att älska en narkoman

Sök dig till ACOA på din hemort, och du drogerna går före dig hårt men så är det, jag är själv en syster till en fd missbrukare samt min sambo är fd missbrukare jag kan allt om det men för din egen skull du mår sämre av att försöka få honom att sluta det är val han gör själv, om han inte vill ha hjälp så kan du inget göra.

www.acoa-sverige.org/

Det går att ta sig ur missbruket, men bara om den som missbrukar själv vill.

Jag har en syster som missbrukade amfetamin i många år, men hon är drogfri sedan 8 år tillbaka och har ett bra jobb och ett bra liv.

Men hon behövde slå i botten innan hon tog sig upp, hon miste vårdnaden av sitt barn, hon miste sitt hem, allt. Det var ett vägskäl för henne, LEVA, utan droger, och återta sitt liv, eller dö. Hon valde livet.

Vad du än gör för din pojkvän, så försök att inte sopa framför honom. Snarare tvärt om, gör det svårt för honom att ta knarket, och att vara kriminell. Kanske behöver han också slå i botten för att ta sig upp.

Men till saken hör att jag ALDRIG - ALDRIG NÅGONSIN kommit en människa så nära som jag har kommit honom.

Kanske för att jag inte vågat eller kunnat.

Lämnar man den man älskar?
Vad är alternativet?

Att hela livet undra hur det gick för honom?
Jag ser hans chans till överlevnad genom mig.
Jag vet att
jag kans styra detta, men droger har en sådan sjukt enorm kraft.
jag skulle vilja ägna resten av mitt liv åt att fånga unga som är i riskzonen.
Det är så sorgligt att se hur droger utplånar allt vackert och hur droger får människor att behandla människor de tom älskar.

Innan jag träffade honom hade
jag
själv ingen lust till livet.
Alla mina drömmar var borta.
Han trollade tillbaka mig själv.

Ibland när han är arg kommer han med orden: DU VISSTE VAD DU GAV DIG IN I.

SKITSNACK, svarar jag då.

för det visste jag inte.
jag visste inget om droger eller hur mycket jag skulle komma att älska honom.

jag ber till gud
fast jag inte tror på honom, att han ska hjälpa mig.

och det hemska är att jag evt att jag är långt ifrån ensam, nu förstår jag hur hemskt mammor till missbrukare har haft det i alla år.

Att maktlös se på hur deras älskade barn går under och försvinner.

Jag har gjort mycket.
Tack för era ord!

Hej vännen. Jag vet EXAKT vad du går igenom. Är tillsammans med en före detta alkoholist och narkoman och kriminell.

Han måste komma till insikt.
Min kille gjorde inte det försän efter 4 år. Alla gör det inte, men vissa klarar det.
Jag vet EXAKT vad du menar med att du inte kan lämna honom, jag fick skuldkänslor och jag kunde inte lämna honom. Man älskar ju personen, men man hatar drogerna och brotten.. Han måste vilja ändras SJÄLV.
Hur mycket du än vill, spelar egentligen ingen roll, det är bara han som kan ändra sitt beteende.
Han måste säga upp kontakten med sina "vänner", bestämma sig för att sluta. Det bästa vore att flytta en bit bort, men det funkar ju inte ifall han skaffar nya kontakter sen.

Min satt inne ett år. Det var ett helvete verkligen. Jag funderade på att ge upp, men något höll mig kvar.
Detta är svårt att prata om dessa saker med andra, man vill ju inte öppna sig om ämnet till vem som helst. Många tänker automatiskt saker om man säger ordet "kriminell" eller "droger".
Vad många inte tänker på är att man älskar denna människa.
För även drogmissbrukare och kriminella är människor.
Det är deras beteende och beroende det handlar om och sättet dom tänker på.
Jag tycker att det är jättebra att du går och pratar och får råd från utomstående i samma sits.

Det är väldigt viktigt att man tänker på hur man själv mår...
Kram

Du anonym som skrev här ovanför att det inte alltid går att ställa ett ultimatum till en narkoman för hans kropp är beroende, hans kropp väljer drogerna.

DET ÄR PRECIS SÅ DET ÄR.
DÄRFÖR VILL JAG INTE ATT DROGERNA SKA FÅ VINNA ÖVER HUR HAN, HANS RENA SANNA JAG EGENTLIGEN SKULLE VILJA ATT DET VORE.

Det här är bara så tragiskt.
Så sorgligt.
Så svårt.
Tänk er själv om den ni älskar skulle ha "en dödlig sjukdom" och kunna försvinna från er.

Jag önskar ibland att jag tyckte det var coolt att ha en kriminell pojkvän.
Men det tycker jag inte.
För det är det inte.
Inte alls, alls, alls.

Vill ibland att han ska åka dit för att få ett stopp på det.
Men det skrämmer mig, jag tror inte han skulle ha det bra i ett fängelse.
Jag vill inte heller vara ifrån honom.
Är förbannad på polisen som jag tycker brister.
De borde ta sitt ansvar.
Inte bara skydda människor från brottslingar utan också gripa in och skydda brottslingar från sig själv.
Om ni förstår vad jag menar.

har oxå vart tillsammans med en missbrukare, älskar honnom fortfarande... tyvärr älskade han drogerna mer en mig, en man på anfetamin är oberäknerlig o inte ansvarstagande...
jag gjorde mitt val och lämnade, det gör fortfarande ont att se han ännu i dag, men vet att jag inte skulle left det liv jag gör i dag och jag skulle inet mått så bra som jag gör i dag...

ALLTÅS, JAG BLIR SÅ GLAD ÖVER ATT NI, MEDMÄNNISKOR, ENGAGERAR ER OCH DELAR MED ER AV ERA TANKAR.

NÅGON FRÅGAD EOM JAG ÄR UPPVÄXT MED EN MISSBRUKANDE MAMMA ELLER PAPPA OCH DET ÄR JAG INTE.
MITT HEM VAR VÄLDIGT GLATT OCH KÄRLEKSFULLT OCH JAG FICK LÄRA MIG ATT RESPEKTERA MÄNNISKOR OCH ATT ALLA ÄR OLIKA.

MÅNGA TYCKER ATT JAG SKA LÄMNA DEN JAG ÄLSKAR PGA HANS MISSBRUK.
ATT JAG INTE SKA FORTSÄTTA KÄMPA.
MEN DET ÄR INGET ALTERNATIV FÖR MIG.
JAG ÄR DEN ENDA HAN BRYR SIG OM.
ALLT ANNAT STRUNTAR HAN I.
ALLA ANDRA HAR OCKSÅ STRUNTAT I HONOM.
JAG TYCKER DET ÄR FANRASTISKT ATT HAN TROTS SITT MISSBRUK KLRARAR AV ATT BRY SIG OM MIG SÅ MYCKET SOM HAN ÄNDÅ GÖR.

OM JAG VORE HAN, OM JAG SJÄLV VORE FAST I ETT MISSBRUK SOM BARA LEDER RAKT ÅT HELVETE, SKULLE JAG VERKLIGEN ÖNSKA ATT DET FANNS NÅGON SOM INTE VÄNDE MIG RYGGEN, NÅGON SOM FORTSATTE ÄLSKA OCH STÖTTA MIG OCH FÖRHINDRA FÖR DROGERNA ATT TA MAKTEN ÖVER MIG UTAN ATT NÅGON SA NEJ! NEJ! NEJ!

SJÄLVKLART SKA MAN TÄNKA PÅ SIG SJÄLV NÄR DTE GÄLLER SÅDANT HÄR
OCH SJÄLVKLART FÅR JAG ÖVERJÄVLIGT MYCET SKIT, MEN JAG KAN SKILJA PÅ VAD DROG-HAN GÖR OCH VAD RIKTIGA-HAN GÖR.
OCH DET PRATAR VI MYCKET OM.

JAG FÅR UT MER AV HONOM, MIN ÄLSKADE MÄNNISKA, ÄN VAD JAG SKULLE FÅ UTAN HONOM.

OCH JAG SKULLE OCKSÅ RÅDA ANDRA MÄNNISKOR ATT LÄMNA "MISSBRUKANDE SVIN KILLAR".

MEN HAN ÄR INGET MISSBRUKANDE SVIN.
HAN ÄR SOM EN LEDSEN VACKER FÅGEL SOM HAR ONT I HELA SIN SJÄL, SOM HAR VARIT MED OM SORGLIGA SAKER NÄR HAN VAR LITEN, BLIVIT EN TÄNKANDE MÄNNISKA, ALLDELES FÖR SKÖR FÖR DET HÄR SAMHÄLLET MEN MED EN ENORM STYRKA.

OCH ETT PERFEKT OFFER FÖR DE VIDRIGA AMFETAMINET, DJÄVULENS VITA PULVER, SOM VILL FÅ MIG ATT LÄMNA HONOM SÅ ATT DET KAN TA ÄNNU MER MAKT ÖVER HONOM.

dissan: av människor menade jag.

Dissan har rätt...

På en lista från 1 - 10 kommer alltid drogerna/alkoholen på plats 1 -8 för en missbrukare...Så e det...

Men jag kan berätta för dig Ts, att jag träffade min man på ett Altbo. Känd i hela stan för att vara en riktig pundare. Han använde konstant både hasch o amfetamin. Visste att jag skulle hålla mig borta från honom..långt borta...för jag HATAR droger. Det gör jag verkligen. Att vi kom ihop är ganska otroligt igentligen..för jag såg ner på "sånna människor" som han...
Vet inte..kanske jag såg nåt i honom...för jag gav upp precis allt för hans skull...
16 år gammal, bröt jag med min familj, för dom försökte få mig att lämna honom... Deras lilla dotter kunde ju inte vara ihop med en knarkare...
Jag hade säkert reagerat likadant i en sådan situation, som förälder...

Vi stack, han o jag. Stack bort från allt. Startade om från början. Men aldrig en endaste gång, satte jag kravet på honom att han skulle sluta..
2 veckor efter det att vi träffades, så slutade han...Självmant. Han orkade själv inte mer...och att vi flyttade långt ifrån våran hemstad, hjälpte nog... Hur ska man annars kunna sluta om alla ens vänner fortsätter?????

Ofta säger han att jag räddade hans liv...men det gjorde jag inte. Han gjorde det själv. Jag bara fanns där vid hans sida. Men hade vi inte träffats..hade definitivt inte levt idag...det är en sak som är säker...
Han säger själv att anledningen till att han kunde ta det stora beslutet att lägga av var, dels att jag inte tjatade på honom och dels att vi flyttade...

Idag är vi gifta. Det har gått snart 11 år sedan vi träffades. Han har varit fri i 11 år snart med andra ord. Vi har 4 underbara barn tillsammans.
Idag finns kravet på han att han aldrig ska börja med sån skit...för då sticker jag..men det är för att vi har barn tillsammans...
Men jag litar på att han aldrig skulle röra den skiten igen...

Det kan gå bra också. Man får göra dom rätta sakerna bara...

Mitt råd är att först...flytta...lååångt bort.

Kram o lycka till.

Hej!!
Jag förstår precis hur du känner det och jag förstår honom oxå... Jag har själv tagit amfetamin i min ungdom... för bara 4 år sedan...
Jag VET hur svårt det är att sluta utan att få några krav på sig.. jag VILLE inte ta.. jag visste hur farligt det var , hur det skadade mig och min familj fast ändå kunde jag inte sluta. när jag träffade mannen i mitt liv, min sambo som är far till barnet jag väntar nu då ställde han som krav på mig att ville jag ha honom så var jag tvungen att välja. Jag grät och grät när han lämnade mig. Jag slutade fick tillbaka honom men böerjade igen..l När jag till slut insåg att han inte kommer tillbaka den här gången, då slutade jag och kämpade mig upp till det jag har nu. Nu lever vi tillsammmans med min andra son som är 9 år jag väntar mitt andra barn och skulle aldrig i hela Mitt liv överhuvudtaget tänka tanken på att byta bort det jag har mot drogerna igen. Du måste ställa krav på honom, visa vad han förlorar.. han måste självklart själv göra sitt val att sluta men du kommer att gå under om du fortsätter med honom i det skick han är i nu. Gör både honom och dig själv den tjänsten, ställ krav. Om han vill ha dig och familjeliv så ställ upp till 100 procent på honom när han slutar.
Kramar och lycka till!!!