Ni som var förlossningsrädda, hur gick det sen?

Ärligt? Det blev lika överjävligt som jag trodde, även om alla 3 bm tyckte att allt var så normalt så, och förlossningen var sååå normal så....

Jag kommer faktiskt aldrig att göra om det, det är det värsta jag varit med om i hela mitt liv.

Jo, visst fixar man det, man överlever utan problem och smärtan är som tur e av övergående natur, men jag kommer ändå ALDRIG att göra om det, never!!

Både och. På ett sätt var jag så rädd att jag verkligen höll på att dö. Att ligga där helt nudie och utlämnad, att nåt skulle hända med Alice eller mig, att jag skulle spricka sönder och samman.... Ja, de vanliga rädslorna.
Å andra sidan så tänkte min rationella sida "A vafan... det fixar sig, kan alla andra så kan jag".

Och ja, jag hycklar inte. För mig VAR det överjävligt. Jag uppskattade inte att ligga i princip näck inför en massa människor, alldeles svettig och ful, nej - det är inte min grej. Sen får det vara hur naturligt som helst.

Och ja, det GICK bra. Alice överlevde, jag sprack minimalt och allt "gick bra" - men det var ingen positiv upplevelse för det, bortsett från slutprodukten då

Sen å andra sidan, ingen kläckning är den andra lik, så det går ju inte att förutspå nånting. Vill tipsa om Gudrun Abascals bok "att föda" - kanonbra!