såå ledsen..

Tycker faktiskt att ju äldre man blir ju tydligare blir det att man inte anses svensk av allmänheten. En sak är ju när man är liten och är med sina föräldrar då är det uppenbart, likaså när man går i skolan. Men efter 20-års strecket så är det nog svårt att definiera oss adopterade, svårt att veta om vi är invandrare eller om vi har gift oss så att vi har fått ett svenskt namn. Jag har iof en viss förståelse för det enda de ser är ju det yttre men det brukar reda sig så fort man talar "ren" svenska. Undrar ibland hur man upplevs nu när man går med sin pappa, om folk tror att det är ens man.
Värst var nog när jag var utbytesstudent i USA när jag var 16 då var det ett par amerikanska grannar som presenterade mig inför ngra andra som adopterad och att jag inte var en RIKTIG svensk och att mina föräldrar hade varit barmhärtiga och tagit emot mig i sitt liv. Jag blev så upprörd att jag bara gick därifrån.

Klart att såna här kommentarer sårar men man får nog stålsätta sig, bli upprörd och sen gå vidare. Det lär ju inte vara de sista kommentarerna man får i sitt liv.

Inoka- Jag håller fullständigt med dig. Ibland kan jag känna att som adopterad ska man vara så jäkla tacksam. Varför ska man vara tacksam för att vara adopterad (och bortskämd enl. vissa), det är ju inget man har valt själv.

Och jag tror att eftersom både du och jag är korta så underskattar folk ens intellekt emellanåt. Tex bli behandlad som ett litet barn eller att liksom böja sig ned och lägga huvudet på sned och se väldigt förstående ut. Usch avskyr det. Vilket inte direkt spär på ens självkänsla eller självförtroende.

Nu kanske jag avbryter TS med en helt annan fråga. Tror ni att folk gör skillnad från vart man kommer ifrån?

De gånger jag har fått kommentarer är från fulla killar och äldre män. Känner ganska många adopterade från länder som Sydamerika, Korea, Filipinerna, Thailand. Jag har fått intrycket av att de som ser mer europeiska ut får färre kommentarer. Men jag kan ha helt fel.