Jag är också positivt inställd till adoption och har aldrig blivit mobbad, men har väl under resans gång fått höra både det ena och det andra. Allt från välmenande kommentarer om hur "bra svenska" jag pratar till sexistiskt/rasistiska frågor som "Är det sant att fittan på kineser sitter på sned?".
Troligtvis hade man väl fått höra en del om man avvikit genom att vara mer överviktig, rödhårig eller fräknig än genomsnittet också.
iiaaa: De värsta knäppkommentarerna har jag ju inte fått speciellt ofta och när det skett har det varit fulla karlar (=snuskgubbar). Komplimangerna om språket och liknande brukar jag dock inte ta illa upp av, det är ju ofta bara välment (och kommer ofta från äldre människor)!
LLL: Grattis!
iiaa: Tycker att du ska säga till tjejen i din klass att det inte är kul längre. Jag menar man kan ju bkuda på sig själv till en viss gräns känns det som.
Förresten, fråga gärna mer och om vad du vill!
Jag skrev ju inte så mycket i mitt inlägg ser jag.
Apropå absurda situationer, har någon någon gång trott att du varit din pappas unga flickvän istället för dotter?
Jag är ganska säker på att det hänt mig även om ingen någonsin har sagt något högt. Blickarna talar dock ju sitt tydliga språk. Speciellt om pappa kramat om mig eller lagt sin faderliga arm på mina axlar när vi varit ute bland folk.
*bjuda inte buda 
Ja, jag var stor för min ålder och antogs vara äldre tills jag började högstadiet då alla växte ikapp och om mig! (Men jag fortsatte ändå att kuta med ryggen och krypa ihop länge trots mina blygsamma 157 cm...)Fram tills jag fick barn antog de flesta att jag var yngre än vad jag är. Efter att jag fått barn som oftast sover max 3 timmar i sträck verkar jag dock ha kommit ikapp min ålder .
Kommer ihåg att jag länge var sur över att alltid få visa legitimation på Systemet men vid 29 tog jag det som en komplimang! 
Förstår inte riktigt frågan om min skolgång? Vad vill du att jag berättar om mer specifikt? 
Det funkar utmärkt att vara 157 cm! Utom på konsert och när man inte når vissa saker i snabbköpet då.
(Har hört att 157 cm är en "klassisk längd" vad som nu menas med det?)
Apropå skolgången har jag inte haft några problem men var väl lite av en outsider, dock INTE p.g.a att jag var adopterad utan p.g.a att jag var något av en enstöring som hellre satt inne och läste böcker än umgicks med kompisar.
Jag kan inte påminna mig om att jag tänkte jag skulle vilja se svensk ut för att passa in även om det säkert måste han hänt någon gång under barndomen. Istället minns jag att jag kunde önska att jag var mer utåtriktad och mindre blyg och senare att jag hade haft snyggare figur, råd med coolare kläder etc. som många andra tjejer (tyvärr) kan önska oavsett bakgrund.
I lågstadiet tyckte jag i och för sig att den blonda tjejen som fick vara lucia var den sötaste man kunde vara men det hade jag kanske tyckt även om jag hade sett svensk ut men varit typ rödhårig, haft tjocka glasögon eller varit överviktig? (I mellanstadiet fick dock JAG vara lucia )
Ja, jag har en lillasyster som också är adopterad. Hon är i Korea just nu faktiskt och träffar bio-släktingar!
Tack för komplimangerna, tror du titatt in hos mig förut men jag har nog bytt bilder sedan dess... Har inboxat dig!
mariasthlm: 157 cm är ty´dligen en klassisk längd oavsett om man är asiat eller inte men på vilket sätt längden är klassisk vet jag som sagt inte.
Min syrra har fårr kontaktr med sina biosläktingar genom den organisation som hon blev adopterad igenom. De är väldigt hjälpsamma.
Vildrosen: Självklart kan man se ung ut utan att vara adopterad och självklart kan folk tro att man är sin pappas fru om man inte är adopterad! Däremot är det kanske vanligt att folk tänker vissa tankar när de ser en ung asiatisk tjej med en äldre man med svenskt utseende, som de inte tänker när de ser far och dotter som båda ser svenska eller asiatiska ut.
mariasthlm: Ja, jag sökte upp biopappan i tonåren och har efterforskat biomamman för inte så länge sedan.
Nja, 180 vet jag inte om jag känner så många som är. Åtminstone inte mina tjejkompisar, har flera som är runt 160 faktiskt .
Apropå 157 cm så har jag för mig att det är en hel hög med kändisar som är ungefär i den längden. Kylie, JLo, Janet Jackson m.fl är väl runt den längden.
mariasthlm: Fick ett brev och foto av biopappan och kände mig nöjd med det. Det var så abstrakt att titta på en bild av en främmande koreansk man och läsa att han var min bio-pappa. Kände faktiskt inget speciellt och dessutom ville han ju varken ha min biomamma eller mig en gång i tiden (träffade nog aldrig ens mig som spädbarn) så, ja... jag kan inte påstå att jag ville ha mer kontakt och det ville nog inte han heller.
Lite mer än tio år senare, när jag själv blev mamma, bad jag SWS i Korea om hjälpa att leta upp biomamman. Mest för att jag ville berätta att hon fattat rätt beslut när hon valde att adoptera bort mig samt att mitt liv varit bra. Den person de hittade med rätt personuppgifter förnekade dock att hon skulle vara min biomamma så det blev inget mer av det. Vet inte om de hittat fel person eller om personen ifråga ljög. Min kontakt på SWS sa dock att berättat för kvinnan som ev. är min biomamma, att jag hade ett bra liv och inte var arg på min biomamma. Så om hon trots allt var biomamman så vet hon det nu vilket jag tycker känns bra.
Syrran är dock i Korea nu och träffar biosläkten och har visst fått bra kontakt. Hon var dock äldre än mig när hon adopterades bort och levde ett tag med sin biofamilj.
Nja, illa bemött av biopappan blev jag ju inte, men det kändes absurt att se ett fotyo på en vilt främmande karl och föreställa sig att man var släkt på något vis om du förstår hur jag menar.
mariasthlm: Jo, jag förstår vad du menar. Det var ju taskigt att han lämnade min bio-mamma i sticket, absolut!! Men hade han stannat hade jag ju å andra sidan inte fått det lyckliga liv jag lever nu )
LCW: Känner igen mig dina erfarenheter. Intressant att läsa dina långa inlägg!