Drabbad:
Skulle inte klara av att min man gick iväg på fest och träffade horan han var med. Tycker att det är stort av dig att trots allt tycka att det är ok att han far. Men du MÅSTE se till att ha fullt upp att göra själv och han MÅSTE höra av sig till dig regelbundet. Ställ krav, det är du värd.
Vill bara hoppa in här och ge lite hopp till de som nyligen blivit utsatta för detta. Det GÅR att fortsätta och det GÅR att förlåta. Det är ett evigt kämpande och det är upp och ner. Vissa dagar gråter man sig genom.
Nu, snart ett halvår efter att min kille varit otrogen så börjar livet kännas lättare. Jag kan komma på mig att det gått hela två, kanske tre timmar sen jag tänkte på eländet. I morse tänkte jag inte på otroheten förrän efter en timme, i vanliga fall är det något som far genom huvudet på mig direkt jag vaknar.
Jag litar på killen idag. Han är så oerhört bedrövad över det han gjort och jag tror inte för fem sekunder att han återigen skulle riskera att förlora sin familj. Och skulle det hända igen så går jag direkt. Nu ser jag till att ordna upp ekonomiskt ifall att något skulle hända i framtiden. Man lär sig så länge man lever.
Varsågod(qwerty)! 
Minns första dagarna/veckorna när jag varken drack, åt, sov eller gjorde annat än grät. Min mor var hos mig jämt, såg till att jag fick i mig näring (Läs: max en banan och ett glas mjölk) och jag pratade med jourhavande präst/kurator nätterna igenom.
Trodde aldrig att jag skulle kunna leva igen. 
Och det tar tid, lång tid att komma igen.
Nu konstaterar jag att mitt gamla, trygga liv är över. Det jag har nu är något nytt, något som på sikt kanske kan bli än bättre. Det går inte en dag utan att vi håller om varandra, talar om hur mycket vi betyder för varandra och att vi inte vill leva utan varandra. Det är skitjobbigt, men känslorna som svallar över en går att hantera nu, på ett helt annat sätt.