Ni som gett en andra chans...

Här är en till som kämpar på. Fick veta för snart fyra månader sedan att han haft sex tre gånger med en annan kvinna under ca ett halvårs tid. Det tog slut för ett år sedan eftersom han inte tyckte att det var värt det. Själv var jag höggravid och nyförlöst med vårt tredje barn under tiden han var otrogen. Vi har levt ihop i snart tolv år. Känner igen mig i mycket ni skriver.

För min del ska vi på familjerådgivning första gången nästa vecka. Är nervös för hur det kommer att bli.

Om vi separerar flyttar jag till min hemstad med barnen. Det har känts som en omöjlighet fram tills idag eftersom jag måste ha jobb och bostad. Idag fick jag reda på att det finns ett jobb för mig där. Jag har en vecka på mig att bestämma mig. Min ångestnivå steg upp över öronen. Har inte sagt något till honom om detta.

Min sambo vill fortsätta leva tillsammans, men han visar inga större känsloyttringar av ånger eller ledsamhet för det han gjort. Han pratar bara om man tvingar honom.

Vad gör jag nu?

Har bestämt mig för att inte söka det där jobbet. Får väl ta nästa jobb om det blir så att vi separerar. Nu närmar sig familjerådgivningen och jag är såååå nervös. Är rädd för vad vi ska få för frågor och vad han ska svara på dem. Kommer förmodligen att störtböla hela tiden.

Hans vänsterprassel hörde av sig till honom i förra veckan för första gången sedan hon var hemma hos mig och berättade. Hon hade sagt att hon var ledsen att hon förstört hans liv och frågat om han hatade henne. Han hade sagt att han inte gjorde det, men att han inte ville prata med henne. Sedan hade han lagt på. Vet inte vad jag ska tycka om samtalet. Vet inte vad hon ville med det. Jag menar hon våldtog ju inte honom utan han har väl förstört sitt eget liv.

Har inte läst hela tråden så jag bara hoppar in här hos er. Har varit på andra trådar och det tycks vara så att man till sist kommer till ett beslut om att stanna eller gå. Jag önskar att jag också var där och hade bestämt mig. Ibland önskar jag att jag kunde vrida tillbaka tiden bakåt till innan det här hände. Ibland önskar jag att jag kunde vrida den framåt och bara hoppa över allt det här jobbiga.

Inte så att jag önskar andra olycka, men det är skönt att veta att vi är fler i samma sits.

Tack för stödet Kämpe. Nu har vi varit på familjerådgivningen första gången. Vet inte om jag tycker att det gav jättemycket, men första gången går nästan all tid åt till att sätta terapeuten in i hela historien. Min förhoppning var att min sambo skulle prata mer om hur han bestämde sig för att sluta vara otrogen. Inget förändrades ju i vårt helt kassa förhållande. Han sa inget jag inte hört förut. Var lite ledsen efteråt, men grät inte när vi var där även om jag var nära vid ett par tillfällen. Känner att jag sannolikt kommer att bli tvungen att fatta beslutet om att stanna eller gå utan att ha fått svar av min sambo. Hade hoppats att han skulle säga saker som skulle väga i vågskålen för att stanna. De flestas män verkar gråta och ångra sig. Min är väldigt fåordig och säger bara att det inte var värt det och att han älskar mig och vill fortsätta leva med mig och barnen.

Skönt att läsa om någon här som kommit på fötter igen. Skulle betala en bra slant för den känslan. Är säkert inte ensam om det.

Tack för ditt inlägg frun. Vi har redan tagit tag i de kassa delarna av förhållandet. Lagt av med maktspelen som bara blev till tysta krig. Det är det positiva som kommit ut av det här. Det ligger i vågskålen för att stanna. Min sambo säger att han kände det som att jobbet var ett annat liv. Han hade ett liv hemma och ett där. Eftersom han jobbade ungefär 70 timmar/vecka och sedan lägger du till sovtimmarna så inser du att det inte var mycket kvar. Han säger att han kände att det var en process som ledde fram till beslutet att inte ha sex med henne fler gånger. Han har aldrig sagt det till henne, bara valt att åka hem från konferenserna med övernattning. Det ironiska var att jag var lite sur för det för jag var orolig att han skulle köra ihjäl sig och dessutom kostade bensinen. Fast då visste ju inte jag...

Jag vet att jag inte ska stressa fram ett beslut, men de dagar som är tuffa känns det som att man skulle vilja ha ett slutdatum för att då mår man bra igen. Jag skulle vilja ha ett facit så att jag kunde se vilket beslut som var bäst. En sak är säker, man står ut med mycket för sina barns skull!!!

Även jag har skrivit brev. Vissa har han fått och andra inte. Eftersom han inte svarade har jag slutat ge dem till honom. Kändes fel att lämna ut sig utan att få något tillbaka. Fast de är bra att ha för sig själv för nu när veckorna har blivit till månader kan man se hur tankar och funderingar förändrats. Även om man åker tillbaka ner i brunnen igen ibland så är det en bit till botten numera.

Min man hade oskyddat sex, men har inte testat sig. Inte jag heller. Jag har tagit upp detta ämne och han vet att han borde, men har inte gjort det ännu. På tal om den respekt och det ansvar man bör ta för det man gjort.

Även jag har grubblat idag. Känns som om jag lever ett låtsasliv. Pratade med bekanta som vi enbart träffar ibland. De vet ingenting och det känns så falskt att säga- Jo allt är jättebra. De vill boka resa med oss till vintern. Hur ska man kunna tänka så långt framåt? Är det fler än jag som har känslan av att låtsas? Har både den och känslan av att allt som vi gjorde tillsammans under den period han var otrogen var falskt.

Kämpe: Jag känner igen precis det du skriver. För min del var vi redan förlovade med hus, bil och tre barn. Vi hade länge pratat om att gifta oss, men aldrig tagit tag i detta projekt. Kan överhuvudtaget inte tänka mig att lova tills döden skiljer oss åt till honom för närvarande. Förlovningsringen har jag tagit av mig. När han fick den lovade vi varandra saker som han helt har brutit och slagit sönder. Han säger att han vill gifta sig med mig. Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara honom när han säger det. Jag är bara tyst. Också jag pratar med vänner. Jag ljuger inte, men säger heller inte sanningen. Har sagt att vi har det lite tufft. Fast då vill ju folk veta vad det är och det svarar jag inte. Hittar på lite sånt som det brukar vara.

Önskar jag kunde känna som du Frun att tilliten kommer tillbaka. För min del har han varit otrogen en gång förut. Det var några år efter vi hade träffats. Han följde med en tjej hem och hade sex efter en fest. Jag var så förälskad så jag bestämde mig för att förlåta. Idag önskar jag att jag inte hade gjort det. Om jag bestämmer mig för att stanna. Kommer jag då inte att bli bitter nästa gång det händer. Å andra sidan har våra barn fått ha sin familj kvar i ytterligare några år. Det kan man väl aldrig ångra.

Det är svårt att förklara, men jag är inte olycklig med honom. Vi trivs tillsammans och jag tror att det går att leva vidare med honom. Det är väl bara inte så där fulländat som man drömde om en gång i tiden. Dålig dag det här...

Kämpe: Känner så väl igen rädslan för att krossas igen. Jag är ju krossad för andra gången. Skillnaden denna gång är att vi har barn tillsammans. Tror att det kommer att hända igen. Skillnaden då är att barnen är större och då kan man lättare jobba heltid vilket gör det lättare ekonomiskt etc.

Tilliten är en knäckfråga. När min sambo fick reda på att hans prassel och hennes helgalna arga sambo stått i min hall och berättat inför mig och två av våra barn som var livrädda var han på konferens. Detta var en lördag. han satte sig inte på första planet hem utan var kvar där till söndag kväll. Han sa inte förlåt eller att han ångrade sig utan sa att det inte var något han kunde förneka, men inget han var särskilt stolt över. Han gråter inte och har inte bönat och bett att jag ska stanna. Han säger bara att det tog slut för ett år sedan för att han inte tyckte att det var värt det. Han ville inte leva så. Han säger att han älskar mig och vill fortsätta leva med mig och barnen. Han har en gång skrivit att han ångrar bittert att han försatt oss i denna situation. Hur ska man kunna lita på en person som inte visar känslor? På familjerådgivningen sa de att jag behövde veta mer vad han känner, att han behöver prata om det. Trots detta inte ett ord. Ni som har lyckats gå vidare, hur har ni gjort för att bygga upp tilliten? Är det någon som har en lika fåordig kille som jag?

Önskar att det hade gått ett skitår, men jag får väl kämpa på månad för månad.

Detsamma: Vi verkar sitta lite i samma sits. Min sambo hade sex med en annan kvinna vid tre olika tillfällen under ett halvår. Skillnaden är att det för hans del var sex, inga känslor. Självklart tyckte han att hon var snygg och så, men han har aldrig funderat på ett liv med henne. Hon har också en sambo och flera andra män hon prasslat med. Å ena sidan är det värre för dig eftersom han haft känslor för henne. Å andra sidan är det förnedrande att min sambo kastar bort ett liv med mig och våra tre barn för att få ha sex. Mer är det inte värt om du förstår vad jag menar. Jag fick reda på det här för ca fyra månader sedan och varje dag är en kamp. Vi har varit på familjerådgivning en gång och ska dit igen i nästa vecka. Kan inte säga om det hjälper eller inte. Tiden får väl utvisa det. Vi fick berätta om vår historia tillsammans och hur vi resonerat om det här så här långt. Vad vi vill ha ut av rådgivningen etc. Vi får väl följas åt här i tråden och peppa varandra.

Frun: Du frågade varför jag tror att det kommer att hända igen. Jag tror det bara. Det är andra gången under vårt förhållande som han är otrogen. Med tiden kommer han säkert att ramla tillbaka i gamla vanor och ta mig för given. Han har ett stort ego och kommer det en snygg kvinna och vill ha sex med honom tror jag inte att han kommer att tacka nej till detta. Jag tror att det kommer att ta några år innan det händer, men jag skulle ljuga om jag inte erkände för mig själv att jag kan tänka mig detta. Skillnaden då är att barnen är större. De har förhoppningsvis en bättre relation till honom och minnen av ett liv tillsammans med honom. Själv tänker jag utnyttja den ekonomiska tryggeheten jag har med honom till att vidareutbilda mig ytterligare så att jag inte står där på bar backe när det händer. Mina vänner frågar om jag inte kommer att bli bitter om det händer igen, för att jag valde att stanna nu alltså. Jag hoppas inte det. Jag gör det för barnen och för att jag själv inte är olycklig med honom. Vi har fått ett bättre liv tillsammans efter att det här uppdagades. En av mina vänner sa att jag rest mig igen efter att ha varit hunsad i många år. Det ligger kanske något i det.

Du skrev så klokt att psyket inte släpper fram mer än vad man orkar med. Så är det helt klart. Vissa tankar har varit så jobbiga att tänka att de inte kommit fram förrän nu. Undrar bara när de tar slut.

Långt det här blev, men jag behövde väl skriva av mig.

Jag tror att det finns många orsaker till att min sambo var otrogen. Vi levde två helt olika liv. jag levde mitt med barnen och han sitt på jobbet. Vi slutade prata med varandra och närheten försvann på samma väg. Hon tyckte att han var snygg och stötte på honom på en konferens. Hon fick honom att känna sig attraktiv och då var han otrogen utan tanke på konsekvenserna. Han säger att han försökte att inte tänka på vad han höll på med och att det inte påverkade de val han gjort för vårt liv.

Sedan är det så att han har ett stort ego, alltid haft. Vill att folk omkring honom imponeras av honom. För honom är det viktigt att vara en karriärsman. För att man ska vara riktigt lyckad ska man ha en familj, en fru och några barn att visa upp. I höstas ramlade hans korthus och han fick byta jobb. Då insåg han väl att vi var bra att ha till mer än bara som uppvisningsobjekt.

Till Frun: Jag vet itne alltid säkert vad jag gör. Jag vet vad jag kan få ut av det här förhållandet och vad jag inte får. Tänker vara ärlig med det på familjerådgivningen. Kanske kan få någon respons och nya infallsvinklar där.

Till 456: Ville bara säga precis som någon skrev ovan. Här sitter vi alla i samma båt och känner väldigt ofta igen varandras tankar och känslor. Du är tyvärr välkommen i gänget.

Till 16: Vilken soppa! Vad i all världen ska hon säga på jobbet? Ska de vara öppna med att det är han som är pappa till hennes barn? Ärligt talat, om jag hade varit i hennes kläder hade jag gjort abort oavsett vad mannen sagt. Om jag hade blivit gravid med en man som var otrogen med mig och hans kvinna tillsammans med honom krävde halva vårdnaden hade jag fått spader. Jag vet att det är rätt utifrån barnet, men att en annan kvinna skulle gulla, byta blöjor etc varannan vecka. Veta lika mycket som jag på något sätt. Ryser vid tanken. Jag menar om jag lämnar min sambo nu så kanske han träffar någon annan. Fast för mig är det en annan sak att barnen får en styvförälder nu. Jag finns ju redan etablerad som mamma nr 1.

Detsamma: Jag känner igen din situation med att det blir mindre och mindre ok att prata om otroheten ju längre tiden går. Man känner att han börjar ha rätt i att det ska bli historia. Tyvärr tar läkningsprocessen längre tid än min sambos tålamod med mina grubblerier.