Blivande USKor kämpar vidare - part III
En sak till. För mig skulle det kännas bättre om kliniken jag blev underkänd höll sitt löfte om att det skulle ske ett möte mellan mig, chefsbarnmorskan och min lärare för att gå igenom vad som göars för att jag skulle bli godkänd och hur vi skulle gå tillväga. Det var bara prat, för nåt möte har chefBM inte ens nämnt för läraren utan bara mer att hon inte vill se mig mer och jag tycker att så uttalar man sig inte.
Jag tog iaf väldigt illa vid mig och det sitter fortfarande i. Jag känner mig kränkt, inte nog med att hon trycker ner mig i skorna för nåt som jag brunnit för i flera år så benämner hon mig som att jag är så jävla värdelös att hon inte vill veta av mig.
Den andra förlossningsavdelningen benämner mig som betungande, så jag har fått mig en rejäl törn och känner tvivel om det kanske trots allt är så att jag inte platsar inom vården.
Men vad skulle jag annars göra?
Jag har tänkt så mycket idag vad det är som gör att jag känner sån panik hos gamla och mycket är nog det att jag tycker synd om dem, men det yttrar sig på fel sätt. Jag flyr istället för att hjälpa.
Det är samma sak där, när jag har försökt hjälpa så har jag blivit avhyst tidigare vid flertal tillfällen, till slut så accepterar man att dem gamla bara får gå ut 1 gång/år för att dem annars fryser eller duscha 1 gång/vecka.