Kan jag skriva såhär:
Vad är perspiratio insensibiles?
Omätbara förluster såsom svettning och utandningsluft. Vid feber svettas man och man räknar med en förlust på 0,2 liter för varje grad av temperaturstegring.
Jonna 3: Vet du vad? Jag har mitt arbete kvar, ska se om jag hittar det, men det kanske är fel också att ta mitt arbete eller?
Det finns fyra olika kommunikationssfärer och dessa är:
Intimsfären är den som är närmast mig själv och jag kan för det mesta bete mig som jag vill.
De som jag umgås med är dem som står mig närmast. Språket man använder är inte formellt och ofta används uttryck och smeknamn som jag annars inte skulle använda.
Personliga sfären dit hör mina vänner och släktingar. Jag är inte lika privat under mina samtal, men kan ändå prata om det mesta och vi skrattar åt samma skämt som ingen utomstående skulle förstå.
Sociala sfären så följer jag vissa förutbestämda beteenderegler och mönster. Dessa människor känner jag inte så väl och är oftast mina grannar, arbetskamrater och andra bekanta, men jag vet att bara vissa beteenden accepteras.
Vi pratar lite mer allmänt och inte så mycket om känslomässiga problem och vi använder oss av en del artighetsfraser.
Att vara skämtsam, kalla varandra för öknamn eller höja rösten är inte acceptabelt i den sociala sfären.
Myndighetssfären är människor som vi träffar i deras tjänst. Vi håller oss till sakfrågor och pratar inte om våra personliga känslor eller tankar.
Vi har förväntningar på att andra att de skall uppföra sig rätt i respektive sfär, men var och en av oss har sina egna regler och ens egen kultur kan ha andra regler och det kan skapa en osäkerhet när vi inte vet vilket beteende som passar in i respektive sfär
En person som har en annan kultur än vi kan det ta åratal att lära sig att bete sig på ”rätt” sätt då inte finns nerskrivna i en bok att såhär beter du dig utan man får iaktta hur andra beter sig.
Kroppsspråket är ett språk som sker utan ord och har större betydelse än det talade språket.
Med hjälp av gester, miner och kroppsliga uttryck kan vi också betona eller strida mot det vi uttrycker i ord. Gester är inte lika vanligt överallt . I Asien och i Norden är man mer försiktig med det än till skillnad från Sydamerika och i Medelhavsländerna.
Vi är ganska omedvetna om vårat kroppsspråk och vill heller inte avslöja för mycket, men kroppsspråket avslöjar ändå det vi känner och tänker ändå.
Vi bildar oss en uppfattning om andra genom att tolka signaler de sänder till oss.
Med synen ser vi hållning, ansiktsuttryck, blick och klädsel.
Med hörseln uppfattar vi tonläge, dialekt och brytning.
Med känseln tar vi emot beröring
I hjärnan bearbetas sinnesintrycken som finns lagrade där i form av erfarenheter, minnen och föreställningar och det ger en bedömning av den andras kroppsspråk.
Det finns ett internationellt kroppsspråk som är likadant över hela världen. Uttrycken för rädsla, avsky, ilska, glädje och sorg uttrycks på likadant sätt oavsett nationalitet.
Förutom det internationella kroppsspråket så finns det även lokala variationer, dvs kroppsspråksdialekter och det kan skilja sig mellan olika kulturer och lätt ge upphov till missförstånd.
Alla har vi ett behov att ett eget område, ett revir som är ens eget. Det markeras med det avstånd vi har eller hur vi placerar oss när vi talar med andra och det skiljer sig från kultur till kultur, men i Sverige så uppfattas intimzonen som något som tyder på ett nära förhållande och avståndet kan vara upp till en halvmeter.
I den personliga zonen som gäller samtal mellan två personer som känner varandra så kan avståndet vara alltifrån en halvmeter upp till 1 meter utan att kännas för påträngande.
I den sociala zonen där vi umgås med människor vi inte känner så är avståndet oftast 1-4 meter.
I andra kulturer än vår egen så är det inte så begripligt att svenskar har ett behov av avskildhet för i andra kulturer så ställer man sig mycket nära varandra när man talar och ibland tom andas man på varandra vilket inte alls skulle uppskattas i vår kultur.
Det svenska avståndet kan av många som kommer från andra kulturer tolkas som ett avståndstagande medan vi svenskar kan uppfatta deras korta avstånd som påträngande och irriterande.
I Sverige förekommer det idag mer kroppskontakt än för några år sedan och det finns osynliga regler när det är tillåtet.
Här hemma är vi vana vid att pussa och krama sina barn, att hålla sin partner i handen, att kanske tom hålla sin väninna i handen, men däremot så uppfattas en man som homosexuell om han håller sin kompis i handen.
Människor från andra kulturer tycker att vi har lite kroppskontakt med varandra och är känslokalla till skillnad från dem. För dem är det naturligt att ta i sina vänner, medan ömhetsbetygelser mellan en kvinna och en man inte hör hemma i den sociala sfären.
I Ryssland hälsar män på varandra genom en kram och en kyss medan tyska och amerikanska män inte skulle göra det.
I Afrika kan en man inte ta en kvinna i hand för då anses hon tillhöra han.
När vi kommunicerar med varandra använder vi blicken och vi har också ett speciellt sätt att använda ögonkontakt. En ”normal” ögonkontakt i vår kultur varar bara några sekunder annars upplevs det som att vi stirrar och det uppfattas som hotfullt.
I vår kultur anses det som ett tecken på ärlighet att se sin samtalspartner i ögonen. Med blicken kan man även skapa avskildhet om det inte går på andra sätt.
I Medelhavsländerna är det accepterat att ohämmat titta på andra, det uppfattas som ett vänligt intresse. I många andra kulturer kan en kvinna inte se en man i ögonen, hon kan inte heller titta på den hon pratar med så som vi gör i vår kultur för det kan uppfattas fel och ses som en invit. Hur blicken används i vår kultur i kommunikationssammanhang orsakar ibland kulturkrockar.
De flesta i vår kultur har lärt sig att vara lågmälda. Man talar lågt, man höjer inte rösten och skriker inte åt våra barn även om jag är arg för det anses inte acceptabelt.
Vi vet på förhand hur högt vi får prata i olika situationer, vi har olika röstlägen beroende på situation.
I andra kulturer är det inget märkvärdigt med att vara högljudd och gestikulerande, men skulle det göra detsamma i vår kultur så skulle det uppfattas som hotfullt och obehagligt.
Röstläget kan även orsaka att det man vill säga går förlorat om man skriker.
Vid smärttillstånd är det helt normalt i andra kulturer att beklaga sig mycket högljutt så andra verkligen ska förstå att man lider, medan man i vår kultur uppfattar det som att man är allvarligt sjuk eller skadad.
Utöver det verbala språket och kroppsspråket har vi även ett symbolspråk som vi använder för att sända budskap till andra.
madlo:Var gör du din praktik?
Jonna 3: Har redan skickat 
