• Tagetes66

    Äggdonation av släkting

    Jag undrar om någon har varit i liknande sits som jag ? Efter tre misslyckade IVF-försök har vi börjat diskutera äggdonation. För mig är har det varit en process att vänja sig vid den tanken, fortfarande har jag hopp om "genetiskt" barn, tyvärr är min ålder emot mig. För några månader sedan slog det mig att jag faktiskt har en halvsyster med förhoppningsvis fräschare ägg ! Vi har sporadisk kontakt och har så varit i alla tider. Jag tog kontakt med henne och frågade helt kallt hur hon skulle ställa sig till äggdonation. Hennes spontana svar var JA, hon ville gärna hjälpa. (Hon har själv flera små barn.) Tyvärr har hon nu efter några veckors betänketid sagt NEJ, p.g.a. att hon är orolig att känna att barnet egentligen är "hennes", att hon skulle börja grubbla på detta. Beslutet kändes som ytterligare ett stort nederlag och jag är jätteledsen. Det känns som äggdonation av min halvsyster hade varit den självklara lösningen för oss. Barnet skulle då även få mina gener ! Med bakgrund av vad vi har gått igenom och hur jag tänker idag kan jag inte förstå hur hon kunde säga nej. Faktum är att jag nästan är arg på henne. Finns det någon som varit i liknande situation som kan ge mig råd ? Kan jag fråga henne igen ? Är hennes rädslor befogade ? Hur kunde hon säga nej ?! Är det jag som är självisk ? Jag har svårt att släppa tanken på våra gemensamma gener som hon "sitter på".

  • Svar på tråden Äggdonation av släkting
  • Tagetes66

    Hej !

    Tack för ditt svar ! Tänk att jag inte är ensam i detta elände ! Läste din historia, jättetråkigt att det inte lyckades med din systers ägg ! Det tycks tyvärr vara den tråkiga sanningen att det inte är säkert det alltid blir något ens med fräscha ägg och äggdonation
    Tänk om man genomgår flera äggdonationer och det inte heller blir något den vägen.

    Jag vidrörs i likhet med dig av tanken på snålhet av min halvsyster. Kan det vara så att hon inte förstår vad hon nekar mig ? Det känns ibland som ett eget barn är liv eller död för mig och det borde en kvinna som själv är småbarnsmor kunna förstå. Jag tycker det är jättekonstigt att det verkar lättare att donera organ än gener. Jag tvivlar inte på att hon skulle donera organ om jag var allvarligt sjuk. Själva äggdonations-behandlingen är ju lindrig, även om det är ett visst omak med sprutor o.dyl.
    Jag inser förstås att jag p.g.a. vår situation tänker på ett helt annat sätt än en kvinna som överhuvudtaget aldrig har behövt oroa sig för om det skall bli några barn eller inte. Jag har inga skrupler när det gäller att alstra barn - kloning eller vad som helst skulle jag ta emot med öppna armar. Skulle jag känna till något ställe utomlands som jobbar med "alternativa" metoder så skulle genast åka dit. Bl.a. är jag upprörd över att man sätter max 2 embryon tillbaka. För kvinnor 40+ är chansen att lyckas med IVF under 10 %, det är obegripligt att man då inte kan använda alla de embryon som har befruktats. Risken för
    flerbörd/andra komplikationer måste ju vägas mot hur kvinnan som ej får barn mår.

    Jag läste någonstans om att barnlöshet/infertilitet krismässigt kan jämföras med att lida av en livshotande sjukdom. Det stämmer bra för min del, kan inte tänka mig att någon annan sjukdom skulle kännas värre. Känns som om allt runt om mig/oss har stannat upp, är överhuvudtaget inte intresserad av något annat än att få barn. Vi har passerat stadiet "tänka på något annat" för länge sedan.

    Jag är tyvärr inte alltid den glada och positiva tjejen längre ... utan emellanåt bitter och inåtvänd som idag...

  • Tagetes66

    Jag frågade min klinik Väestöliitto om det finns någon metod att
    undersöka befruktade ägg för att förbättra möjligheterna. Fick då höra att detta endast görs i USA ?? Jättekonstigt att hon svarade så om det är en etablerad metod !

  • Tagetes66

    Hur kommer det sig att det inte alls är lika kontroversiellt att
    donera diverse organ ? "- Titta där går MIN lever runt och promenerar !" Jag anser att ett ägg (i storleksordning EJ synligt för ögat) är en genetisk KOD och det är den koden jag gärna skulle ta emot från min syster. Om jag inte är helt fel underrättad så har vi gemensamma gener om vi har samma pappa ?

    Det finns undersökningar som tyder på att barnlöshet rent psykiskt är jämförbart med livshotande sjukdomar och dödsfall i familjen. Det är för många en mycket stor kris. Så har det även varit/är för mig.
    Men stackars syster skall inte behöva donera några ägg, för då blir det ju HENNES barn. Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå det resonemanget.

    Varför skaffar människor barn överlag ? Jag anser att jag är lika mycket eller lika lite egoistisk som andra kvinnor i den frågan. Jag har inte mer ädla motiv än andra. Ett av mina oädla motiv är att jag vill "leva vidare" i någon form. (!! väntar med spänning på svar på det erkännandet !!)

    Ev. tyckande om adoption som ett det första självklara "valet" om det inte blir barn på naturligt sätt betackar jag mig för.
    Jag är som synes född 1966 och det betyder att jag snart fyller 41 år. Som bekant finns det åldergränser för adoption. Vi har genomgått flera utredningar de senaste åren i hopp om att få barn, med allt vad det innebär. Förutom att jag har min ålder emot mig så är jag är inte beredd på ytterligare utredningar och väntetid, det klarar inte mitt psyke av. Det är vår orsak och vårt val, andra har andra orsaker.

    Jag är så trött på all oförståelse man möter som infertil/barnlös.

Svar på tråden Äggdonation av släkting