Äggdonation av släkting
Hej snöstjärna71 och alla ni andra! Jag är en av dom ?egoistiska människorna? som genomgår äggdonation med min syster som donator. För mig känns ditt inlägg väldigt aggressivt och på något sett som ren ilska mot oss som väljer äggdonation som ett alternativ att få barn. Varför?
Varför är äggdonation så mycket värre än adoption för barnet? Både jag och min sambo blir biologiska föräldrar till barnet jag bär inom mig i 9 månader. Att äggets genetiska ursprung inte kommer från mina äggstockar utan min systers rör mig inte ryggen. Det ägget skulle ha försvunnit ut som mens om min syster inte donerade det, det skulle aldrig ha blivit ett barn av det ägget. Det är pga av min livmoder det befrukatde ägget utvecklas och får liv. Det är min kropp som ger det näring så att det växer och det är jag som föder ut detmoch sedan ammar det. Såklart att det är mitt barn det kan inget genetisk ursprung i världen ändra på!
Min biologiska pappa lämnade min mamma när jag var knappt 2 år. En kort tid senare kom min, för mig riktiga, pappa in i bilden och sedan dess har han varit min pappa och jag har två syskon som jag aldrig i mitt liv skulle se som halvsyskon, varför det? Vi har ju samma föräldrar bara inte till 100% samma genetiska ursprung. Uppväxt och kärlek kan jag garantera slår DNA-arvet om och om igen! Vad jag vill säga är att alla får ha sina åsikter om vad som är rätt och fel för barnet. Det finns barn som lever i misär med sina genetiska föräldrar och som skulle ha det mycket bättre med nya föräldrar som inte bär samma blodgrupp.Hade någon tvingat mig att ha kontakt med min biologiske ?pappa?s familj skulle jag totalvägra för han är inte min riktiga pappa trots att jag bär hans genetiska ursprung till 50% i mig. Oj, det blev ett långt inlägg och jag hoppas ingen tar illa vid sig av det. Kram Misty
Hej!
hur har det gått för er?
jag har gjort sju icsi och inte ett enda av 33 befruktade ägg har blivit en blastocyst.
jag är helt förkrossad och har ren och skär panik och vet inte ritkigt hur jag ska klara av att gå vidare. Jag inser dock att det realistiska är att ge upp mina ägg och gå vidare till donation. Det smärtar enormt ich Jag är väldigt rädd. Inte för att jag på ngt sätt ser donerade ägg och spermier annorlunda än egna när det kommer till andra. Absolut inte!
Jag antar att jag bara är rädd för mig sjölv. dessutom gick min pappa nyligen bort och vi är väldigt lika, känner att jag sviker honom trots att jag vet att han aldeig aldeig skulle känna så.
min syster (olika pappor) har erbjudit sig att donera ägg till mig. Hon är väldigt pragmatisk och ser sina ägg som en cell och inget annat. För henne finns det inte en tvekan. Jag är dock liveädd och vet inte hur jag kommer känna. Kommer jag känna att det är hennes barn och inte mitt? Jag älskar ju henne överallt annat och känner att jag borde ha lätt att älska ett barn med hennes gener. (förstår hur sjukt det låter) men är så rädd att det ska bli pannkaka. samtidigt vill varken jag eller min pojkvän ha ägg från en annan okänd donator.
berätta gärna hur ni upplevt det. jag förstår att det är ens barn men är ändå så rädd och panikslagen