll bla därför ni ska gå i terapi.

Mamma sa till mig när jag var riktigt låg igår att jag inte ska ta livsavgörande beslut medans allt går upp och ner. Och det har hon rätt i. Idag känner jag mig hoppfull igen. Blir det så att vi skilljer oss ska jag veta att jag gjort vad som kunnat göras och att jag är säker på vad jag vill. Det kommer ta ett tag, men bättre det än att sitta där och undra och kanske till och med ånra sig.

Min man gjorde klart för sin exälskarinna att jag är det enda som betyder något för honom och att han inte vill ha någon som hällst kontakt med henne. (Hon har sökt kontakt med honom)Jag ville att det skulle bli ett tydligt avslut och det har jag nu fått. Det känns så mycket lättare och jag vet att vi kommer att klara det!

Vi var på familjerådgivningen idag. Hon tyckte inte att vi behöver komma dit igen för att vi kommit så långt och verkar så stabila. Och det är vi.
Visst skär det i mig ibland och visst är vi båda något mer svartsjuka men vi har lyckats focusera på det riktiga problemet- det som förde oss till den här punkten. Och det känns som om vårat förhållande har gått till en ny nivå, ett djupare och mognare plan. Det är så svårt att förklara.

Vi har lärt oss massor om oss själv och varandra. Och om livet. Med den kunskapen och kärlek och vilja kommer vi att bygga upp förtroendet igen.
Jag är glad att jag inte gick! Ibland är styrka att stanna.

Det gör du. Kram

Drabbad; Vad skönt att han tar ansvar. Ha en skön semester och
lycka till ni också!

Kram

Hjälp; Jag tycker du ska skaffa en egen terapeft att gå till för att få hjälp med dina känslor.

Sen undrar jag om du var färdig med dina tankar och känslor innan ni försökte igen? Tre månader är inte lång tid och det låter som om du inte var för dig för att inte prata mer om det.

Sen tror jag att man aldrig ska sluta prata om det. Inte så att det ska ältas men att prata om framstegen (och de baksteg som säkert kommer i vissa situationer) och hur förhållandet ändrats till det bättre genom att vi tog tag i problemet och löste det.
Som bedragen känns det viktigt att få bekräftelse på att haninte glömt och fortfarande ångrar det. Inte så att han behöver ha ångest resten av sitt liv! Bara ångra sin dumhet. Och som bdragare böhöver man höra att man är förlåten och att tilliten byggs upp och att man är älskad som mest när man förtjänar det som minst.

Bedragen; Ge inte upp än. Han kommer inte att gå från fåordig till att hålla föreläsning om du förstår vad jag menar. Det är inte säkert att han själv förstår sitt agerande i dagsläget. kanske kommer han aldrig att göra det.
Vad har han sagt är anledningen till att han slutade? Att han älskar dig och den andra inte var värd att riskera erat förhållande för?

Vissa saker är svåra att tro på. Ibland måste man välja att göra det. Bestämma sig för att ha nsäger som det är och sedan upprepa det tills det känns sant i hjärtat. Det är inte att ljuga för sig själv. Det är att hjälpa hjärtat vinna över hjärnan.

Det råd jag vill ge dig är att ha ett så normalt vardagsliv som möjlig och att börja arbeta på de delar av erat förhållande ni anser kassa, arbeta på det som ledde till den här situationen. Jag hoppas att du hittar balans i dig själv och att du inte stressar fram ett beslut. Idag om ett år vet du hur det ser ut för er. Har ingenting blivit bättre så är det inte försent att gå men då slipper du sitta och undra om det hade kunnat sluta annurlunda. *Styrkekram*

Visst gör man. Hade vi inte haft barn tror jag inte att jag suttit här nu...

Är nära botten idag... Har just fått veta att hans älskarinna har klamydia. Får veta om jag och /eller min man är smittad nästa vecka. Känner mig ruggit äcklig- och äcklad...

Nu känns det stabilt igen...

När frågorna kommer så svara bara att det är lite tungt just nu. Alla har tunga perioder så det kan alla som lever i förhållande förstå.

Jag tror att männen i våra fall ser sig ha gjort sitt livs största misstag. Och kommer förhoppningsvis inte göra om det. Garantier finns inte, men det gör det å andra sidan inte med nästa heller...

Det vi hade har känts som en lögn men det har vänt. Jag vet att det är sant. Det vi kände har inte försvunnit men har varit tvungen att plockas fram med ren vilja.

Vi hade det inte bra innan. Inte dåligt men inte bra. Nu har vi tvingats ta tag i det som var fel och jag tror att det har hjälpt mig. Jag kan se var och varför det gick snett.

Jag har bestämt mig för att vi ska fortsetta mot den där timmrade stugan på höjden vid sjön där vi ska bo när barnen är vuxna.
Jag har bestämmt mig för att tro på mig själv, min man och vår framtid. Tvivel, osäkerhet och sorg får bearbetas på vägen dit.

"Det är svårt att förklara, men jag är inte olycklig med honom. Vi trivs tillsammans och jag tror att det går att leva vidare med honom. Det är väl bara inte så där fulländat som man drömde om en gång i tiden."

Precis så känner jag också.

Här har det inte hänt tidigare och om det händer igen så är det över. Det är nog en av anledningarna till att jag känner mer trygghet i vår relation. Jag kan leva med det här, skapa en ny framtid och älska min man. Men jag kan inte leva med att bli krossad igen, inte ens för barnens skull.

Jag har alltid vetat att jag skulle förlåta och försöka.