Mjukisvicki,
jag förklarar gärna hur vi tänker. En bild säger mer än tusen ord. När det gäller övergrepp mot människovärdet har bilden spelat en oerhört stor roll. Barnarbete i Englad i slutet på 1800-talet, slaveriet i England och USA, Martin Luther King, Apartheid, protesterna mot vietnamkriget osv. Dessa har det gemensamt att bilder spelade en avgörande roll för att väcka opinionens samvete. Det tog tid och folk var alltid mycket motvilliga i början. Men så småning om sipprade sanningen om övergreppen in. Och då börjar förändringen.
Folks starka reaktioner på abortbilder bekräftar detta mönster. Visst blir folka arga på MRO. Men det är ett pris som är värt att betala för att kommunicera det ofödda barnets mänsklighet och det dödliga våld en abort utgör.
Det märkliga är att alla jag talat med håller med om vikten att visa bilder (t ex från förintelsen), men när det gäller vår egen tid och vår egen kultur och våra egna övergrepp mot ofödda, ja då ändras spelreglerna. När det gäller abortbilder reagerar faktiskt svenskar på samma sätt som tyskarna reagerade när allierade soldater satte upp stora bilder från koncentrationslägren. Man vill inte se offren. Och det är helt förståeligt. Faktum är att jag helst inte vill visa dem heller. Men jag har kommit till en punkt där mitt samvete tvingar mig. Jag har varit tyst för länge. Nu är det dags att tala och bilder av dödade ofödda barn talar högre och starkare än något annat.