Hur upplever ni er adoption?

Har läst hela tråden nu. Jag är äldre än du, men har upplevt min adoption som positivt. Har aldrig haft problem i varken skola eller jobb. Var i Thailand (ursprungsland) i feb för första gången. Var ganska skum upplevelse tyckte jag. Såg mer olikheterna än likheterna. Sen kan jag tänka mig att folk trodde att jag var en bar-tjej/prostituerad när jag gick med min man.

Det enda jag kan irritera mig på är att jag uppfattas som barn fortfarande. Får ofta visa leg på systemet eller om jag ska köpa tobak. Jag är ändå 31år. Vilket betyder att folk verkar tro att jag är under 18år. Beror så klart på vad det är för kläder jag bär.

mariasthlm- du är ju en "lååångis", jag är bara 150cm, nästan . Kan säga att när jag gick i högstadiet var de flesta tjejer över 170cm och killarna upp mot 190cm. Kan säga att jag drog ned snittet, rejält i klassen. Kände mig som en riktig liten pygmé då.

mariasthlm-hade svarat ett jättelångt mail igår men så kom inte det med. Grrr. Skriver allt igen så fort jag har tid.

Det jag ville säga var att min uppväxt har varit jättebra, har aldrig varit mobbad, har alltid haft lätt att få vänner, duktig i sport men kanske inte en direkt en plugghäst en typiskt medelmåtta som gjorde en del småhyss men inga allvarliga grejor typ lite skolk, rökning och tonårsfylla osv, en typsik tonåring. Däremot kan jag nog tycka att min mamma har varit ganska jobbig. Alltid velat väl men liksom gjort mig en del björntjänster. Super överbeskyddande, lever för min skull/genom mig, ganska dominant, besserwissig och påträngande. Hemskt att säga men om jag träffade henne utan att jag kände henne så är hon inte en person som jag skulle gå ihop med. Jag har haft en del duster med henne och har fortfarande det. Min pappa däremot, han är så jävla bäst. Vi går ihop hur bra som helst. Båda lugna, inte så känslosamma, behöver inte snacka så mkt vi förstår varandra ändå, rå humor osv. Han är inte alls påträngande och ger en space och utrymme både rumsligt och mentalt. Om det var ngn jag anförtrodde mig hos så var det hos pappa.Jag är en typisk "pappas flicka". Det jag kan ha att "klaga" på är att jag var aldrig den killarna blev intresserad av på i högstadiet och i gymnasiet. Killar i den åldern kollar mest på tjejer såsom media presenterar dom. Men det ändras med tiden. Men just då var det inte så kul, tyckte jag. Men så är det väl för de flesta antar jag. Däremot så kunde man höra ett och annat på krogen. Typ hur kort man är, insinuationer om att man var prostituerad, Tjing-tjong osv osv. Det är bara försöka slå bort såna korkade kommentarer från fulla killar.Så det var väl det jag hade att skriva om min uppväxt. Skriver i nästa inlägg om min upplevelse om Thailand.

Ang. min återresa till Thailand. Jag tror att jag hade alldeles för höga förväntingar på landet. När jag var i din ålder ville jag inte ha ngt med landet att göra och jag var 0 intresserad av mina rötter. Sen när jag blev lite äldre så tänkte jag, om jag ska jag dit ngn gång så ska jag åka dit med min framtida man och gifta mig där också. Vilket även skedde.

Det var verkligen som du beskrev återresan "skräckblandad förtjusning". Vi åkte till en turistort så jag tror inte vi såg det genuina Thailand. Jag tror att många trodde att jag var en "bar-tjej" som gick med en vit kille. Så därför pratade jag jättehögt på svenska för att de skulle förstå att jag inte var Thai. Hur fånigt som helst. Men jag var jätteorolig att svenskar skulle uppfatta mig som prostituerad. Jag vet att jag tilltalade en svensk kvinna på SVENSKA men hon svarade på engelska. Sa till henne att hon kunde svara på svenska. Då blev hon sur. Sen kunde jag tycka att en del medelålders svenska kvinnor kunde vara extremt otrevliga mot serveringspersonalen. Vet inte riktigt varför de betedde sig så. Tror inte de skulle bete sig så här hemma men det var som om de förväntade sig att bli upp-passade till 100% och mer.

Jag försökte verkligen att kolla in befolkningen om de liknade mig men jag tyckte inte jag såg ut som ngn. Alla såg så olika ut också, ngra såg mer asiatiska ut med sneda ögon och ljus hy och andra var väldigt mörka, stora ögon och bred näsa. Det som var kul var att många var väldigt korta så då sträckte jag på mig lite extra . Det var jättehärligt att gå in i en butik och alla kläder passade och skor (stl 34-35) var inga problem heller. Jag tror befolkningen märker på en att man inte tillhör dom. Vi har ett helt annat kroppsspråk och en helt annan klädsel så de förstod ganska snabbt att man inte var Thai. Det var säkert 50% som tilltalade mig på Thai och resten på Engelska. Jag kommer förmodligen aldrig åka dit igen. Som jag skrev tidigare så upptäckte jag mer olikheter än likheter. Dessutom så bekräftade nog resan att jag absolut inte vill söka upp mina rötter och landet är bara ett land och ingenting annat.

Ang. Återresan till Thailand igen.
Skulle bara säga att det var för övrigt inga Thailändare som solade och badade. Och om de badade så hade de kläder på sig. Så de tyckte nog att man var lite galen som låg och stekte sig i solen i bikini

Förlåt TS, kanske avbryter ämnet här men.....

Inoka-Jag måste säga att jag tycker det är jättejobbigt att vara kort (nästan 150cm). Finns aldrig kläder eller skor i rätt storlek. Vagnar på Prisextra är super-djupa och ska man ha ngt i frysdiskarna måste man hoppa upp och "dyka" ned bland frysta grönsaker och annat. Står man på T-bana så är det alltid ngn långis som kör in en i ett hörn och min näsa är nästan alltid i ngns armhåla.Hur gör du när du kör? Jag ska försöka ta körkort nu. Jag började för 10 år sen men jag tyckte inte jag hade kontroll över bilen eftersom jag inte nådde helt ned till pedalerna.

inoka- har också 35stl i bästa fall ibland 34. Det tycker jag nästan är värst för ibland vill man ha riktigt snygga skor men istället får man köpa barnskor med kardborrknäppe eller riktiga tantskor. Och det är säkert ännu värre för dig som inte bor i en storstad.