Äggdonation av släkting

Hej !

Tack för ditt svar ! Tänk att jag inte är ensam i detta elände ! Läste din historia, jättetråkigt att det inte lyckades med din systers ägg ! Det tycks tyvärr vara den tråkiga sanningen att det inte är säkert det alltid blir något ens med fräscha ägg och äggdonation
Tänk om man genomgår flera äggdonationer och det inte heller blir något den vägen.

Jag vidrörs i likhet med dig av tanken på snålhet av min halvsyster. Kan det vara så att hon inte förstår vad hon nekar mig ? Det känns ibland som ett eget barn är liv eller död för mig och det borde en kvinna som själv är småbarnsmor kunna förstå. Jag tycker det är jättekonstigt att det verkar lättare att donera organ än gener. Jag tvivlar inte på att hon skulle donera organ om jag var allvarligt sjuk. Själva äggdonations-behandlingen är ju lindrig, även om det är ett visst omak med sprutor o.dyl.
Jag inser förstås att jag p.g.a. vår situation tänker på ett helt annat sätt än en kvinna som överhuvudtaget aldrig har behövt oroa sig för om det skall bli några barn eller inte. Jag har inga skrupler när det gäller att alstra barn - kloning eller vad som helst skulle jag ta emot med öppna armar. Skulle jag känna till något ställe utomlands som jobbar med "alternativa" metoder så skulle genast åka dit. Bl.a. är jag upprörd över att man sätter max 2 embryon tillbaka. För kvinnor 40+ är chansen att lyckas med IVF under 10 %, det är obegripligt att man då inte kan använda alla de embryon som har befruktats. Risken för
flerbörd/andra komplikationer måste ju vägas mot hur kvinnan som ej får barn mår.

Jag läste någonstans om att barnlöshet/infertilitet krismässigt kan jämföras med att lida av en livshotande sjukdom. Det stämmer bra för min del, kan inte tänka mig att någon annan sjukdom skulle kännas värre. Känns som om allt runt om mig/oss har stannat upp, är överhuvudtaget inte intresserad av något annat än att få barn. Vi har passerat stadiet "tänka på något annat" för länge sedan.

Jag är tyvärr inte alltid den glada och positiva tjejen längre ... utan emellanåt bitter och inåtvänd som idag...

Jag frågade min klinik Väestöliitto om det finns någon metod att
undersöka befruktade ägg för att förbättra möjligheterna. Fick då höra att detta endast görs i USA ?? Jättekonstigt att hon svarade så om det är en etablerad metod !

Hur kommer det sig att det inte alls är lika kontroversiellt att
donera diverse organ ? "- Titta där går MIN lever runt och promenerar !" Jag anser att ett ägg (i storleksordning EJ synligt för ögat) är en genetisk KOD och det är den koden jag gärna skulle ta emot från min syster. Om jag inte är helt fel underrättad så har vi gemensamma gener om vi har samma pappa ?

Det finns undersökningar som tyder på att barnlöshet rent psykiskt är jämförbart med livshotande sjukdomar och dödsfall i familjen. Det är för många en mycket stor kris. Så har det även varit/är för mig.
Men stackars syster skall inte behöva donera några ägg, för då blir det ju HENNES barn. Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå det resonemanget.

Varför skaffar människor barn överlag ? Jag anser att jag är lika mycket eller lika lite egoistisk som andra kvinnor i den frågan. Jag har inte mer ädla motiv än andra. Ett av mina oädla motiv är att jag vill "leva vidare" i någon form. (!! väntar med spänning på svar på det erkännandet !!)

Ev. tyckande om adoption som ett det första självklara "valet" om det inte blir barn på naturligt sätt betackar jag mig för.
Jag är som synes född 1966 och det betyder att jag snart fyller 41 år. Som bekant finns det åldergränser för adoption. Vi har genomgått flera utredningar de senaste åren i hopp om att få barn, med allt vad det innebär. Förutom att jag har min ålder emot mig så är jag är inte beredd på ytterligare utredningar och väntetid, det klarar inte mitt psyke av. Det är vår orsak och vårt val, andra har andra orsaker.

Jag är så trött på all oförståelse man möter som infertil/barnlös.