Varför beter sig 60+ som självsvåldiga treåringar på jobbet?

Jag är själv inte purung, runt 50, och har sedan några år haft två olika chefspositioner för enheter med 15-20 medarbetare. Jag har hanterat tre djupa konflikter under den här tiden och flertalet mindre situationer där jag behövt ta någon i örat eller be en annan chef ta en medarbetare i örat. I alla fall utom ett har det handlat om medarbetare som har få
år kvar till pension. Jag blir så trött
på detta mönster. Jag skulle vilja tro att man med ålder blir lite ödmjuk, ser det större perspektivet och låter saker vara. Men nej. De ska klampa på, över yngre kollegor, utanför sina ramar. De kan påstå att det handlar om att sakfrågan är så viktig men jag tror det snarare är att de desperat vill bevisa att de är relevanta. Även om det innebär att en kollega känner sig överkörd eller i värsta fall blir utbränd.

Jag kan känna sympati med tanken att man har så mycket kunskap och erfarenhet att man inte behöver ta skit men det ska ju inte gå ut över andra. Jag har suttit med dessa personer och de har bara ryckt på axlarna över att deras kollega lämnat ett möte gråtandes. Det är inte sunt.

Känner ni igen det här beteendet? Är det boomer-generationens sista dödsryck? Hur får man en gubbe eller kärring som snart ska sluta sin yrkesbana att fatta att de kan lämna med huvudet högt utan att trampa på kollegorna på vägen ut?

Jag tycker du verkar se väldigt medlåtande på de äldre. Boomergenerationens sista dödsryck, säger du. Låter ju trevligt att beskriva kollegor så. Det kan ju vara så att de äldre medarbetarna inte känner sig uppskattade för sin erfarenhet och kompetens. De kanske känner att de måste som du säger , kämpa för att göra sig relevanta. 

Varför har de yngre kollegorna börjat gråta? Har den äldre verkligen varit otrevlig eller är det de yngre kollegorna som är extremt känsliga ? 

 Vi har väldigt mycket ålderism i Sverige, jag tycker man skall visa respekt för de äldres erfarenhet. 

På mitt jobb får vi hela tiden ta in pensionärer, för de nya och yngre som tagit över har svårt att klara de mycket komplexa arbetsuppgifterna. Dels pga att de inte har kompetensen, dels verkar de yngre generationerna väldigt klena. Det är mycket vab och sjukskrivningar. 

Jag tycker du verkar se väldigt medlåtande på de äldre. Boomergenerationens sista dödsryck, säger du. Låter ju trevligt att beskriva kollegor så. Det kan ju vara så att de äldre medarbetarna inte känner sig uppskattade för sin erfarenhet och kompetens. De kanske känner att de måste som du säger , kämpa för att göra sig relevanta. 

Varför har de yngre kollegorna börjat gråta? Har den äldre verkligen varit otrevlig eller är det de yngre kollegorna som är extremt känsliga ? 

 Vi har väldigt mycket ålderism i Sverige, jag tycker man skall visa respekt för de äldres erfarenhet. 

På mitt jobb får vi hela tiden ta in pensionärer, för de nya och yngre som tagit över har svårt att klara de mycket komplexa arbetsuppgifterna. Dels pga att de inte har kompetensen, dels verkar de yngre generationerna väldigt klena. Det är mycket vab och sjukskrivningar. 

Här har vi ett genuint bra och sant inlägg.
Till TS, läs detta. Sen läser du det igen. och igen.

Jag är själv inte purung, runt 50, och har sedan några år haft två olika chefspositioner för enheter med 15-20 medarbetare. Jag har hanterat tre djupa konflikter under den här tiden och flertalet mindre situationer där jag behövt ta någon i örat eller be en annan chef ta en medarbetare i örat. I alla fall utom ett har det handlat om medarbetare som har få
år kvar till pension. Jag blir så trött
på detta mönster. Jag skulle vilja tro att man med ålder blir lite ödmjuk, ser det större perspektivet och låter saker vara. Men nej. De ska klampa på, över yngre kollegor, utanför sina ramar. De kan påstå att det handlar om att sakfrågan är så viktig men jag tror det snarare är att de desperat vill bevisa att de är relevanta. Även om det innebär att en kollega känner sig överkörd eller i värsta fall blir utbränd.

Jag kan känna sympati med tanken att man har så mycket kunskap och erfarenhet att man inte behöver ta skit men det ska ju inte gå ut över andra. Jag har suttit med dessa personer och de har bara ryckt på axlarna över att deras kollega lämnat ett möte gråtandes. Det är inte sunt.

Känner ni igen det här beteendet? Är det boomer-generationens sista dödsryck? Hur får man en gubbe eller kärring som snart ska sluta sin yrkesbana att fatta att de kan lämna med huvudet högt utan att trampa på kollegorna på vägen ut?

Jag är själv inte purung, runt 50, och har sedan några år haft två olika chefspositioner för enheter med 15-20 medarbetare. Jag har hanterat tre djupa konflikter under den här tiden och flertalet mindre situationer där jag behövt ta någon i örat eller be en annan chef ta en medarbetare i örat. I alla fall utom ett har det handlat om medarbetare som har få
år kvar till pension. Jag blir så trött
på detta mönster. Jag skulle vilja tro att man med ålder blir lite ödmjuk, ser det större perspektivet och låter saker vara. Men nej. De ska klampa på, över yngre kollegor, utanför sina ramar. De kan påstå att det handlar om att sakfrågan är så viktig men jag tror det snarare är att de desperat vill bevisa att de är relevanta. Även om det innebär att en kollega känner sig överkörd eller i värsta fall blir utbränd.

Jag kan känna sympati med tanken att man har så mycket kunskap och erfarenhet att man inte behöver ta skit men det ska ju inte gå ut över andra. Jag har suttit med dessa personer och de har bara ryckt på axlarna över att deras kollega lämnat ett möte gråtandes. Det är inte sunt.

Känner ni igen det här beteendet? Är det boomer-generationens sista dödsryck? Hur får man en gubbe eller kärring som snart ska sluta sin yrkesbana att fatta att de kan lämna med huvudet högt utan att trampa på kollegorna på vägen ut?