Ni som söker/har sökt sina rötter som vuxna.. hur har det gått?

Jag är adopterad från chile. I januari i år besökte jag mina föräldrar i chile! Det tog mig exakt ett år från det att jag började söka tills jag var på plats i denna ofattbara situation. Allt gick så snabbt att jag inte hann med.... Jag hade inte träffat dom på 16 år...Jag fick även träffa mina syskon. Känslorna jag fick var ofattbara jag bara grät och grät. Jag har alltid känt mig besviken men samtidigt haft en längtan efter dom. Jag var glad samtidigt som jag var ledsen och arg och lycklig ja alla känslor på samma gång. Jag hade jättemycket frågor men frågade nog inte hälften det var bara så skönt att stå där med dom. Det spelar ingen roll vad som har varit nu vet jag vem jag är och kan gå vidare med mitt liv. Det är något jag rekomenderar till andra adopterade att söka sina rötter!