Gravid för första gången. Sambo, bor på landet i en flygel. Har en älskad hund och intressen är träning, djur och att läsa. Är man lite insatt i sporten så förstår man av signaturen vilken favoritsport jag har;=)
Rätt skraj inombords för det här med graviditeten, har aldrig tänkt mig att skaffa barn och är väldigt beroende av egentid. Tur för mig att sambon är bortrest mycket (han tävlar i sin sport på elitnivå).
Men tror också att det kommer att bli bra, det är ju ett mirakel jag får vara med om och det är jag mycket tacksam för.
4/9-08 Nu är jag i v.24 och har känt de första sparkarna. Weird...
Mitt senaste problem är hur fasen man håller bikinilinjen (nåja, lite mer än så) i trim! Jag ser ju snart inte vad jag gör därnere så det får bli "kärlek i mörkret" hädanefter;=)
19/9-08 Igår kändes de första sparkarna på utsidan också.
Men guuud vad trött och less jag är på barnmorskor! Har ännu inte träffat nån bra och den som är min är riktigt nedlåtande eller...förnumstig snarare. Senaste besöket var en mindre katastrof och jag ska självklart ta upp det med henne, vill dock ge personlig feedback så jag kanske får vänta tills vi ses igen.
6/10-08 Mår rätt OK förutom tröttheten som gör att jag inte kunnat köra mina träningspass på ett par veckor. Nu är järnvärdet så dåligt att jag ska börja få järnsprutor från och med onsdag. Håller tummarna för att de funkar ganska snabbt.
15/10 Nu har jag hunnit med ett järndropp och två sprutor. Ska sammanlagt få 15 infusioner. Faktiskt hjälpt redan!
Gick tillbaka till träningen också efter att ha legat hemma 2 v. Gött:-) Kört spinning och core och i helgen blir det ett convent i funktionell träning som jag ska på med sambon.
Både intressanta föreläsningar & klasser!
21/11
Oj oj, tur att jag inte bloggar - är ju inte direkt het på att uppdatera...
Livet sen sist har varit ganska tungt faktiskt och jag är sjukskriven sen ett par veckor. Kroppen har liksom bara lagt av och gått i strejk. Visst, jag har de vanliga gravidsymptomen: svullna anklar och fötter, svullna händer och karpaltunnelsyndrom i ena handen, svårt att andas då magen ligger högt osv osv...
Men jobbigast är utmattningen - jag kommer knappt ur sängen. Har nu fått 13 sprutor järn och senast idag hade Hb gått ner! Hur är det möjligt...?
Så har de också upptäckt en dysfunktion på sköldkörteln så jag äter numera Levaxin. De tror att dessa två brister i kombination orsakar trötthete. Fan tro´t för den här veckan är det värre än någonsin. Var akut till läkare idag och tog flera prover som visar att en infektion finns i kroppen men de vet inte riktigt vad det är så fler prover väntar nästa vecka.
Nåväl, inte mycket annat att välja på än att hänga i!
28/1
Nu var det längesen...har ju lovat att uppdatera med hur det gick på förlossningen så här kommer det.
På eftermiddagen den 24 november hade jag varit riktigt dålig i över en vecka - svårt att andas, kunde knappt gå då hjärtat skenade, uppsvullen i hela ansiktet, kroppen osv.
Hade varit akut hos en allmänläkare på fredagen som bad mig avvakta under helgen. Han såg att alla prover var galna men kunde inte säga vad det var. Själv satte jag inte hostan och nedsattheten i samband med eventuell havandeskapsförgiftning... Men på måndagen den 24e ringde jag läkaren igen; det var än värre. Vad jag inte nämnde - för det trodde jag heller inte hörde dit - var att jag hade en fruktansvärd huvudvärk, hade redan kräkts en gång och inga tabletter hjälpte.
Läkaren skrev omedelbart remiss till akuten (på min begäran, dit åkte ju bara sjuka personer, inte såna med lite hosta osv) och min sambo skjutsade upp mig.
De tog in mig på ett rum och kollade mig under kvällens gång. Huvudvärken tilltog och jag började kräkas mer och mer samt krampa i kroppen. Huvudvärken berodde på att hjärnan svullnat upp och hostan på vätska i lungorna.
Vid tiotiden på kvällen kom förlossningsläkaren in och sa att det inte gick längre; jag mådde så dåligt att de var tvungna att förlösa mig. Blodtrycket var nu ca 200/140.
Jag hade inga krafter kvar men han försäkrade mig om att jag skulle få sova. Först var de tvungna att rensa min magsäck. Ni som har gjort gastroskopi vet vad jag talar om... Sen sövde de mig.
Dan därpå vaknade jag upp på post-op med en tamponad i näsan eftersom jag hade fått en kraftig blödning under operationen.
Efter några timmar kom min sambo dit och berättade att vi fått en son - det kändes helt sjukt, som om det hänt nån annan än mig.
Efter ytterligare några timmar blev jag skjutsad till Förlossningen där jag låg en natt. Mitt blodtryck var fortfarande väldigt högt och ville inte gå ner så jag blev skjutsad till hjärtkliniken. Under tre dagar låg jag där under övervakning. Låt mig säga att personalen där var bra men det var ju inte nyförlösta mammor de var inriktade på. Jag blödde genom flera bindor och svetten rann, kunde heller inte resa mig utan var beroende av hjälp med att tvätta mig. Hostan fanns kvar och att hosta nysnittad är inte att rekommendera.
Nåväl, dagarna gick och till slut fick jag komma till SpecialBB. Hittills hade jag bara fått träffa min son ett par gånger men nu kom vi närmare varann. Jag pumpade så mycket mjölk jag kunde men det ville inte riktigt komma igång.
Efter en veckas tid så fick jag flytta in med sambon och sonen på neonatal.
Han hade hela tiden hämtat sig riktigt bra. Under första dygnet hade han c-papmask men efter ett dygn rev han bort den själv och andningen gick utmärkt. Vi sondmatade honom var tredje timme, övrig tid satt vi mycket med honom enligt kängurumetoden. Sambon hade ett rejält försprång och det funkade bättre med honom än mig, vilket jag bara tyckte var bra. De fick riktigt bra kontakt där.
Vi stannade ytterligare fem dagar och sista dagen rev grabben bort sonden också och då visade det sig att flaskmatning funkade utmärkt så då fick vi åka hem.
Under all tid sonen låg på neonatal fick han en oerhört bra vård som vi är väldigt nöjda med.
Jag tycker dock det är konstigt att så fort jag blev utskriven var det ingen som brydde sig längre hur jag mådde och vilka mediciner jag skulle ha.
Än idag, den 28 jan, har jag inte varit på efterkontroll, ingen har heller gått igenom förlossningsjournalen med mig. I mitten av februari ska jag äntligen få träffa förlossningsläkaren. Jag har fortfarande en hel del frågor och vill gärna ha en remiss till min vårdcentral så de fortsätter kolla upp både järnvärden och sköldkörteln m.m.
Till sist vill jag tacka min hjärtläkare som varit helt suverän och inte släppt mig innan hon var helt säker på att hjärtat funkar som det ska.
Rätt skraj inombords för det här med graviditeten, har aldrig tänkt mig att skaffa barn och är väldigt beroende av egentid. Tur för mig att sambon är bortrest mycket (han tävlar i sin sport på elitnivå).
Men tror också att det kommer att bli bra, det är ju ett mirakel jag får vara med om och det är jag mycket tacksam för.
4/9-08 Nu är jag i v.24 och har känt de första sparkarna. Weird...
Mitt senaste problem är hur fasen man håller bikinilinjen (nåja, lite mer än så) i trim! Jag ser ju snart inte vad jag gör därnere så det får bli "kärlek i mörkret" hädanefter;=)
19/9-08 Igår kändes de första sparkarna på utsidan också.
Men guuud vad trött och less jag är på barnmorskor! Har ännu inte träffat nån bra och den som är min är riktigt nedlåtande eller...förnumstig snarare. Senaste besöket var en mindre katastrof och jag ska självklart ta upp det med henne, vill dock ge personlig feedback så jag kanske får vänta tills vi ses igen.
6/10-08 Mår rätt OK förutom tröttheten som gör att jag inte kunnat köra mina träningspass på ett par veckor. Nu är järnvärdet så dåligt att jag ska börja få järnsprutor från och med onsdag. Håller tummarna för att de funkar ganska snabbt.
15/10 Nu har jag hunnit med ett järndropp och två sprutor. Ska sammanlagt få 15 infusioner. Faktiskt hjälpt redan!
Gick tillbaka till träningen också efter att ha legat hemma 2 v. Gött:-) Kört spinning och core och i helgen blir det ett convent i funktionell träning som jag ska på med sambon.
Både intressanta föreläsningar & klasser!
21/11
Oj oj, tur att jag inte bloggar - är ju inte direkt het på att uppdatera...
Livet sen sist har varit ganska tungt faktiskt och jag är sjukskriven sen ett par veckor. Kroppen har liksom bara lagt av och gått i strejk. Visst, jag har de vanliga gravidsymptomen: svullna anklar och fötter, svullna händer och karpaltunnelsyndrom i ena handen, svårt att andas då magen ligger högt osv osv...
Men jobbigast är utmattningen - jag kommer knappt ur sängen. Har nu fått 13 sprutor järn och senast idag hade Hb gått ner! Hur är det möjligt...?
Så har de också upptäckt en dysfunktion på sköldkörteln så jag äter numera Levaxin. De tror att dessa två brister i kombination orsakar trötthete. Fan tro´t för den här veckan är det värre än någonsin. Var akut till läkare idag och tog flera prover som visar att en infektion finns i kroppen men de vet inte riktigt vad det är så fler prover väntar nästa vecka.
Nåväl, inte mycket annat att välja på än att hänga i!
28/1
Nu var det längesen...har ju lovat att uppdatera med hur det gick på förlossningen så här kommer det.
På eftermiddagen den 24 november hade jag varit riktigt dålig i över en vecka - svårt att andas, kunde knappt gå då hjärtat skenade, uppsvullen i hela ansiktet, kroppen osv.
Hade varit akut hos en allmänläkare på fredagen som bad mig avvakta under helgen. Han såg att alla prover var galna men kunde inte säga vad det var. Själv satte jag inte hostan och nedsattheten i samband med eventuell havandeskapsförgiftning... Men på måndagen den 24e ringde jag läkaren igen; det var än värre. Vad jag inte nämnde - för det trodde jag heller inte hörde dit - var att jag hade en fruktansvärd huvudvärk, hade redan kräkts en gång och inga tabletter hjälpte.
Läkaren skrev omedelbart remiss till akuten (på min begäran, dit åkte ju bara sjuka personer, inte såna med lite hosta osv) och min sambo skjutsade upp mig.
De tog in mig på ett rum och kollade mig under kvällens gång. Huvudvärken tilltog och jag började kräkas mer och mer samt krampa i kroppen. Huvudvärken berodde på att hjärnan svullnat upp och hostan på vätska i lungorna.
Vid tiotiden på kvällen kom förlossningsläkaren in och sa att det inte gick längre; jag mådde så dåligt att de var tvungna att förlösa mig. Blodtrycket var nu ca 200/140.
Jag hade inga krafter kvar men han försäkrade mig om att jag skulle få sova. Först var de tvungna att rensa min magsäck. Ni som har gjort gastroskopi vet vad jag talar om... Sen sövde de mig.
Dan därpå vaknade jag upp på post-op med en tamponad i näsan eftersom jag hade fått en kraftig blödning under operationen.
Efter några timmar kom min sambo dit och berättade att vi fått en son - det kändes helt sjukt, som om det hänt nån annan än mig.
Efter ytterligare några timmar blev jag skjutsad till Förlossningen där jag låg en natt. Mitt blodtryck var fortfarande väldigt högt och ville inte gå ner så jag blev skjutsad till hjärtkliniken. Under tre dagar låg jag där under övervakning. Låt mig säga att personalen där var bra men det var ju inte nyförlösta mammor de var inriktade på. Jag blödde genom flera bindor och svetten rann, kunde heller inte resa mig utan var beroende av hjälp med att tvätta mig. Hostan fanns kvar och att hosta nysnittad är inte att rekommendera.
Nåväl, dagarna gick och till slut fick jag komma till SpecialBB. Hittills hade jag bara fått träffa min son ett par gånger men nu kom vi närmare varann. Jag pumpade så mycket mjölk jag kunde men det ville inte riktigt komma igång.
Efter en veckas tid så fick jag flytta in med sambon och sonen på neonatal.
Han hade hela tiden hämtat sig riktigt bra. Under första dygnet hade han c-papmask men efter ett dygn rev han bort den själv och andningen gick utmärkt. Vi sondmatade honom var tredje timme, övrig tid satt vi mycket med honom enligt kängurumetoden. Sambon hade ett rejält försprång och det funkade bättre med honom än mig, vilket jag bara tyckte var bra. De fick riktigt bra kontakt där.
Vi stannade ytterligare fem dagar och sista dagen rev grabben bort sonden också och då visade det sig att flaskmatning funkade utmärkt så då fick vi åka hem.
Under all tid sonen låg på neonatal fick han en oerhört bra vård som vi är väldigt nöjda med.
Jag tycker dock det är konstigt att så fort jag blev utskriven var det ingen som brydde sig längre hur jag mådde och vilka mediciner jag skulle ha.
Än idag, den 28 jan, har jag inte varit på efterkontroll, ingen har heller gått igenom förlossningsjournalen med mig. I mitten av februari ska jag äntligen få träffa förlossningsläkaren. Jag har fortfarande en hel del frågor och vill gärna ha en remiss till min vårdcentral så de fortsätter kolla upp både järnvärden och sköldkörteln m.m.
Till sist vill jag tacka min hjärtläkare som varit helt suverän och inte släppt mig innan hon var helt säker på att hjärtat funkar som det ska.
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.