Krönika rejsmar
KRÖNIKA. Filmen började bra. Man beskrev de andra smurfarna och hur de döpts efter deras egenskaper. Medan Smurfan inte fått en identitet förutom att vara, just en tjej. Bra upplägg, visa på hur sjukt det faktiskt är. Sedan berättar man om hur hon blev räddad från Gargamell från ondhet till att bli god. Här kan jag inte vara den enda föräldern som satt ett lunchpopcorn i halsen (glömde nämna lunchpopcorna. Majs=grönsak, man måste få med hela kostcirkeln). Smurfan hade från början svart axellångt hår. Men när hon möter Gammelsmurfens hand och blir god, så förvandlas hennes hår till ett blont Hollywood-svall och på köpet en fransförlängning out of this world.
Så svart hår = ond och blont hår = god. Här pausade jag. Jag frågade mina barn vad de tyckte och varför de trodde att de hade gjort så. Tristan blev förbannad och gapade att jag förstörde hans film. Leah ryckte på axlarna och höll väl med hennes bror om att jag var ganska störig.
Jag blev extremt provocerad över hur avtrubbade våra barn är och att detta är vardagsmat för dem. Sen började jag rota i mitt Disney-arkiv och insåg att varenda Disney film är likadan. Vackra=goda fula=elaka. Disney har lärt oss vad som är vackert och vad som är fult. Dessutom är vackert alltid förenat med en smal kropp och hopp om att finna den stora kärleken. Men Disney är inte dumma, de välsignar henne först en vilja och en hunger efter att finna sig själv. Men istället fann de en manipulativ och ofta tjatig prins. Tada. Mulan räddade Kina, men höjdpunkten var när mannen i hennes liv klev in och förlät Mulan för att ha låtsas vara en man. Jag antar att det var förvirringen som uppstått när han fick homokänslor för ”Ping” (Mulan utklädd till man) han var mest irriterad över? Men det var och andra sidan det närmsta Disney kommit en homosexuell relation.
Inte förns tjugohundranio fick den svarta publiken identifiera sig med en disneyprinsessa, Tiana. Ni förstår, det något rasistiska företaget, gick omkring den afrikanska prinsessan med att göra henne till ett lejon. Men jag antar att den yngre produktionen blivit något mindre rasistiska (kanske något i stil med våra ”sverigevänner”) så de gav publiken vad det väntat på. Det är också den senaste svarta prinsessan och då har det gått åtta år.
Jag vet inte vad som stör mig mest. Det sjuka utseendeidealet som de matar våra flickor med eller idén om hur kvinnan alltid behöver en mans hjälp eller kärlek för att någonsin kunna uppnå sina drömmar eller nå sina mål. Kanske är det faktumet att de alltid gör det med ett leende på läpparna och en spontan sång som bara väntar på att få nå ut till alla gulliga fåglar och möss som hjälper dem att bli fina på morgonen. Kanske är det idag jag möter mitt öde (en prins med ett slott och a shit load of money) som kan göra oss till någon (prinsessa). För vi kvinnor behöver såklart en man för att någonsin kunna klara oss. Vem annars ska finansiera våra dyra klänningar, mössen jobbar inte gratis om ni trodde det.
Kanske är det hur man alltid väljer att ställa kvinnor emot andra kvinnor. Antingen är det styvmorsan som inte klarar av att styvdottern växte upp och blev en riktig pudding eller så är det en sjöjungfru som försöker dränka Lena på grunderna att hon var en tjej som var nära Peter Pan. Men det var ju inget, tyckte Peter, det var ju bara kul. Tycker det påminner mig lite om gårdagens inlägg på hänt och Expressens facebooksidor där man ställt Gina Dirawi och Nikki Amini mot varandra. Bagge var ju den resonliga i det hela, såklart. En man går ju alltid att lita på. De här galningarna (kvinnorna) bråkar ju bara. Antalet skrattande emojis i kommentarerna var väl det som representerade Peter Pans hånfulla leende i filmen. Att skratta åt kvinnors löjliga gnabb är ju kul. Det har Disney lärt oss.
Vet ni. Jag tror att det är allt detta som stör mig och kanske faktumet att det inte stör tillräckligt många. Jag tror att jag tycker att Disney är ett gäng rövhattar som ger hela skönhet och modeindustrin möjligheten att bara casha in på våra döttrars illusion om vad som är vackert och hur man ska se ut för att få vara med. Men framför allt på grund av behovet att få behaga våra hånleende män i största möjliga mån.
När blir jag nöjd? Kanske när Disneys första tjocka håriga prinsessa gör entré med hennes ännu tjockare fru. Två enligt normen ”fula” flator utan drömmar om att hitta en man som bekräftar deras skönhet eller påpekar deras brister. Då kanske fler skulle sätta deras lunchpopcorn i halsen. Då kanske jag blir nöjd. Kanske.
Besök Alexandras blogg HÄR
