Äggdonation av släkting

Hej,

Även jag befinner mig i samma situation, efter 5 fullständiga IVF-försök och 1 avbrutet återstår idag bara ÄD för vår del. Min fantastiska storasyster har erbjudit sig att hjälpa oss som anhörigdonator och jag är henne oändligt tacksam för detta. Vi köar fortfarande och det är ännu inte tidsbestämt när vi ska starta själva behandlingen.

Min tacksamhet till henne (samma tacksamhet som jag känner till alla fantastiska donatorer som hjälper oss som behöver ÄD!)kan egentligen inte beskrivas i ord. Dessa donatorer ger oss den största gåvan, möjligheten till liv... Jag skulle dock aldrig drömma om att kräva detta av min syster. Även om jag befinner mig i den här situationen och livet i de svarta stunderna känns grymt orättvist, tycker jag inte att det är någon rättighet för mig att använda min systers ägg. Det är hennes kropp, hennes ägg och hennes vilja.

Jag förstår att ni är ledsna och besvikna, att först få ett ja och sedan ett nej måste vara jättejobbigt. Dock tror jag ändå att det är bättre att era systrar säger nej nu, innan ÄD-behandling, om de inte känner sig helt säkra. Vad skulle hända med er relation senare, om systern donerar mot sin egen vilja? Din och systerns relation till det barn som kommer till genom ÄD? Stora frågor som inte har något svar... Jag vill inte på något sätt såra er, men jag reagerade lite på att ni tycks se det som en rättighet/skyldighet för era systrar att ställa upp.

För mig är relationen till min storasyster viktigare än hennes ägg. Om hon skulle vara tveksam till att donera vill jag inte ha hennes ägg... Då skulle jag hellre välja anonym donator i t ex Finland, än riskerar vår relation.

Kram, önskar oss alla lycka till i vårt kämpande
Bobi

Hej vänner,
jag kastar mig in i debatten igen...

Jag tror att det mycket handlar om vilken familjebild man har och vilken relation man har till sin syster. För mig kändes det naturligt att fråga min syster om hjälp, när jag fick beskedet att jag inte kunde bli gravid utan ÄD. Min syster kände likadant, hon vet om vår situation och hur vi kämpat för att få barn själva under många år, och för henne var det inte heller något svårt val. För mig är det en kärleksgåva från min storasyster, hon ger oss ett frö med möjligheten till liv...

Självklart är det också en genetisk fråga, är det så konstigt? Även jag vill ju - om nu möjligheten finns - få bli gravid och föra mina och min mans gener vidare, se våra släktdrag föras vidare i nästa generation. Mina ägg fungerar inte, och min syster är så nära mig genetiskt det går, vi kommer ju från samma föräldrar. Vi har en gemensam historia bakåt i tiden.

Precis som Misty skriver, det är jag som bär barnet i mig, föder det och ammar det. Min syster hjälper mig med själva äggcellen, men det är min kropp som bär barnet. Min syster donerar ägg, hon donerar ju inte själva barnet. Man måste göra en distinktion här.

Jag ser inga svårigheter i att en dag få berätta för vårt barn att barnets moster hjälpt oss bli föräldrar genom att donera det ägg som blev fröet till liv. Vi bor nära varandra, träffas eller pratar nästintill dagligen. Barnets moster skulle ha en naturlig roll i vårt barns liv, precis som jag är en naturlig del i min storasysters barns liv, som deras moster.

Jag är oändligt tacksam mot alla anonyma äggdonatorer som är villiga att hjälpa oss kvinnor i den här situationen, men personligen för egen del skulle jag ha svårare att förklara för ett barn att jag fått hjälp av t ex en anonym donator som hade samma ögonfärg och hårfärg som mig, men som f ö är helt okänd, än förklara att den person som hjälpt oss redan finns i familjen och har en egen roll i barnets liv.

Återigen, jag tror att det avgörande för att en ÄD med anhörigdonator ska fungera på alla plan, är att man har en bra relation från början.

Kram
Bobi