Varför beter sig 60+ som självsvåldiga treåringar på jobbet?

Jag är själv inte purung, runt 50, och har sedan några år haft två olika chefspositioner för enheter med 15-20 medarbetare. Jag har hanterat tre djupa konflikter under den här tiden och flertalet mindre situationer där jag behövt ta någon i örat eller be en annan chef ta en medarbetare i örat. I alla fall utom ett har det handlat om medarbetare som har få
år kvar till pension. Jag blir så trött
på detta mönster. Jag skulle vilja tro att man med ålder blir lite ödmjuk, ser det större perspektivet och låter saker vara. Men nej. De ska klampa på, över yngre kollegor, utanför sina ramar. De kan påstå att det handlar om att sakfrågan är så viktig men jag tror det snarare är att de desperat vill bevisa att de är relevanta. Även om det innebär att en kollega känner sig överkörd eller i värsta fall blir utbränd.

Jag kan känna sympati med tanken att man har så mycket kunskap och erfarenhet att man inte behöver ta skit men det ska ju inte gå ut över andra. Jag har suttit med dessa personer och de har bara ryckt på axlarna över att deras kollega lämnat ett möte gråtandes. Det är inte sunt.

Känner ni igen det här beteendet? Är det boomer-generationens sista dödsryck? Hur får man en gubbe eller kärring som snart ska sluta sin yrkesbana att fatta att de kan lämna med huvudet högt utan att trampa på kollegorna på vägen ut?

Okej. Jag behöver uppenbarligen nyansera lite. Jag menar så klart inte att alla äldre medarbetare beter sig illa. Men de fall som jag på senare tid behövt hantera där det handlat om dåligt och självsvåldigt beteende mot kollegor har alla rört personer nära pensionsåldern. I min organisation (medelstort konsultföretag) finns det tyvärr en slapphet mot att ta itu med dåligt beteende av feghet eller rädsla, vad vet jag. Sen kommer jag in och förklarar att det inte spelar någon roll om man tycker att man har rätt i sak, det är aldrig acceptabelt att behandla sina kollegor illa.

Två av ärendena ärvde jag när min enhet slogs ihop med en annan vid en omorganisation. Ena fallet har löst sig bra, den personen funkar bättre i gruppen nu. Han har fått en mer rådgivande än operativ roll och då blir det färre konflikter. Ett annat fall har också löst sig bra för den kärringen valde att gå i pension. Nu hanterar jag ett tredje fall där personen i fråga inte är på min enhet utan har en annan chef. Jag har alltså medarbetare som får svåra stresspåslag för att den här mannen är en fullständig loose cannon bland kunder samtidigt som hans chef fnissar lite och säger att Tja, Gunnar har alltid varit lite egen. Jag kommer så klart lyfta det uppåt i ledningen om det inte blir bättring snart.

Jag har givetvis ledningen och HR:s fulla stöd i mitt agerande och på utvärderingar har jag mycket goda omdömen från mina medarbetare som sett mig lösa ut de här knutarna. Men det är ändå frustrerande att se människor som borde ha livserfarenhet nog att veta bättre bete sig som envisa barnungar och mobbare.