För oss som försökt bli gravida i snart 2 år eller mer, del 2.

Vi har försökt få barn i snart 3 år. För ett år sedan vände vi oss till sjukvården.
Har varit på ultralljud och röntgen, käkar pergo, progesteron och annat gulkroppshomon (glömt namnet) och min sambo har lämnat sperma.
Nu känns det mest som en kamp vi inte kan vinna. Varje månad konstaterar läkaren att jag har ett par outvecklade ägg, höjer/byter läkemedel och ber mig återkomma om en månad... *SUCK*
Jag påverkas otroligt mycket av alla hormoner, är lynnig, har huvudvärk, magkramp och totalt uppblåst mage. Detta ca 3 veckor i månaden för paus under mensveckan då jag ändå är i känslomässig obalans. Snacka om att min sambo måste älska mig högt...
Läkaren säger att jag är för otålig, att vi måste försöka flera månader till innan det är aktuellt att ställa oss i kö för IVF. På senaste besöket gav han oss ett 'sexförbud' (igen) pga förändrar pergodos. jag började gråta och anklagade honom för att inte vilja hjälpa mig.
Snacka om att jag är instabil just nu *garv*
Hur gör ni andra för att hålla humöret uppe?

Åh, kan det vara därför jag smyger upp i vikt? Det är så knepigt med progesteronet, det finns ingen bipacksedel och apoteket svarade att det är liknande biverkningar som alla andra hormonmediciner. (vilket inte sa mig så enormt mycket)
Jag fick veta att jag hade PCO redan som tonåring så jag var förberedd på svårigheter, men jag kunde inte föreställa mig hur tufft psykiskt det skulle vara.
Vad innebär en zonterapeutbehandling?