Drömmer om att vara hemmfru

Jag har personligen inget hemmafruideal men jag har ett familjeideal. Jag ser familjen som en enhet , där både man och kvinna bidrar med allt vad de kan, efter förmåga. Jag tror att kärnfamiljen är den bästa uppväxtmiljön för barn, vilket konstigt nog verkar ses som en extremkonservativ åsikt i dagens Sverige. 

Eftersom kvinnan är den som alltid står för den största investeringen vid familjebildning, som inkluderar nio månaders graviditet per barn, förlossning och amning, bör mannen vid familjebildning vara beredd att ta ett större ekonomiskt ansvar, om det behövs. Att strikt hävda 50/50 när det gäller ekonomi är inte vettigt, när man bildar familj. Både man och kvinna bör se till familjens och barnens bästa och gemensamt , i samförstånd, fördela arbetsuppgifter och dela på familjens ekonomi. 

Men det är stor skillnad på män och kvinnor. I alla fall i min bekantskapskrets. 
De flesta män som har höga utbildningar och högavlönade tjänster, vill absolut inte sluta jobba. De får bekräftelse och mår bra på jobbet. 
Kvinnorna däremot vill sluta så snart de kan. 

När jag frågar min man när han vill gå i pension, blir han jätteirriterad, det vill han absolut inte tänka på nu säger han... och han är inte jätteung, det är snart dags! 

 

Det var lite det som pappa klagade på med mamma , hon pratade aldrig om nått intressant tyckte han eftersom hon bara var hemma. Hon var ganska introvert också, hade inte många vänner , pratade mest med sin syster, ville oftast inte följa med på fester och sånt. Hon är ganska speciell .. Kan också bli lite irriterad på att min mamma har så lite livserfarenhet och inte vet hur saker funkar .. hon kan liksom vara väldigt naiv. Min syster brukar klaga på det också. 

Har man jobbat och umgåtts med väldigt mycket olika människor så är man på ett annat sätt.
Nu är jag faktiskt mest hemma med barnen (träffar såklart vänner också)  men tidigare har jag jobbat med något där jag träffade väldigt mycket folk. 

Fast det är ju två helt olika saker. Jag tycker också att båda föräldrarna behöver bidra, samt att man faktiskt behöver investera i sin familj och sina relationer. 

Det jag ställer mig emot är en romantiserad bild av ekonomiska upplägg som kan skapa oerhörda konsekvenser för en av parterna i äktenskapet.

Här på forumet läser man ju då och då om hur utsatt det blir när maken helt håller i ekonomin, och kvinnan "är fast" och inte har möjligheten att stå upp för sina behov. Vissa män luras och är HELT andra personer när barnet kommit och kvinnan slutat jobba, eller har dåliga förutsättningar att åter komma ut i arbetslivet.

Kvinnor TAR en större risk när de blir föräldrar, och det tycker jag man ska respektera. Att tycka att män bör ha större ansvar, gör ju många. Det som är den stora grejen är väl snarare HUR män i allmänhet bör ta ansvar, och hur man själv lägger upp sin relations gränser. 

Och återigen är man inte automatiskt isolerad bara för att man är hemma med barnen på heltid. Det går att diskutera dagsaktuella frågor också då man träffar andra människor.
Herregud, består dina dagar av att fundera på barnets bajs så förstår jag att du inte har något viktigare eller lämpligare att komma med när du väl är hemma under någon period. Men det är liksom inte det vanliga. 

Man KAN vara isolerad och bara träffa sina barn när man går hemma, men det innebär inte automatiskt att det MÅSTE vara så.

Ja, det är olika saker. 
Men i Sverige idag verkar många inte längre se familjen, som viktig och värd att kämpa för. Man ser alla människor som individer som bara har ansvar för sig själva. Barnen verkar ingen riktigt ta ansvar för och engagera sig i längre. De skall delas 50/50 och gärna skickas varanna vecka mellan föräldrarna, så att föräldrarna får egentid varannan vecka. 
Föräldrarnas egentid är viktigast och föräldrarnas träning och intressen går före barnen. 
Ja, men hur var det på artonhundratalet , brukar många invända, då brydde sig ingen om barnen. Nej , det är sant, men vill vi ha 1800 tal? Man kan se i studier att IQ hos barn ökade kraftigt varje år för barn födda mellan 1930 och 1974, efter det så faller nu IQ kontinuerligt. Jag skulle gissa att det beror på att familjerna blev mindre från 30-talet och föräldrarna fick färre barn att ta hand om och därför ökade IQ. I samband med välståndet på 50, 60 talet kunde fler vara hemmafruar och familjernas och barnens livsvillkor förbättrades ytterligare. Från och med 74 börjar de flesta barn gå i förskola istället för att vara hemma och sen dess faller IQ. Det är inget fel på förskola som princip, men barn behöver nära kontakt med vuxna, det är kontakt och samtal vuxna som utvecklar barn, i all fall upp till fyraårsåldern. I stora och stimmiga barngrupper får barnen inte så mycket kontakt och kommunikation med en vuxen. Det handlar också om trygghet och anknytning, för att utvecklas optimalt måste ett barn känna sig tryggt och säkert. I dagens förskola med stora grupper och ofta stor personalomsättning tror jag att många barn inte känner sig trygga. Jag tror förskolan var bättre på åttiotalet med mindre grupper och mer persona och mindre personalomsättninge. 

Undrar om ni själva arbetar?? Ni pratar som att alla jobb är anpassade efter individer, som att alla människor är högutbildade och kan sitta på kontor. De flesta kvinnor jobbar mest inom hemtjänst, kassaarbete, lagerarbete, servitris och sjukvård. 

Om vi önskar att bli hemmafruar betyder inte vi är naiva och inte kan någonting i samhället. Jag har börjat jobba sedan jag var 18 år och haft många olika yrke och har mycket kunskap inom yrkeslivet. 

?Ni? , nu tror jag du skriver sånt som andra personer har sagt, inte jag . Jag pratade bara om min mamma och hur hon är. Det finns fördelar och nackdelar med båda (jobba heltid eller inte jobba alls). Själv tror jag som sagt att det bästa när man har småbarn är att jobba deltid om det går. Och att hitta ett jobb som man inte hatar (om det går). 

Just nu jobbar jag faktiskt inte på ett vanligt jobb iallafall utan jag försörjer mig på cam och sälja videos och sånt , kanske inte att rekommendera men det har gjort så jag kunde vara hemma länge med min yngsta .. var iförsej hemma ännu längre än jag hade tänkt eftersom vi behövde vänta på förskoleplats. Nu hade jag tänkt fortsätta plugga till sjuksköterska , har inte så långt kvar. Sen är förhoppningen att jag kommer kunna jobba som det men helst deltid .. beror lite på hur det blir med mitt yngsta barns pappa , vi vet inte riktigt om vi kommer vara tillsammans eller inte.

Tidigare har jag mest jobbat på strippklubb. Så det är så mitt liv har sett ut eftersom du undrade :) Det har gjort att jag har haft lite mer pengar och lite mer tid med barnen även när jag var ensamstående men som sagt det är kanske inte att rekommendera . Ångrar att jag inte pluggade tidigare men bättre sent än aldrig, fick mitt första barn väldigt tidigt också.

Men oavsett hur mitt liv har sett ut kan man ju diskutera ämnet mer almänt   

 

Jag tror inte man ska tänka så svartvitt. Det finns dom som arbetar som inte har något intressant att prata om och de finns dom som är hemma som är otroligt engagerade inom många områden, är allmänbildade och gärna diskuterar intellektuella frågor. Bara för att man "är hemma" så är man ju inte bokstavligt talat fastlåst hemma. 

En medelålders bekant jag har, arbetat inom vården hela sitt liv, är så otroligt ointressant att prata med. Hon har ingen koll på vad som händer i omvärlden, för hon bryr sig inte (Vem är Trump?) och det enda hon kan prata om är sitt jobb. Det är många brukare, många stackare som inte får besök och det är SÅ jobbigt när kollegor tar ledigt/är sjuka (eller "sjuka") eller inte klarar av sina arbetsuppgifter och bara diverse meningslöst skvaller.. Hon har inga intressen och inget liv utanför jobbet. Jobbar mkt övertid och har liksom tappat bort sig själv helt. Det finns liksom inget förutom hennes jobb. 

Hur ställer du dig till någon som arbetar hemifrån? Eller läser en universitetsutbildning på distans? Bara för att man är stationerad hemma så betyder inte det att man per automatik lever i en bubbla. Jag har haft flera "vanliga" arbeten och jämfört med hur jag lever nu så kan jag inte säga att restiden eller arbetskamrater på plats har gett mig så mycket mer att prata med min man om när jag arbetade utanför hemmet. Jag kanske har haft tråkiga jobb, men SÅ mkt intressant händer det inte. 

Just jobb har jag nog aldrig tyckt varit kul att prata om med min man. Det finns ju så mycket annat kul som rör intressen, saker kring barnen, aktuella händelser i världen, sådant jag pratat med människor om (jag träffar ju faktiskt folk trots att jag inte har en arbetsplats utanför hemmet att gå till), våra framtidsplaner (hus, semester, trädgård osv) Samtalsämnena tar ju aldrig slut! Varför skulle vi tråka ut varandra med jobb? 

Fast alla har inte uttryckt sig utan takt men ändå bemötts med otrevligheter tillbaka. Att inte tycka konceptet hemmafru är en bra idé är inte samma sak som att inte acceptera att vi är olika, utan är enbart ett annat förhållningssätt och åsikt.

Vidare så anser jag inte att man någonsin bör sjunka till någon annans nivå, betyder inte att man accepterar vad som helst men det går alldeles utmärkt att säga ifrån och sätta gränser utan att bli ful i mun. Jag som är hemmafru skulle väl också kunna ta illa vid mig av vissa kommentarer och åsikter kring mitt val som yttrats här men inte sitter jag och spyr galla över dessa för det.Slutligen så hävdar jag fortfarande att det oavsett vad skadar ts tråd att gå in i sådana dispyter så om hon genuint hade velat ha en diskussion så borde hon lugna sig och vårda språket. Det var ett tips i all välmening.