Ni som gett en andra chans...

Hänger på här...

jag och min fd, pappa till våra två barn, separerade för ca ett år sedan pga att han träffat en annan. Vet inte vad jag ska kalla det. Enl honom hade vi det dåligt, hon fanns där och stöttade (var en arb.kamrat. )Till slut gick vi isär, och då sa att han att han träffat en annan. Han hade inte haft sex med henne under vår tid ihop, men all kontakt.. Allt prat, han la ut sitt, vårt liv för henne...Tycker det känns värre än om de hade haft sex någon gång..

Vi sålde vår älskade villa innan jul. Bor i varsinn lägenhet, med barnen hos oss varannan vecka. Han är tillsammans med henne, men uttrycker lite försiktigt att han tröttnat, de passar inte ihop. Har frågat mig om jag fortfarande "inte vet hur framtiden ser ut"..

Jag har inte tänkt så långt än om hur det skulle kunna bli vi igen. Hur ska jag nånsin komma över det helvete jag gick igenom förra året? Lita på honom igen? Hur i hela friden skulle det kuna gå till? jag vet ju inte om han är med henne på jobbet? Vet ju inte om han är på sin fotbollsträning när han säger det?

jag är rädd att om vi skulle ge oss på ett försök, så hade jag kört det i botten med mitt tjat. Han hade inte orkat det...och ungarna hade blivit förtvivlade igen

Nån som känner igen sig? finns det nån möjlighet om man nu skulle prova? jag fick för mig, att om det bara blir lite distans till det som hänt så..Vad tror ni?

anonym inl nr 13:

Den lilla lilla gnuttan av hopp försvinner sakta men säkert...jag tror att får det gått ett tag till så kommer jag att vara glad at jag blev av med honom...Har redan kommit långt, men kan inte släppa det riktigt än. Man har fått mer skinn på näsan, så förmodligen kan jag be honom fara & flyga om han knackar på här

Hej. Jag skrev i början på tråden. har läst lite här sen från och till. Hoppar på igen, då jag behöver ert stöd och råd.

jag och min kille har två barn i hop. hade hus, bil oach allt det där. var ihop i 8 år. Någon gång efter andra barnet gick det snett. han blev mer och mer sammanbiten. och till slut nån gång förra sommaren berättade han att han ville separera. Tyckte vi hade det dåligt. jag gick och mådde skit i säg 7-8 veckor, då andra stenen föll...Han hade känslor för nån annan, had efått det i samband med vår separation. Tror inte han hade nån sexuell kontakt med henne, förrän han flyttade ut. kan inte se annat än att de träffats på jobbet. Vår separation var jättejobbig. jag kämpade på med jobb och att ta hand om våra barn och villan. Fick bra stöd hos en psykolog oxå. Var även med min fd på familjeterapi några gånger.

Vi sålde villan. Fick varsin lägenhet. barnen bor varannan vecka. Han blev sambo med andra tjejen rätt fort. jag träffade en kille under en period som fick mig att må bättre, men han visade sig inte vara rätt så jag bröt upp till slut. I juni månad började min fd höra av sig. Skickade meddelande, dök upp med blommor, ville umgås med mig och barnen. Han hade gjort slut med andra tjejen. Hon hade flyttat ut. Hade aldrig varit bra där.

Nu har vi dejtat i sommar. barnen är överlyckliga. Två veckor av semestern var ljuvliga. Trots att den andra tjejen ringer och gråter, hittar på svepskäl för att de ska träffas. jag ecepterade tyst att de måste göra klart det de haft ihop. Men det fortsätter. Hon hittar på alla möjliga fånig saker, han har glömt en tröja där, hon har kvar nån mascara hon ska ha osv. Hel atiden. Nu har hon sökt jobb 15 mil härifrån, även lägenhet. Hoppas verklien hon packar sig härifrån. Han säger att han itne vill göra henne illa, att han absolut int evill ha henne igen. De är klara med varann. Men han sårar ju mig när han vill göra henne glad!!! Arg!!! Blir tokig. Han är lugn som en filbunke, har spisat av henne snabbt när jag lyssnar flera gånger. men jag vet att hon går till hans avdelning på jobbet ofta. Hon jobbar ju inte så långt därifrån, samma firma. vet ju inte vad de säger när jag inte hör. Häromdan hade de stått och snackat i en timme på jobbet.( jag känner andra där). vad gör man? Jag har sagt ifrån flara gånger. Han tycker itne jag ska vara misstänksam, han vill inget med henne.

Saken är den att han blir lite knepig när han haft kontakt med henne. Ungefär som att han inte vet om vi ska satsa 100%. Behöver tid för mig själv oxå säger han. Måste hitta sig själv. jag är medveten om att vägen tillbaka blir lång, om det överhuvudtagen går. men är vi bara övernens om att hon andra försvinner ur bliden, och att vi vill försöka så blir det ju lättare.

Känns inte riktigt bra det här. Ville skriva av mig lite. Knanske nån som har lite råd till mig?

anonym(detsamma) Tack för ditt svar. Jo, jag vill börja om med honom. För min skull och för ungarnas. Och jag har känt här i sommar att det verkligen var vad han ville också. Men nu är jag osäker, på vad han vill alltså. Hur ska jag kunna bygga upp mitt förtroende för honom igen om jag inte ens vet vad han vill? Många i omgivningen tycker väl att jag är galen, som inte drar öronen åt mig nu, eftersom han inte har brutit helt med den andra tjejen. Jo, förhållandet är slut där, men inte kontakten. Min syster tycker jag bör kräva att han slutar prata med den andra helt. Men i och med att de jobbar på samma företag så vet jag ju att det är oundvikligt att de träffas.

Det har inte varit något prat på att flytta ihop igen, känns rätt långt borta. Vi gör saker ihop, med och utan barn. Har inte lovat varann något. Utan mer att vi tar en dag i tag i taget. men jag hatar att gå här och inte veta om han menar allvar med oss. Litar inte på vad han säger, han är så diffus. Ena dagen älskar han mig, allt känns helbra. Andra dagen så är han konstig. Visst fattar jag att vägen tillbaka är lång, men som jag skrev tidigare, bör jag inte veta om han helhjärtat vill satsa på oss?

Nu har vi pratat en del här de sista dagarna. och han vet verkligen inte helt säkert om han vill försöka igen. Blir såklart besviken, trodde han hade det klart för sig när vi började träffas seriöst i början av sommaren. Att detta var vad han verkligen ville. Men nu så vet han inte, vill ta en dag i sänder. Jag har provat att "lägga orden i munnen" på honom, göra det lätt för honom att bryta upp. Men han nappar inte på det heller. Så lägga ner verkar inte vara alternativet. Familjeterapin vill han vänta med.

Jag vill inte säga att jag går här och mår dåligt nu. Har kommit långt i min bearbetning. Så jag ger detta lite tid. men inte hur länge som helst. Detta har jag talat om. Så han inte går och tror att jag finner mig i vad som helst bara det är vi. Ser jag ingen ljusning snart, och om den andra tjejen fortsätter vara jobbig, så backar jag.

jag sov hos han och barnen i natt, var hos min syster igår på middag. Gick bra. Innan var vi till ett köpcentrum och handlade lite. Då började hon den andra messa, för att till slut ringa. han var trevlig till en början, men sen så blev han arg. och ni kan tro att jag vart förbannad Gick fram och sa tydligt och klart "nu får det väl för f+n vara nog!" Kan lova att hon hörde det. Han la på i örat på henne. Sen blev det soppa av allt..Han ville bara hem, jag var arg och lessen. Vi åkte hem, var ju bortbjudna ihop med barnen. Han bad så mkt om ursäkt för detta, jag ville inte gå på nån middag, ville bara vara hemma själv. Hur som helst så ville han ha mitt sällskap, ville gå på middagen, ville ha mig hos sig på natten...Så det blev så, och vi hade det trevligt.

Nu är jag hemma själv. Sa ifrån att jag ville åka hem, så han körde hem mig. vet inte mer vad som händer i dag. men det känns som om jag vill vara ensam lite, och han kände så oxå....

Kommer nog att avsluta det hela senare ikväll. Var där i går och pratade med honom. Han mår verkligen skitdåligt över allt. Jag sa att han skulle uppsöka psykolog om vi skulle kunna fortsätta. krävde det. och det gick han med på. jag lovade att stötta honom genom detta och finnas där som stöd. Och så sa jag att han skulle avsluta med henne den andra helt. Finner mig inte i att han ska umgås med henne, gå där och skratta och vara trevlig. 

Och så idag då. Få höra att hon andra tjejen varit på hans avdeln vid två-tre tillfällen. Och att de ätit frukost ihop igår på jobbet. han lovade inget vad gällde henne igår när jag pratade med honom. men han visste vad som gällde! och det skiter han i det första han gör idag på jobbet. Fy f+n... Då kan ju hon stötta istället då. jag gör det inte. Känner mig lurad..Vi bor i ett litet samhälle, alla vet vad han gjorde mig, och alla vet att vi träffats igen i sommar. Tror han inte att jag ska få veta eller?

Tänker på våra älskade ungar. Som varit så glada här i sommar. Nu är det dags igen..Önskar så att jag kunde göra nåt för dem.

Jag försökte avsluta igår. Men han släpper inte taget. Behöver tid ensam att tänka, att komma fram till vad han vill. Men han vill inte att vi ska sluta här. jag var inställd på att han skulle gå med på detta, men inte...och då blev jag förvirrad. 

vad gäller kontakten med den andra tjejen hade han inte ätit frukost med henne(jag visste att han gått till den avdeln hon är på, men visst det finns andra där han känner med). han hade ätit med en kompis där. Och att hon kommit till hans avdeln nekade han inte till, men hon skulle prata med nån annan där. Så sa han, och han säger klart och bestämt att han inte har den sortens känslor för henne. han tycker hon är trevlig men inget mer. Och tydligen kan han inte fatta att hon tycks hitta på ursäkter att komma i kontakt med honom, blev nästan lite sur när jag sa det. "Det vet väl inte vi om hon hade nåt ärende hit" sa han då. 

har hört av många(och av min kille själv) att denna tjej är som ett enda stort plåster. Kan inte släppa, pressar på, ligger på. han fick aldrig vara ifred när de var ihop, hon hängde runt halsen på honom dygnet runt. Så visst kan jag tro att hon verkligen anstränger sig nu, hittar på ursäkter för att gå till hans avdelning, för att ringa osv. Det enda är att JAG ser vad hon försöker med. Men inte han....

Och varför kan han inte be henne vänligt men bestämt att sluta nu. När han vet att det sårar mig så. Det gör mig osäker varför han ska ha nån form av kontakt med henne..

Jobbigt är oxå att han ofta pratar på att han är rädd att vi ska hamna där vi var innan vi separerade, med bråk och elände. Ok. det behöver vi jobba med, jag fattar det. Men att han träffade en annan och gjorde vår separation till ett rent helvete det ska det inte pratas på. Nästan som om den biten inte funnits..Utan att "vi hade det inte bra och då gick vi isär.."Otroheten och sveket nämns inte, förutom när jag tar upp det. Och då verkar han oförstående.

Vet verkligen varken in eller ut..

anonym(bedragen) En sån oerhörd lättnad att få stöd av någon i samma sits. Menar detta även till er andra. Jag hade en egen tråd om min situation men vill inte skriva där mer just för att så många inte förstår. Just för de som inte varit med om liknande, är det lätt att säga: "Skit i  honom, du träffar någon annan snart.."och jag orkar inte höra på det.

Min kille har ett skiftjobb, bra betalt. Tror inte han är villig att sluta där, i synnerhet inte nu när läget är som det är. Menar nu när han inte vet om han vill satsa eller inte..Sen är det bara ena veckan som han riskerar att stöta på henne, då hon gått hem den veckan han jobbar sent. och nu sa han ju häromdan att hon ska flytta, att det är bestämt. 15 mil härifrån. Enkel biljett hoppas jag

Nä, skämt åtsido. Det är ju han som ska ta itu med "problemet". Slutar han svara på hennes mess, och trycker bort henne när hon ringer så fattar hon ju till slut. Att de sen hälsar på varann på jobbet, och sen inget mer, känns som jag kan leva med. Men där är vi inte..

Han har i alla fall bokat tid hos en psykolog. Det är väl det enda som känns som positivt nu. Hoppas och tror att det kan hjälpa honom på benen igen, samt att han behöver få höra det hela ur en annan synvinkel.

anonym(bedragen) Jobbigt för dig det där med tidningen. Fy...Trösta dig med att de inte vet nåt på jobbet, kanske enklare så? Måste fråga: Hur ser din sits ut? Finns det någon sida i denna tråd jag kan läsa om din bakgrund? hoppas verkigen din sambo gett dig något förlåt någon gång..strykekram

Har precis pratat med barnens far. Barnen kommer till mig i morgon. Längtar så..Han frågade om han fick komma in till oss en stund. och så berättade han att han fått en tid hos psykologen på måndag. Berömde honom för det, att han tar tag i sitt liv. Kan inte gå runt och se ut som han "sålt smöret o tappat pengarna" i hela sitt liv. Det var ju hans val, att lämna oss, och för att mitt i allt dra in en annan tjej i det hela.

Svårt nu att veta hur man ska förhålla sig til honom. Från attleva ihop i 8 år, separera, vara isär i ett halvår, ihop en månad och nu inte veta. Vad är vi? ja, det får tiden utvisa. Får väl försöka tänka bort denandra tjejen. det är oundviklgt att de går på varann på jobbet ibland. Kan han bara visa mig att han går till psykologen och att han är villig att jobba med sin situation, så måste det vara ett steg i rätt riktning..

Jobbigt nu. Han lämnade barnen hos mig förut. Vi fikade, pratade, han hjälpte mig att sätta upp en trasig list i hallen och skruvade till en kran som läckte. Kramade mig flera gånger, pussade mig faktiskt med. frågade om jag tyckte det var jobbigt nu..Nädå sa jag, men det är svårt att veta hur man ska bete sig bara..

Han skulle hjälpa en kompis att tapetsera ett rum i kväll. Och nu går jag här och undrar..Är han där? Eller är han med henne den andra? Vill inte ringa och vara misstänksam. Han var ju gullig förut. Och såg stolt ut när han pratade på sin tid hos psykologen. Han vill ju ta detta lugnt och fint, skynda långsamt. Och jag har ju gått med på det, bara han söker hjälp så det händer nåt. Jag måste låta honom vara ikväll. Måste tänka om..Men oh, vad jobbigt det är.

anonym(bedragen) Vilket elände..Stor kram till dig för att du är så tapper och kämpar på. Håller tummarna för er, att ni lyckas om det är det ni önskar.

Själv sitter jag här ensam. barnen sover. Hörde inget av honom på fredag kväll, däremot i går kväll, lördag, ringde han. hade ju tapetserat hos en kompis. och så skulle de måla oxå. hade käkat kvällsmat hos kompisen och hans familj både fredag o lördag. Sen så dök han upp här förut, då skulle han gå på bio med svågern. Kramade mig och ungarna, ursäktade sig att han hade bråttom. Så i princip har vi knappt sett varann nu på en vecka...

Hade blivit glad för ett liitet uppmuntrande mess. Känns precis som om jag går här och finner mig i allt, medan han gör som han vill. Vet inte hur länge till jag kan ha det så här. Han ska hitta sig själv, han ska få egentid, han ska, han ska bla bla bla...Blir innerligt trött på det. Jag då? Ingen som frågat mig; Vill du verkligen leva med en karl som varit otrogen mot dig? ja, jag vet snart inte..Han borde vara väääldigt tacksam istället att jag kan tänka mig att försöka igen med honom..