Ni som gett er pojkvän/sambo/make/maka/partner en andra chans efter en otrohet och försöker att lappa ihop förhållandet igen..
Hur gör ni för att orka de stunder där det är extra svårt?
Jag känner att jag håller en distans som i längden kommer att bli jobbig för oss båda, har ni samma problem och hur tacklar ni det?
Här peppar vi varandra att orka kämpa för något vi tror på men som vill ha stöd av någon i samma sits på den slingriga vägen!
Så sant, men att ge en andra chans betydre inte automatiskt att man går vidare direkt utan det är ändå en process som man behöver ta sig igenom innan man kan gå vidare.
Anser jag iallafall..
Känns ändå skönt att det finns många i samma sits faktiskt.. om man nu kan säga så.
Det verkar som om jag får låta tiden ha sin gång, och att jag tids nog kommer att kännas det bättre igen. Om inte annat så får jag ändå klart för mig att beslutet i att gå är rätt.
Tänk att man så ofta inte vet vad man har innan man håller på att förlora det.. kärleken är blind som någon sa..
Inlägg nr 16.
Oj då, hur tacklar du det? Hoppas du mår bra.. kämpa på!
Misstänksamheten i alla situationer är så fruktansvärt jobbig :(
Men ändå på nåt sätt så känns det enklare nu än vad det gjorde för ett par månader sedan, så det ger ändå hopp om att det om ett par månader ska kännas ännu lite mindre, och sen lite mindre igen..
Hoppas..
Stackare. Det är verkligen en jobbig sits, att han blånekar måste göra det om än värre om du vet att det hänt och har bevis.
Jag hoppas verkligen att man kan komma över det om man får bearbeta det ordentligt. Men det kommer nog att ta tid. Själv har vi lång lång väg kvar att gå.
Måste vara jättesvårt att gå vidare om ni inte kan bearbeta det utan att han blånekar. Terapi kanske vore något för er?
Vad säger han om situationen? Hur säker är du på det som hänt?
Lycka till..
Du kommer nog tids nog att inse vad du ska göra. Om du ska lämna eller stanna kvar att kämpa. Jag hoppas för din (och för min egen skull) att saker och ting går att reparera trots ett stort svek.
Har din man avslutat relationen nu?
Vi har gått hos Familjerådgivningen för att kunna diskutera saken, kanske vore det nåt för er med?
Om han fortfarande blånekar kan de iallafall hjälpa er med att prata om dina känslor och din misstänksamhet runt detta?
Styrkekram!
Vilken jobbig sits :( Jag vet inte va man gör..
Det enda som jag känner är väl att du får berätta för honom innan han går dit hur du känner angående det.. och sen tycker jag att han under kvällen ska höra av sig och höra hur det är med dig osv.
Om du skulle kunna hitta på något själv med någon vän, nåt roligt så kanske det känns mindre och du får annat att tänka på? Är det ett alternativ?
Ja, det är helt sjukt att vi känner oss misslyckade. Men min pojkvän känner sig rätt misslyckad han med. Rätt åt honom.
Hur har ni gjort tjejer för att komma vidare? Vet era vänner och familj om vad som hänt? Har ni gått i terapi eller nåt liknande?
De flesta av våra vänner vet eftersom jag inte vill gå runt och låtsas att vi har det bra, samma med familj. Vi har gått i terapi som funkar jättebra.
Men efter 4 år ihop, förlovningsplaner, giftermål och barn. Fan vad surt dte känns. Kommer jag någosin kunna se fram emot något sådan utan att bli rädd att han får kalla fötter igen? Suck.
Drabbad, du är verkligen stark. Du skrev att du klarar detta och om du tor det så gör du det! Styrkekram!
Jag tycker också att du ska vänta och inte ta alltför stora beslut just nu. Jag tror att det kan komma att dyka upp fler tillfällen om det nu är så att du kommer fram till att du vill flytta tillbaks till din hemstad längre fram. Ett beslut är inget bra beslut när det gäller sånt här såvida maninte är elt säker på att det man gör är rätt.
Vi har gått i terpai (men har sommaruppehåll just nu). Jag tycker att de är kanon där, speciellt om man får någon som man tycker att man kan prata med. Annars kan man alltid byta. De får en att se annorlunda på saker och ting och för oss har det varit så att han lättare har kunnat börja prata med mig om det som änt när terapeuten varit med, sedan har det gått bättre att fortsätta prata hemma.
Jag var skitnervös första gången och jag grät nog under 75 % av tiden där.. men när vi gick därifrån så kändes det ändå skönt. Sen har jag haft halvpanik varje gång vi gått dit, men varje gång när vi går därifrån så undrar jag varför jag ens tvekat över att gå dit. Det har ju gett mig mycket varje gång.
Hoppas det blir så för er med!
Lycka till på terapin och hoppas det går lika bra för er där som det går för oss :)