blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/
Näe....Ska jag presentera mig här? Usch det får mig att känna mig som på en ny kurs eller nåt, när man ska ställa sig upp och säga vad man heter, var man kommer ifrån, och varför man vill bli lärare. Om det nu är en pedagogikkurs man går på. Är det en magdanskurs kan det ju kännas irrelevant och smått förvirrande att börja prata om hur viktigt det är med barns utveckling och inlärning.
Lärare blev jag i alla fall. Fast jag hann inte jobba så länge innan jag blev mamma. Och det senare jobbet var roligare än det förra, om man nu får välja. Så jag tror jag stannar hemma och avlar på...:) (Vilket nu har gett resultat och vår dotter föddes i september 2006!)
Min nuvarande chef föddes i oktober 2004, och har högre krav än min förra chef. Men jag gillar den nuvarande bättre, han är inte bara sötare utan också mycket keligare. Och tur är väl det!
Onsdagen den 6:e oktober 2004.
Det där med förlossning låter så oerhört spännande. Och vi har ju verkligen tur som lever i den tid vi gör, med tanke på vår medicinska kunskap och alla dessa smärtlindringstekniker. Förr födde man tydligen alltid sitt barn under höbärgningen, så man klämde bara ut bebisen samtidigt som man hystade runt höet, och hade man otur så märkte man knappt var den hamnade. Naturligtvis skedde detta under största lidande, man sprack från naveln till understa ryggkotan, och blödde mer blod än vad som spilldes under första världskriget. Trots detta så sjöng man glatt under tiden och svarade på alla oroliga frågor med att man minsann inte mådde så pjåkigt. För det var ju viktigt att höet kom in i tid. Det var också vanligt att kvinnor dog när de födde barn, men då gjorde de det på ett väldigt diskret och hänsynsfullt sätt, och la sig själva i ett dike.
Nuförtiden är allt både rent och noggrant. Jag har hört att alla redskap och barnmorskor steriliseras innan de får komma in i förlossningsrummet. Det senare beror antagligen på att ingen som vet vad som egentligen händer under en förlossning är beredd att gå igenom det själv. Kvinnan som ska föda får både lustgas, massage och akupunktur, så egentligen är det hela som att befinna sig på en exklusiv spa-anläggning. Man tänder levande ljus överallt i rummet, och medan barnet föds fram sjunger pappan en egenhändigt skriven vaggvisa. Mamman bara ler, för hon är bedövad från halsen och neråt.
Men en riktig kvinna behöver förstås ingen bedövning. Hon använder istället den magiska urkraften, som finns inom varje kvinna och tydligen växer i takt med livmodern under hela graviditeten. Sedan vrålar hon fram barnet, samtidigt som hon kramar, alternativt biter sönder pappans stödjande hand. Efter förlossningen hävdar hon att hon aldrig i hela sitt liv känt sig så kvinnlig, och pappan vågar inte annat än att hålla med.
Vår förlossning blev inte riktigt som vi tänkt oss. För det första skedde den i måndags, sex veckor före utsatt tid, och för det andra levde varken den eller jag upp till alla klyschor jag förberett mig för. Jag glömde att bita min man i handen, och inte vrålade jag att allt var hans fel. Dessutom friade jag inte till läkaren som lade epiduralbedövningen, och inte heller erbjöd jag honom halva kungariket. Lustgasen fick mig inte att skråla berusat, men den hade dock den positiva bieffekten att jag i situationer där jag kände för att vråla besinningslöst i stället kunde tala relativt artigt. Jag kan rekommendera den både till födande kvinnor och frustrerade tonårsföräldrar.
Till råga på allt inbillar jag mig inte att min son är det vackraste barn som någonsin existerat. Jag vet nämligen med största säkerhet att det är så.
Näe....Ska jag presentera mig här? Usch det får mig att känna mig som på en ny kurs eller nåt, när man ska ställa sig upp och säga vad man heter, var man kommer ifrån, och varför man vill bli lärare. Om det nu är en pedagogikkurs man går på. Är det en magdanskurs kan det ju kännas irrelevant och smått förvirrande att börja prata om hur viktigt det är med barns utveckling och inlärning.
Lärare blev jag i alla fall. Fast jag hann inte jobba så länge innan jag blev mamma. Och det senare jobbet var roligare än det förra, om man nu får välja. Så jag tror jag stannar hemma och avlar på...:) (Vilket nu har gett resultat och vår dotter föddes i september 2006!)
Min nuvarande chef föddes i oktober 2004, och har högre krav än min förra chef. Men jag gillar den nuvarande bättre, han är inte bara sötare utan också mycket keligare. Och tur är väl det!
Onsdagen den 6:e oktober 2004.
Det där med förlossning låter så oerhört spännande. Och vi har ju verkligen tur som lever i den tid vi gör, med tanke på vår medicinska kunskap och alla dessa smärtlindringstekniker. Förr födde man tydligen alltid sitt barn under höbärgningen, så man klämde bara ut bebisen samtidigt som man hystade runt höet, och hade man otur så märkte man knappt var den hamnade. Naturligtvis skedde detta under största lidande, man sprack från naveln till understa ryggkotan, och blödde mer blod än vad som spilldes under första världskriget. Trots detta så sjöng man glatt under tiden och svarade på alla oroliga frågor med att man minsann inte mådde så pjåkigt. För det var ju viktigt att höet kom in i tid. Det var också vanligt att kvinnor dog när de födde barn, men då gjorde de det på ett väldigt diskret och hänsynsfullt sätt, och la sig själva i ett dike.
Nuförtiden är allt både rent och noggrant. Jag har hört att alla redskap och barnmorskor steriliseras innan de får komma in i förlossningsrummet. Det senare beror antagligen på att ingen som vet vad som egentligen händer under en förlossning är beredd att gå igenom det själv. Kvinnan som ska föda får både lustgas, massage och akupunktur, så egentligen är det hela som att befinna sig på en exklusiv spa-anläggning. Man tänder levande ljus överallt i rummet, och medan barnet föds fram sjunger pappan en egenhändigt skriven vaggvisa. Mamman bara ler, för hon är bedövad från halsen och neråt.
Men en riktig kvinna behöver förstås ingen bedövning. Hon använder istället den magiska urkraften, som finns inom varje kvinna och tydligen växer i takt med livmodern under hela graviditeten. Sedan vrålar hon fram barnet, samtidigt som hon kramar, alternativt biter sönder pappans stödjande hand. Efter förlossningen hävdar hon att hon aldrig i hela sitt liv känt sig så kvinnlig, och pappan vågar inte annat än att hålla med.
Vår förlossning blev inte riktigt som vi tänkt oss. För det första skedde den i måndags, sex veckor före utsatt tid, och för det andra levde varken den eller jag upp till alla klyschor jag förberett mig för. Jag glömde att bita min man i handen, och inte vrålade jag att allt var hans fel. Dessutom friade jag inte till läkaren som lade epiduralbedövningen, och inte heller erbjöd jag honom halva kungariket. Lustgasen fick mig inte att skråla berusat, men den hade dock den positiva bieffekten att jag i situationer där jag kände för att vråla besinningslöst i stället kunde tala relativt artigt. Jag kan rekommendera den både till födande kvinnor och frustrerade tonårsföräldrar.
Till råga på allt inbillar jag mig inte att min son är det vackraste barn som någonsin existerat. Jag vet nämligen med största säkerhet att det är så.
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.