Ni som söker/har sökt sina rötter som vuxna.. hur har det gått?

Jag fick kontakt med mina bio-syskon -oo o. somm. -01 var vi där o. hälsade på. Det var jag,min man,min största dotter(de andra har komm. senare) samt min svenske far.
Detta hade inte varit möjligt utan ett tvprogr(som gjorde grovjobbet o. bet. advokaterna) inte heller hade det varit möjligt om min svenska mamma levt. Hon hade blivit för ledsen.....
Har idag en bra kontakt med min lillasyster o. en äldre kusin som hjälpt oss mycket m. tex. tolkning. Idag är min syster inte längre rädd f. att tala eng. på telefon så vi klarar oss bra själva med.
Den största sorgen med detta har varit att min bio-mor dog flera år tidigare samt att min bio-far omkom i en bilolycka där han blev påkörd. Förhoppningsvis är det ngt. man så småningom lär sig att leva med även om det just nu är en källa t. sorg.

Min biomamma hade inte ngn chans att ta hand om mig, min pappa fick hon inte gifta sig med eftersom han är av "finare" fam. än hon.
Hon klarade det i 4mån. (att ta hand om mig menar jag).
När sedan min morfar försökte ta död på oss båda, beslöt hon för min skull att lämna bort mig.
Jag vet ju nu att hon senare gifte sig m. en man som blev min lillasysters o. lillebrors pappa. Det är fortfarande stor skilln. på att vara el. inte vara gift.
Förlåt men ovanst. är menat som ett svar t.pratglada tjejen.