Killar - hur upplever ni tiden under en IVF?

Vi har svårt som attans. Hon har slutade med p-piller för 16 månader sedan. Ett missfall i vecka 7 har det blivit under dessa månader.

Vet igentligen inte hur man skall gå vidare nu, men känner att det kanske börjar bli tid att undersöka sig.

Vet inte ens vad IVF betyder så jag kanske inte är mycket till bollplank, men kanske du har lust att förklara.

Vi har gjort undersökningen klar, med alla tester och prov..

Ska börja ivf-behandlingen till våren..
Kommer säkert att bli jobbigt för henne, men jag ska stötta
och hjälpa till på alla sätt jag kan..

Hej.
Har nu hittat hit efter att i månader suttit brevid min sambo som har varit här inne på sidorna,Vi har genomgått ett försök utav en IVF behandling,är nu i vecka 30,visst var tiden innan med alla läkarbesök senare hormonbehandling och sprutor lite nervöst,(inga humörsvängningar),man visste inte hur det skulle sluta,vi försökte förbereda oss genom att läsa om de olika stegen innan befruktningen,de jobbigaste var tiden mellan befruktning och gravtestet.vilket slutade lyckligt,

Kul med lite reaktioner på min fundering.

Vi satte idag tillbaka en fint befruktat ägg och jag hoppas att allt kommer gå bättre än förra gången.

Själv tycker jag det gått bättre denna gången med hur min tjej har varit. Hon tycker dock att det varit värre. Jag kanske förstått bättre vad som kan ske och hur hon känner det, samtidigt som jag nog aldrig kan föreställa mig hur det verkligen är.

Nu är det bara att hålla tummarna!

IVF betyder provrörsbefruktning på svenska. Man kan få hjälp med detta av staten, men det tar längre tid i kö än att själv betala. Då går det på någon månad. Det kostar runt 20 000 kronor för ett försök eller cirka 50 000 för trepack. Varierar dock mellan olika ställen.

Tjena grabbar!!

Jag förstår dig presis hur du känner det med IVF och barnlösheten. Vi har gått igenom vårt första IVF nu i höst och det har varit otroligt jobbigt men samtidigt väldigt lärorikt. Vi satte in ett befruktat embryo den 9/10 och vi blev gravida på första försöket. Vi var på VUL i tidsdags och såg ett litet knyte på 8 veckor Hur mäktigt som helst.

Jag tror det är många män som lider i det tysta när man går igenom en sådan jobbig process. Jag har hela tiden varit aktiv på nätet och kollat på bla Netdoktor/debatt och så hittade jag till denna sida för några dagar sen. Mycket bra sida.

//Håkan

Hej alla,

Ny på forumet men varit med på en hög IVF behandlingar. Vi har precis avslutat ytterligare en behandlingsrunda som verkar gått åt skogen tyvärr.

Jag tycker det är en märklig upplevelse detta med IVF ur killens perspektiv. På något konstigt sätt så är det ingen riktigt som förstår vad man går igenom som kille. Trots att man sitter där med minst lika stor förväntan så är man som en betraktare och utan möjlighet att bedöma eller känna något. Det är liksom tjejen som sitter inne med all info längs hela vägen. 

Min tjej tycker att behandlingarna är riktigt jobbiga och jag tror inte hon vill försöka så länge till. Hon har en dotter sen ett tidigare förhållande så hon är ju inte helt barnlös som jag är.

Känner inte att adoption eller spermiedonation skulle vara något för mig/oss.

Lever vidare på hoppet,

Ha det alla IVF:are därute 

Vår son, Elias 6 månader nu, blev till med hjälp av IVF ( ICSI ) och det är inget snack om att tjejen drog det stora lasset. Hela hormongrejen är riktigt tuff, och jag har fått en helt ny syn på min sambo efter det. Hennes måmedvetenhet, kämpaglöd, kärlek och längtan efter ett gemensamt barn har ju liksom varit omöjlig att missa i allt det här.

Det som jag tycker är lite svårt att greppa är vår, killarnas, inblandning. Rent praktiskt så går vi ju oftast bara in i ett rum, "gör vårt" och sen är det bara att sätta sig på tåget och hänga med. Det folk inte fattar är att den känslomässiga resan är såklart lika tuff för oss (med undantag för hormonpåverkan då..) som för tjejen. Jag själv hade svårt med samvetet, att jag "tvingade" min sambo genom allt detta jobbiga eftersom jag var den som gjorde att vi inte kunde på barn på det valiga sättet. Jag tror att jag lagt det bakom mig nu.

Det är också lite jobbigt att det inte läggs någon energi alls isjukvården på att ta reda på varför killari nte kan få barn. Eftersom dessa lösningar finns så bryr man sig ju knappt om att ta redapå felet. Jag hade velat veta exakt varför jag inte kan få barn normalvägen och om det gick, få behandling för det.

Men men.. hur som helst så är det ju fantastiskt att denna hjälp finns, annars hade vi inte haft underbara Elias i våra liv nu.

Lycka till alla blivande pappor och nuvarande också!

MVH Robban

Hej,

Ny på forumet. Läget är följande: jag och min sambo har precis gjort vår första IVF. Gravtestet efter 2 veckor visade positivt, så so far so good. Nu är vi i v6 eller v7 (jag är osäker på räkningen). Om två veckor ska vi på första ultraljudet.

Jag är glad men vågar inte riktigt bara vara glad. Det är ju den här tiden som flest missfall sker har man läst om. Och alla som gjort IVF vet ju hur resan fram dit varit av hopp och besvikelser. 

Måste även fylla i på att även jag fått en förändrad syn på min kvinna efter den genomgångna IVFen. Ingen liten resa för henne att göra med hormoner, 30 cm långa sprutnålar (!), tidspassning 3 ggr/dygn med alla tabletter/sprutor. Tuffare virke i henne än jag nog tyckte förut om sanningen ska fram. 

Hur som helst, känns som att jag lever i limbo just nu, och kommer göra det minst fram till det första ultraljudet. Försöker att dämpa känslorna och bara leva på (vardagen finns ju där trots allt). Men har konstiga drömmar och är lite disträ på jobbet. Eftersom detta ofta är top of mind har man reflexen att berätta om det när folk man känner ganska bra frågar hur man mår. Samtidigt vill man inte berätta eftersom man inte vet hur det kommer gå, åtm inte under den här första perioden fram till VUL.

Vet inte riktigt vad jag vill säga mer än dela med mig lite och kanske hitta någon som känner igen sig...
//Erik

 

Vi har gjort 5 stycken IVF:er Och nu äntligen har vi ett barn på G. Vilket känns overkligt och eftersom jag vant mig vid att det misslyckats har jag inte riktigt vågat hoppas än. Även om vi är i veckan 14 nu. 

Kärleken till min fru har ju bara stärkts. Hon är en stark kvinna, målmedveten, vacker, och otroligt envis kvinna som vet vad hon vill. Hormonbehandlingarna har jag inte känt av, mer än att hon tyckte att det var jag som skulle blanda till hormonerna, dra upp i sprutor, lämna in nålar till apoteket för att jag också skulle känna mig lite delaktig. Även om jag är 50% av barnet så saknas ju själva närheten. Att producera barn så här kändes för mig väldigt konstigt.Trots det så är jag glad att det lyckades, och ser fram emot att bli far.

I början av försöken hade jag behövt mer stöd och möjlighet att prata med andra män i samma situation. Även om jag tror att min stolthet inte hade fixat det. För jag var rätt blyg av mig och tyckte inte om att prata om att vi hade det svårt i början.
Efter alla sterila "herrum" har hela den biten avtagit och jag tycker inte alls det är jobbigt att prata om det längre.
Vi tänkte ett tag att vi skulle adoptera, men det blev inte så. Vi gick igenom en utredning - som hade kunnat knäcka vilket normalt förhållande som helst, men som tack vare att hon är en så underbar kvinna som hon är, gjorde utredningen oss starkare tillsammans och att vi växte tätare ihop.

Jag har inte riktigt förstått att vår kärlek, med lite läkarhjälp, nu äntligen fått frukt, och jag måste nästan hejda mej från att googla på babyartiklar, tips och ideer - reservdelar till eventuella vagnar, spana in barnsängar och så vidare. Åt minstonde ett litet tag till. Vi har BF i oktober. Och det är så mycket som skall fixas och trixas innan dess.

Lycka till medbröder!

// Kenta

Trodde aldrig jag skulle sättas i den situationen att va delaktig i en ivf -behandling. Men när jag väl träffade kvinnan som jag vill ha barn med så blev det av efter 1 år arbetande i sovrummet utan eget resultat. Blev proffsigt bemött av läkarna på Carl von linne i Uppsala. Söta sköterskor visade mig vänligt och med trevligt bemötande vart det dära rummet där jag skulle lämna mitt bidrag låg. Såhär i efterhand så va det inte fullt så dramatiskt som jag först trodde.