Någon som blivit nekad?

Det vill jag också veta! Jag har aldrig hört talas om någon i alla fall, men risken måste ju finnas.

Dock kan jag tänka mig att risken inte är så stor, vi får tex göra läkarsamtalet före kuratorsamtalet, och om det var stor risk att par underkändes på bedömningssamtalet skulle väl kliniken inte "slösa" en läkartid på några som kanske inte blev godkända?

En följdfråga: OM man blir nekad, kan man överklaga detta då, och i så fall var?

(jag är jättenervös inför mitt samtal på måndag, även om jag egentligen inte förstår varför vi inte skulle bli godkända)

Nej förhoppningsvis kommer du/ni inte bli nekade, men det svåra är ju att veta VAD de baserar ett nekande beslut på?!

Ska ni ha läkarbesöket och kuratorsamtalet samma dag?
Vet du vad de kommer att göra på själva läkarbesöket? Är det
gynundersökning, blodprov och... vad mer?

Precis, det svåra är ju att veta VAD de skulle kunna basera ett nekande på.

Vilka krav har de tex på ekonomin hos de sökande? Är så kallade manliga förebilder ett måste, och hur närvarande måste de i så fall vara?

Och borde man ljuga om de frågar om tidigare psykisk ohälsa- jag har tidigare mått rätt dåligt och gått hos en kurator men har som jag ser det inga problem nu, och jag fick aldrig en officiell diagnos. Om jag visste att det var OK med dem skulle jag ju kunna säga som det är, och det vore ju skönt att slippa ljuga, men nu när jag inte vet om det kan vara grund för att inte bli godkänd så vågar jag inte "chansa" eftersom jag inte gick hos landstinget och därmed inte kan bli "påkommen" eftersom jag inte finns i deras datorer.

Kanske är det något annat som de ser som viktigt som vi inte ens tänkt på (jag tänker tex på fallet för en par år sedan med paret som blev nekade adoption för att de aldrig grälade...)

Vi ska ha läkarbesöket och kuratorsamtalet samma dag, ja (läkare 13-14 och kurator 14-15). Det verkade vara rutin att de alltid bokade in paren så. Som jag förstått det på andra som gått igenom detta tidigare är det inte säkert att det händer något konkret alls det första läkarbesöket. Vissa har "bara" pratat om tex. hur donatorn ska matchas med partnerns utseénde, och de mer fysiska undersökningarna som kontraströntgen av äggledare kommer senare. Blodproven (som mäter ägglossningshormoner) måste ju som jag förstått det också tas vissa bestämda dagar i menscykeln, så det är ju inte så troligt att det infaller under läkarbesöket.

Nej det där är ju en frågeställning man inte har en aning om hur de resonerar kring.

Ekonomi? Om båda har jobb, studerar eller någon slags inkomst borde det ju inte vara några problem.

Manliga förebilder. *suck* Ett ämne som ALDRIG verkar ta slut. Jag är så trött på att man ska behöva försvara om man inte är kvinna/man. Kvinnor som väljer att skaffa barn som ensamstående, är de sämre föräldrar då?
Men jag förstår PRECIS hur du tänker och svar på en sån fråga får väl bli att "vi har män i familjen och JA vi umgås med dem!"

Psykisk hälsa är ju lurigt. Hade jag varit i ditt fall hade jag nog inte vågat tala om sanningen där. Jag skulle ju aldrig förlåta mig själv om det var pga av en sån sak som man skulle bli nekad.
..men samtidigt, att ljuga är inte det enklaste man kan göra.
Svår frågeställning.

Ang läkarbesöket så verkar det rätt "onödigt" egentligen.. men men, det är väl bra att de vill att donatorn liknar den andra personen så mycket som möjligt.

Finns det fler som vet hur det går till på ett första besök och om det finns par som blivit nekade??

Vår läkare gick igenom reglerna efter vårt första besök och informerade oss vid nästa tillfälle om att det inte är ett KRAV på kuratorssamtal, men att dom REKOMMENDERAR det. Vår läkare tyckte inte att det var nödvändigt då hon känt att hon kunnat prata så bra med oss själv (jag hade även berättat att jag äter anti-deppressiv medicin och min sambo är sjukskriven pga av överfall i jobbet för tillfället...). Vi pratade vidare och sa att OM vi ska göra ett kuratorssamtal så vill vi inte göra det hos en helt vanlig icke-kunnig kurator på vårt sjukhus, utan hellre då i Umeå där de har erfarenhet och mer kunskap. Läkaren pratade med en av läkarna i Umeå och även han tyckte att det lät vettigt, så vi kommer troligen ha ett samtal i Umeå innan insemination. SOm jag har förstått det så brukar de flesta få komma dit först en gång och träffa läkaren (för att prata om vad som kommer hända och hur det fungerar med val av donator mm) och även då prata med en kurator om hela biten.

-j-

JoS: ni menar alltså att kuratorssamtalet på ert sjukhus bara har någon slags stödfunktion för paret, och att det över huvud taget inte handlar om att bli "bedömd" eller "godkänd"? Det låter ju jätteskönt, men det är ju helt galet att det är så himla olika i olika landsting.

Jag hade verkligen fått uppfattningen att kuratorssamtalet var obligatoriskt enligt lag, men att det var upp till varje landsting att sätta upp riktlinjer för vad samtalet skulle innehålla, och att de därför kunde vara olika, men jag har aldrig hört förr att de inte är obligatoriska.

Samtal med kuratorn står inskrivet i lagen och måste därför genomföras innan man kan sätta igång med behandlingen. Men enligt läkaren på sahlgrenska så handlar det bara om formalia och är inte något att oroa sig över. Snarare bara ett info-samtal, tydligen är kuratorn på sahlgrenska väldigt insatt i det juridiska. Så det är sådant hon kommer att informera runt omkring.

Men...eftersom vi många gånger har kunnat konstatera att det verkar vara mycket som skiljer sig mellan olika landsting så har jag ingen aning om hur det ser ut i andra landsting.

Nu har vi varit på bedömningssamtalet (och fått godkänt). Som vi förstod det kunde de bli "tveksamma" till om paret var mogna nog om:

1- den icke-biologiska föräldern inte verkade ha insett att också hon skulle få ett juridiskt/ekonomiskt/känslomässigt ansvar för barnet också om relationen tog slut mellan föräldrarna.

2- Paret inte verkade ha tänkt igenom vad det innebär att skaffa barn med donator, att man inte skulle vara beredd på att svara ärligt på frågor från barnet och omgivningen om hur det kommit till (kanske svårare för heteropar, för oss blir det ju liksom uppenbart att barnet inte är biologiskt till oss båda. Homopar skulle möjligen få svårt om de inte levde öppet som lesbiska, men hur många sådana par skaffar barn?)

Angående fast jobb och sånt som vi oroat oss för innan så sa hon något om att det var bättre att passa på när man var ung, och det perfekta tillfället för barn kommer ju egentligen aldrig (karriärsmässigt och ekonomiskt). Psykisk hälsa kom aldrig upp, och inte manliga förebilder heller. Däremot frågade hon om familjeförhållande, var föräldrar och eventuella syskon bodde och om de visste om att vi planerade barn och hur de såg på detta.

Det låter som bra kriterier tycker jag!
Öppenhet är så viktigt, jag tycker att det är bra om de tar upp det. Även om man i princip är öppen kräver föräldraskapet en större typ av öppenhet för att barnet ska få bekräftelse för sin familj på dagis och i skola etc.
Lycka till nu!
/annika

sanna81, skönt att höra att ni blev godkända. Blev ni det på mötet direkt eller?

Ska ni starta behandling nu då kanske?

FMEmbla: Ja, vi blev godkända direkt på mötet, eller kuratorna sa liksom aldig "ni är godkända", utan det var liksom underförstått eftersom vi i slutet av samtalet mest pratade om vad som kommer att hända senare i processen, hon kollade av att vi fått veta från läkaren vad nästa besök skulle bli och så. Efteråt var vi så lättade att vi bara gick omkring och petade på varandra och fnittrade och frågade "fattar du att vi blev godkända, förstår du att vi faktiskt har startat nu, fattar du vad som hände idag...

(Idag fick vi också ett papper som bekräftade att vi nu stod med i kön och hur lång denna är just nu, så det var inte bara som vi inbillade oss)

Behandlingen startar inte riktigt nu tyvärr, men i höst. Om man bor i Uppsala är det så att man först gör bedömningssamtalet och läkarsamtal, sedan ställs man i kö, och under kötiden görs undersökningar som kontraströntgen av äggledare.

Aha.. ja då är det ju ett tag kvar då. Men vad roligt att det gick så bra och smidigt med allt. ..och Skönt!
Tiden går ju fort nu när det blir sommar och snart är det framme i höst...

Jag är expert på att vänta, så jag vet att tiden bara rusar, trots att man inte tror det.