Envisa 2,5-åringar ....

På vilket sätt då, tänkte du?

CeeJay - Nej, hon sover inte på dagen. Det var när hon slutade sova middag, som hon började somna själv på kvällarna och sova hela natten för ett år sedan.
Jag tror egentligen att det här är övergående (fast jä*ligt besvärligt), men jag fattar inte riktigt varför det ser så lätt ut på TV att leda tillbaka barn till sängarna. På en kväll verkar det vara fixat!

Vi har förresten prövat lite olika tider för läggning, och det tar lika lång tid även om jag lägger henne vid midnatt. Hon kämpar emot sömnen bättre än jag ....

CeeJay - Ja, tryggheten är viktig! Vi har också haft barn som vi fått sova hos i perioder, och det har gått jättebra. Men Lillan är inte intresserad av att vi sover hos henne ....
Får hon bara vara uppe och bygga järnväg, så är hon så lycklig!

En timme och 50 minuter! Då blev det lite fritid i slutet av kvällen i alla fall för mamma!

knäppisen - Har försökt ta ett snack med Lillan också. Problemet är att hon inte är så väldigt framåt i talet än, så jag är aldrig säker på vad hon förstår och vad hon missförstår. Hon nickar allvarligt och säger "Ligga säng!", och det visar sig att hon menar något helt annat än jag ....

Jo, hon blev förkyld och fick feber. Blev så lycklig varje gång hon fick lägga sig och sova! Nu börjar hon vara frisk, men de nya goda vanorna sitter fortfarande i ...

12 år senare har jag en förklaring på problemen. Jag häpnade över svårigheterna med sömnen, att det inte gick att resonera med henne och att absolut inga gamla beprövade knep fungerade, vare sig det gällde sömn eller mat. Det brukar stupa på att föräldrarna inte är konsekventa, att de inte orkar försöka mer än någon dag, eller att barnet blir sjukt och man får lägga ner hela projektet. I det här fallet var det inte så. Lillan var helt enkelt obrydd och oberörd av vartenda knep jag kom med.

Nu vet jag att hon har AST - Autismspektrumtillstånd. Man kan inte behandla henne likadant som vanliga normalstörda barn. När jag läser vad jag skriver här i tråden, så fattar jag inte att jag inte såg det. Jag beskriver hur svårt det är att kommunicera med henne och hur hon glatt sjunger och pratar för sig själv i timmar i sängen, utan att kräva mer underhållning än så. Då tänkte jag bara att hon var ett väldigt speciellt och märkvärdigt barn, och det hade jag i och för sig rätt i!