Hur upplever ni er adoption?

Vacker Silvana,

Åååh, så spännande! STORT grattis! Från Vietnam, alltså... Bra val! Grattis åter igen!
Spännande att vara två adopterade tillsammans, låter så mysigt. Man har nog då så mycket gemensamt.
Vad skönt att höra ang. båda era adoptioner!
Jag har aldrig heller blivit mobbad, dock bara numera fått små stickiga kommentarer. Det är ändå något magiskt att vara adopterad.
Önskar Er alla lycka till!

Myrna,

Skönt att höra att du aldrig blivit mobband, eller "nertryckt". Usch, vilken knäpp fråga! Inte alls roligt, ju... Oh, fy sånt är så hemskt onödigt och irreterande. Har dock aldrig blivit tillfrågad eller fått sådana kommentarer. Vilket känns skönt. Vad tror egentligen människor att asiater är?! Vi är väl helt lika fullt normala som alla andra. Det är så kränkande på något sätt! Och det är med språket, jag menar alla kan väl svenska på ett och annat sätt, vissa bättre än andra. Är man adopterad som 2-månadersbebis är man ju i princip uppväxt med svenska. Fy, vilka människor! Vad skönt att du ändå haft en positiv inställning till din adoption! Det är det viktigaste.

Vill börja med att tacka alla för era svar! Det känns så mycket bättre nu!

Myrna,

Jo, jag förstår att de bara menar väl, men samtidigt känns det lite orättvist och dumt att männiksor inte tror att bara för man ser annorlunda ut än svensk, så ska man inte kunna språket, liksom...Det är ju absolut en gullig komplimang i sig! Ja, jag förstår! Äldre männuiskor är ju oftaste mer "vänliga" också, tycker jag, personligen! Tack för att du delar med dig! Jag uppskattar verkligen det! TACK!

LLL,

Åh, TACK! Vad glad jag blir! STORT grattis till Er! Åååh, så spännande! Förstår att det känns underbart, vilket bra land ni "valt" också. Korea är ju i det stora "perspektivet" ett vädligt mysigt land. Får man fråga, när ni "ca" räknas få ert underverk? Oj, så spännande! Förstår att ni lever i lyckorus nu!
Jo, min tjej i klassen är inte speciellt rolig, det började liksom på skoj, och jag accepterade det på ett bara sätt, men ny har det bara fortsatt och jag börjar känna att det går "över gränsen". Tycker alla ska respekteras för individen man är. Alla är ju i det stora hela likadana, på sitt sätt.

Nu har vi även i skolan ett projekt om likvärdighet, utanförskap och överhuvudtaget att man ska lära sig att förstå att man ska respekteras likadant och lika värdigt, hur man än ser ut. Så idag har jag suttit med mamma och pappa och pratat om "klädsel/attityd/signlar", liksom hur det sänds ut pga. hur man ser ut. Satt och tjattrade i säkert 45 min. Mamma och pappa har väl ont i öronen nu.

Önskar Er all lycka till!
Blir glad att du uppskattade inlägget!

Grattis än en gång!!

Oj, hoppsan! Det skulle givetvis stå "klädsel/attityder/signaler". Antar att ni förstod det, men...
Kram på er alla!

Myrna,

Jag sade till min mentor idag, om denna "händelse" och jag bad hanne prata med denna tjej. Enligt rykte(som sprider sig jättefort) så ska hon flytta till Småland om två veckor. Hon pratade om det lite förut, men vem vet. Rykten sprider ju sig oerhört fort. Känns sköt att min mentor ska prata med henne nu, jag menar något "motto" ska det väl ändå finns, om inte ännu mer en gräns, på vad som är roligt och vad som sedan blir allvarligt.

Jo, har jag faktiskt varit med om det. :/ Vi var på bröllop, i juni 2006 och då kom en av gästerna fram till pappa och frågade om jag var hans fru, och typ pekade på mig. Jag var aldrig med när detta hände, men pappa berättade detta sedan hemma. Vi var även på fest, förra månaden, och då frågade några gäster(som jag aldrig träffat, förr...) mig om jag ville ha vin, som tilldelades. Jag svarade givetvis: "Nej tack!" Grejen var den att de sedan frågade hur gammal jag var. De trodde verkligen att jag var myndig, 18-19 år trodde de att jag var. Lilkadant i somras(2006) träffade vi en bekant, hon trodde jag var 16(!). Så ja, jag vet inte om asiater ser äldre ut än vad de gör. Har du någonsin råkat ut för att folk, trott att du är äldre än vad du var? Känns lite läskigt ibland...

Hur "fungerade" din skolgång, trots adoptionen? Är lite nyfiken!

Tack för att du än en gång delar med dig!

PS. Hahha..oj, oj, ser att jag på de ovanstående inlägget,n. 8, skrev massa stavfel. Antar att ni förstod vad det stod ändå! DS.

Myrna,

Hihi..ja, så kan du ju bli ibland! Är själv också 157 cm. Alla kompisar säger liksom "Maria, du är ju så kort", men eftersom de är "äkta" skandivanier, så är/kommer de ju längre. Känner mig dock inte sådär jättekort, ändå... Lär ju inte bli längre heller, max 1-2 cm. Hur har du upplevt den korta längden, rent praktiskt i vardagen? Om du förstår vad jag menar. Har du någonsin länt dig liksom "förnedrad" över längden, eller fungerar det bra som 157 cm? Har lite svårt att formulera(hur stavad det? ) det rätt. Undrar ibland hur jag ska klara mig som 157 cm, i vuxen ålder.

Åååh, din son är helt bedårande! Vilken sötnos! Sååå underbart söt ju! ÅH, vilket charmtroll! SÅÅÅ gó! Får man vad han heter och hur gammal han är? Han är helt bedårande! Förstår om du är stolt!

Hmmm.. ang. skolgången, menar jag nog imget specifikt. Mera hur vännerna "bemötte" dig och alla andra, trots asiatiskt utseende osv?

Får man fråga om du har andra adopterade syskon? *lite nyfiken*

Tack för att du orkar svara på alla min galna frågar!

Kram!

Oj då, det ska givetvis stå "inget".

Myrna,

Jo, jag har tittat in hos dig tidigare. Din lille kille är verkligen bedårande! Jasså, så 157 cm är som en "klassisk" längd för asiater. Det visste jag inte. Nu känner jag mig inte sådär jättekort, som alla min vänner säger, visserligen är de biologiska barn, men... Jag har nog aldrig själv önskat att jag varit svensk. Någon enstaka gång kanske, men aldrig så ofta.
Vad kul att du tillslut fick vara lucia! Själv var jag lucia, i 6:an alltså, år 2005. Då tillsammans(vi delade upp oss på de olika konserterna) med en annan flicka, adopterad från Colombia.

Åh, vad spännande at träffa biologiska släktningar!! Vad avundsjuk jag blir nu. Lyllo! Känner ni dem väl, eller? Hur har ni fått tag i dem, släktforskat? Blir så nyfiken! Önskar att jag en dag också får träff någon av min biologiska släkt. Det vore så spännande! Åh, vad avundsjuk jag blir! Tänk om jag också skulle lyckas någon gång. Har du själv träffat dessa släktning? *så nyfiken *

________________________________________________________

mizan80,

Tack för ditt svar! :)
Skönt att du i det stora hela har upplevt din adoption positivt. Jag förstår dig i många situationer. Som det här att placeras i ett "mellanfack" som man gör. Ibland är det så, vad ska man liksom säga, orättvist och frustrerande som du sa att vara adopterad, men också underbart.

Men visst är det många stunder svårt att vara adopterad, det kan jag hålla med om. Livet är alltid lätt!
Jag är glad för att du har bemött din adoption positivt i det "hela konceptet".

Vad skönt att du blivit mer självsäker och trygg i dig själv när du fått barn. Antar att det kan känns mera som en "äkta" familjestam, liksom sitt egna familjeträd, med delar som bara tillhör en själv och att man vet att man passar in som person.

Jag önskar jag kunde få känna det lite oftare, att jag passar in som person, även fast jag är adopterad.

Tack för att du delade med dig!