Killar - hur upplever ni tiden under en IVF?

Vår son, Elias 6 månader nu, blev till med hjälp av IVF ( ICSI ) och det är inget snack om att tjejen drog det stora lasset. Hela hormongrejen är riktigt tuff, och jag har fått en helt ny syn på min sambo efter det. Hennes måmedvetenhet, kämpaglöd, kärlek och längtan efter ett gemensamt barn har ju liksom varit omöjlig att missa i allt det här.

Det som jag tycker är lite svårt att greppa är vår, killarnas, inblandning. Rent praktiskt så går vi ju oftast bara in i ett rum, "gör vårt" och sen är det bara att sätta sig på tåget och hänga med. Det folk inte fattar är att den känslomässiga resan är såklart lika tuff för oss (med undantag för hormonpåverkan då..) som för tjejen. Jag själv hade svårt med samvetet, att jag "tvingade" min sambo genom allt detta jobbiga eftersom jag var den som gjorde att vi inte kunde på barn på det valiga sättet. Jag tror att jag lagt det bakom mig nu.

Det är också lite jobbigt att det inte läggs någon energi alls isjukvården på att ta reda på varför killari nte kan få barn. Eftersom dessa lösningar finns så bryr man sig ju knappt om att ta redapå felet. Jag hade velat veta exakt varför jag inte kan få barn normalvägen och om det gick, få behandling för det.

Men men.. hur som helst så är det ju fantastiskt att denna hjälp finns, annars hade vi inte haft underbara Elias i våra liv nu.

Lycka till alla blivande pappor och nuvarande också!

MVH Robban