Drömmer om att vara hemmfru

Ja, jämställdheten är överordnat allt annat i Sverige . 
Efter jämställdheten kommer arbetslinjen.

Ingen behöver vara hemma på heltid för att barnen ska få kvalitetstid med sina föräldrar.

Varken mamman eller pappan.

Om de vill och är överens, visst. Men de flesta kvinnor vill inte vara hemma på heltid (jag känner ingen, bara några som jobbar deltid) och inte alla män vill jobba heltid eller mer. Vara ensam försörjare.

Vilket är vad mina inlägg handlar om. Varför män förväntas vilja jobba mycket och kvinnan förväntas vilja vara hemma. Du förespråkar ju själv detta? Är det så du och din partner lever? För jag antar att du har egna barn eftersom du skriver så mycket om detta samt hur det "borde" vara.

Könsdysfori existerar även i mer patriarkala samhällen, men kommer av förklarliga skäl inte till uttryck där, då det inte är lika accepterat som här, kanske inte ens tillåtet.

Blanda inte ihop Transrörelsen och "inflationen" i könsdysfori med jämställdhet generellt. Den plötsliga ökningen av "könsförvirrade" ungdomar, beror troligen på att många har blivit feldiagnosticerade. Egentligen har de andra problem som de försöker hitta en förklaring till och lösning på. Uppmuntrade av transrörelsen och sociala medier, tror de att de måste vara födda i fel kön. Sedan sätts diagnosen lättvindigt. Detta har med rätta kritiserats hårt, då många av dessa ungdomar ångrar sig senare. Men det har mycket lite med verklig könsdysfori att göra.

I civiliserade samhällen accepteras hbtq osv, utan att alla måste börja säga hen för det. Tittar vi på hur världen ser ut, ser vi att världens mest jämställda samhällen också är de mest framgångsrika. Mer stabila, har den högsta levnadsstandarden osv. Trots förskolor och att de flesta kvinnor är ute i arbetslivet.

Tvärtom gäller åt andra hållet. Självklart kan man leva mer traditionellt och ändå vara en bra förälder. Men starkt patriarkala och ojämlika samhällen är oftast både fattigare och våldsammare.

Frågar du mig personligen, tror jag att det skulle vara bra för alla att jobba mindre om de vill. Inte bara kvinnor och inte bara barnfamiljer.

75 procent, toppen! Varför inte?

Men nej, man måste inte dela lika och nej, jag lägger mig inte i hur andra gör. Då har du missförstått mina inlägg. Det är du som verkar förespråka att kvinnan borde vara hemma medan mannen jobbar.

Det enda jag har sagt är att de inte är självklart att kvinnan ska vara hemma mer, att de flesta kvinnor inte vill vara hemma på heltid och att inte alla män vill jobba mer eller vara ensam försörjare.

Håller med om en del men inte riktigt det där med ensamstående. Alla pappor är inte bra pappor och ibland är det bättre att vara ensam. Det behöver inte alltid vara så att barn till ensamstående föräldrar ?saknar mycket i sin mentala make-up?. Det finns många barn till ensamstående som det har gått väldigt bra för.

Hade du träffat ett av mina barns pappor hade du nog tyckt samma sak. Man kan ha andra manliga förebilder ,morfar , vänner , styvpappa osv. Tänk dig hur många som har varit ensamstående genom tiderna efter att pappan kanske har dött i krig eller vadsomhelst.

Varför ska man inte hylla ensamstående mammor menar du? Du pratar om det som att det är något slags politiskt statement att vara ensamstående. De flesta har inte planerat det. Man kan bli oplanerat gravid och förhållanden kan ta slut , personer kan gå bort. Man gör det bästa av situationen och så ska personer som du göra politik av det. Som att man måste vara vänster och woke , tro mig , det är inte första gången jag hör sånt .. jag var själv ensamsteånde  i många år och röstar höger. Barn till ensamstående mår inte heller bra av att höra att de är utdömda från början, 

Men visst , tycker inte heller det finns nån logik i att man samtidigt ska tjata om att det är livsviktigt att pappor är föräldralediga.

Fast du skrev att din man inte ville gå ner i tid. Att han hellre ville jobba heltid än få mer tid med sina barn. 

Det var det jag svarade på.

Inte hur ni gjorde rent praktiskt, utan hans inställning.

Min man var föräldraledig och hade inte haft något emot att gå ner i tid. Det hade däremot din man, eller missförstod jag dig?

Vi fortsatte jobba heltid eftersom vi tyckte att det funkade. Barnen blev inte lidande, däremot vår relation. Vi hittade tillbaka till varandra, men med facit i hand skulle vi kanske ha gjort annorlunda. Men det är lätt att vara efterklok.

Jag förstår inte skillnaden, din man jobbade heltid trots att han hade rätt att gå ner i tid och hade råd. Han valde att jobba istället för att ha extra tid med sina barn. Precis samma var det för min man. Han såg inget behov av att ha mer tid för barnen. Precis som din man . Jag förstår inte var skillnaden skulle vara mellan din man och min? 

Dina barn blev inte lidande fast din man (och du) arbetade heltid, men när män som har en hemmafru som har all tid i världen åt att ägna sig åt barnen arbetar heltid, så blir barnen lidande? 

Du skrev att din man inte hade gått ner i tid även om det hade inneburit längre dagar på förskolan. Så lite brydde han sig alltså. Eller missförstod jag dig?

Våra barn hade inte så långa dagar på förskolan eftersom vi hade delvis olika arbetstider och fick ihop det ändå. Samt kunde jobba delvis hemifrån.

Men hade det inte varit så, hade vi kanske prioriterat annorlunda, och det hade inte bara varit upp till mig att lösa det.

Du gick ner i tid för att du ville. Det är helt ok. Samtidigt skrev du att "de flesta män vill inte", samt att din man aldrig hade gjort det. Ser du skillnaden nu?

Jag har inte alls skrivit att barnen blir lidande av att mamman är hemma. Men mamman kanske blir lidande?

Pappan kanske blir lidande av att jobba mycket och ha hela försörjningsansvaret? Han kanske också vill vara hemma med barnen? 

Jag tror inte att BARNEN lider av att den ena jobbar heltid och den andra är hemma på heltid. I så fall påverkas de (kanske) mer om båda jobbar heltid. Men det finns många andra varianter.

Sen verkar det som många män med hemmafruar, jobbar väldigt mycket, ofta långt mer än 40 timmar i veckan. I värsta fall ser de knappt sina barn. DÅ tror jag att även barnen blir lidande.

Men om pappan jobbar måttligt och mamman är hemma, eller pappan jobbar 100 procent och mamman 75 procent, samt båda har hyfsat med tid med sina barn, har jag inga synpunkter alls, så länge båda är nöjda.

Du kanske tänker på sådana som PG Gyllenhammar och han som jag inte minns vad han hette nu, den andre stordirektören som brukade låta sin fru ta barnen till flygplatsen så att han skulle kunna träffa dem en liten stund, när han bytte flyg mellan sina affärsresor..?  De är nog 1 på miljonen, eller ännu färre. Men även i de fallen hade det varit betydligt värre, om mamman hade ett liknande jobb, och det var en inneboende barnsköterska som fick ta barnen till flygplatserna, så att de fick träffa sin pappa respektive sin mamma en kvart då och då!