Vill du veta mer om det jag vet, läs gärna länkarna som jag har lagt in. De är super!!!
www.familjeliv.se/hem/modestyblaze/lankar.php
"att försöka är att misslyckas med heder" _____________________________________________________________
Jag har en son som är född i september -06. Han har sovit 12 timmars natt sen han var 4 mån i eget rum. Han är inte "kurad" eller "sömnmetodad" utan jag har använt mig av verktyg precis som alla andra.
I verktygslådan kan man ha många olika verktyg och jag tror att det gäller att skaffa sig verktyg som håller hela livet.
"Verktyg" enl. min uppfattning är saker som: musik, sjunga, vagga, vyssja, vagna, tutta (amma), samsova, smeka, bära, buffa, husljud, TV osv...
Det gäller bara att välja verktyg som passar just din familj. För mig är det största verktyget av alla FÖRHÅLLNINGSSÄTTET!
Lite citeringr från en kvinna som beskriver just "förhållningssättet" så bra!
"Utan rätt förhållningssätt funkar inte verktygen. Med rätt förhållningssätt fungerar verktygen. Rik av erfarenhet så kan jag lugnt säga att så ÄR det Det är känsla och attityd av självklarhet (förhållningssätt) som avgör hur man hanterar verktygen och hur kuren sedan i sin tur fungerar. Schema och verktyg utgör själva basen men det är förhållningssättet som får saker och ting att hända . Förhållningssättet är som bakpulvret i ett recept på sockerkaka ! Utan bakpulver händer ingenting... Rik av erfarenhet där också... "
"Angående verktygen så är jag alldeles säker på att man kan få sitt barn att somna/somna om lugnt om man sjunger ”är du kär i mig ännu Klas-Göran” och hoppar 8 hoppsasteg baklänges med en röd och en grön gummistövel på fel fot ute på balkongen var 4:e minut - om man bara hade tilltro och ett vinnande samt självklart förhållningssätt till situationen, barnet och sig själv ! Absolutamente"
Som förälder är mitt motto, "små barn skall njutas av och själva njuta" och vi (jag och min man) lever och använder oss av ledorden LEDA, LÄRA, VISA, HJÄLPA!
Jag gillar inte att vara "brandman" i varken min sons liv eller mitt äktenskap. Tycker om att kunna förutse någorlunda hur dagen kommer att bli och jobba förebyggande eller proaktivt som det heter.
Jag anser att ALLA är vi gjorda av kött och blod och har samma behov oavsett om vi är små eller stora. Med detta i bakhuvudet så tycker jag inte heller det är konstigt att ha "struktur" på sin tillvaro med hjälp av regelbundna mattider och sovtider. Efter endast en kort tid blev min son sin egen lilla "skalman", han har en inbyggd "mat och sov klocka" just för att jag har tagit LEDNINGEN, VISAT hur man gör och HJÄLPT honom att LÄRA sig detta.
ALLT UTAN SKRIK METODER!
Ps. jag är inte för 5mm utan jag är för att man LÄR sig TYDA sitt barns skrik, gråt, frustration, ilska eller hysteri. Där i ligger lösningen! DS
---------------------------------------------
Bevis för att detta fungerar ser jag varje dag i min son, som trots alla "faser" ändå sover sina 12 timmar på natten med trygghet, är glad och positiv på dagarna.
_____________________________________________________________
Här är lite som jag skrivit av från "Secrets of the baby whisperer"
Detta är hur jag skulle vilja beskriva min syn på sömn och metoder också. Och för mig betyder detta också att "fri amning och fri sömn" är en metod lika bra som någon annan.
Sen är "kur" något helt annat för mig! Detta är något man tar till när man är sjuk som en penicillin kur ungefär. Och med detta har BW, SHN, NCSS och 5mm med flera sitt eget sätt.
Känn er gärna inspirerade av det jag skriver här och hitta er egen väg till framgång som föräldrar.
:-)
-------------------------------------
Forgoing the Fads:
Sensible Sleep
Everyone has an opinion about the best way to get a baby to sleep and what to do when you can’t. I won’t go into the fads of previous decades, but as I write this book in the year 2000, two distinctly different schools of thought are capturing parents’ (and media) attention. In one are those who favor a practice alternately known as co-sleeping, shared sleeping, the family bed, or the “Sears method” , after Dr. William Sears, the California pediatrician who popularized the idea of allowing babies to sleep in their parents’ bed until they ask for a bed of their own. The rationale behind this is that children need to develop positive associations with bedtime (I couldn’t agree more) and that the best way to ensure this is to hold, cuddle, rock, and massage until Baby falls asleep (I couldn’t agree less). Sears by far the most vocal proponent of the method, told a journalist in a 1998 Child magazine article, “Why would a parent want to put her child in a box with bars in a dark room all by herself?”
Others who share the family bed philosophy often cite patenting practices in cultures such as Bali, where infants are not allowed to touch the ground until they’re three months old. (Of course, we are not in Bali.) The LaLeche League suggests that if Baby’s having a rough day, Mum should stay in bed with her, giving her the extra contact and nurturing she needs. It’s all in the service of “bonding” and “security”, so these folks see nothing wrong with Mum and Dad giving up all their time, their privacy, or their own need for sleep. And, to make this practice work, Pat Yearian, a family-bed advocate who is quoted in The Womanly Art of Breastfeeding, suggests that disgruntled parents change their perspective: “If you can adjust your metal attitude to one of greater acceptance [that your baby will keep waking you], you will find yourself able to enjoy those quiet moments in the night with you infant who needs to be held and nursed, or with your toddler who just needs to be with someone.”
At the other extreme is the delayed-response approach, which is more often called “Ferberizing”, after Dr. Richard Ferber, the director of the Center for Pediatric Sleep Disorders at Boston’s Children’s Hospital. His theory holds that bad sleep habits are learned and therefore can be unlearned (I couldn’t agree more). To that end, he recommends that parents put babies into their own cribs while they’re still awake and teach them how to fall asleep on their own (a point I also agree with). However, when a baby cries instead of drifting off to sleep, in effect saying, “Come get me out of here,” Ferber suggests letting him cry it out for ever-lengthening periods –five minutes the first night, then the next, fifteen, and so on (which is where Dr. Ferber and I part company). Dr. Ferber is quoted in Child as explaining, “When a youngster wants to play with something dangerous, we say no and set limits that he may balk at…. Teaching him that you have rules at night is the same thing. It’s in his best interest to get a good night’s sleep.”
Obviously both schools of thought have certain merits; the experts that champion them are highly educated and well credentialed. Understandably, the issues each approach raises are often and hotly debated in the press. For example, in the fall of 1999 when the U.S. Consumer Product Safety Commission cautioned parent about co-sleeping, saying that it carried a high risk of suffocation or strangulation “to sleep with you baby or put the baby down to sleep in an adult bed,” Peggy O’Mare, editor of Mothering magazine, denounced the warning with an impassioned article entitled, “Get out of My Bedroom!” Among other points, she questioned just who these sixty-four parents were who allegedly rolled over on their babies. Were they drunk? Drugged? Likewise, when the press or a parenting expert criticizes the delayed-response strategy as being insensitive to babies’ needs, if not downright cruel, an equally zealous legion of parents comes forth insisting that the method saved their health and their marriage – and, by the way, their baby now sleeps through the night.
Perhaps you’re already a member of one of these camps or the other. If one of these practices works for you, for you baby, for your lifestyle, then by all means stick with is, The trouble is, the people who call upon me for help often have tried both. A typical scenario is that one of the parents is initially attracted to the family-bed idea and “sells” the concept to his or her partner. After all, it’s a romantic notion, in many ways harkening back to simpler times. Sleep-with-your-baby has the same ring to it as back-to-the-earth. It also makes the prospect of middle-of-the-night feeds sounds easier. Gun ho at first, the couple decides to not buy a crib. But then, a few months or even further down the line, the honeymoon ends. Mum and Dad, taking care not to roll over the baby, are losing sleep because they’re so vigilant, or because they’ve become ultra sensitive to every little baby noise Junior utters in the middle of the night.
The baby may wake up as frequently as every two hours, counting on someone to pay attention. Some little ones just want a pat or nuzzle to get back to sleep; other think it’s playtime. The parents may en up taking shifts – one night in the bed, one night in the guest room to catch up on lost sleep. But if both of them aren’t 100 percent behind the idea to begin with, the skeptical one is bound to begin to feel resentful. Typically, this is when the idea of Ferberizing seems most tempting.
So Mum and Dad purchase a crib and decide it’s time for Baby to have a bed of her own. Now, think of what such a monumental change is like from her point of view: “Here’s Mum and Dad, welcoming me for several months in their bed, cuddling up, coing at me, doing basically whatever it takes to keep me happy, and then bam! The next day, I’m banished, put in a room down the hall, a setting so strange I feel lost. I don’t think ‘jail’ and I’m not afraid of the dark, because that’s not in my baby mind to know, but I do think, ‘Where’d everyone go? Where are those warm bodies that usually lie next to me?’ So I cry, because that’s my way of asking ‘Where are you?’ And I cry and I cry and I cry, and one comes. Finally, they do. They pat me, tell me to be a good girl, and go back to sleep. But no one has taught me yet how to go to sleep on my own. I’m just a baby!”
My point is that extreme practices don’t work for many people, certainly not for the babies I’m called on to help. Therefore I prefer, right from the beginning, to take a middle-of-the-road, common sense approach, which I call sensible sleep.
www.familjeliv.se/hem/modestyblaze/lankar.php
"att försöka är att misslyckas med heder" _____________________________________________________________
Jag har en son som är född i september -06. Han har sovit 12 timmars natt sen han var 4 mån i eget rum. Han är inte "kurad" eller "sömnmetodad" utan jag har använt mig av verktyg precis som alla andra.
I verktygslådan kan man ha många olika verktyg och jag tror att det gäller att skaffa sig verktyg som håller hela livet.
"Verktyg" enl. min uppfattning är saker som: musik, sjunga, vagga, vyssja, vagna, tutta (amma), samsova, smeka, bära, buffa, husljud, TV osv...
Det gäller bara att välja verktyg som passar just din familj. För mig är det största verktyget av alla FÖRHÅLLNINGSSÄTTET!
Lite citeringr från en kvinna som beskriver just "förhållningssättet" så bra!
"Utan rätt förhållningssätt funkar inte verktygen. Med rätt förhållningssätt fungerar verktygen. Rik av erfarenhet så kan jag lugnt säga att så ÄR det Det är känsla och attityd av självklarhet (förhållningssätt) som avgör hur man hanterar verktygen och hur kuren sedan i sin tur fungerar. Schema och verktyg utgör själva basen men det är förhållningssättet som får saker och ting att hända . Förhållningssättet är som bakpulvret i ett recept på sockerkaka ! Utan bakpulver händer ingenting... Rik av erfarenhet där också... "
"Angående verktygen så är jag alldeles säker på att man kan få sitt barn att somna/somna om lugnt om man sjunger ”är du kär i mig ännu Klas-Göran” och hoppar 8 hoppsasteg baklänges med en röd och en grön gummistövel på fel fot ute på balkongen var 4:e minut - om man bara hade tilltro och ett vinnande samt självklart förhållningssätt till situationen, barnet och sig själv ! Absolutamente"
Som förälder är mitt motto, "små barn skall njutas av och själva njuta" och vi (jag och min man) lever och använder oss av ledorden LEDA, LÄRA, VISA, HJÄLPA!
Jag gillar inte att vara "brandman" i varken min sons liv eller mitt äktenskap. Tycker om att kunna förutse någorlunda hur dagen kommer att bli och jobba förebyggande eller proaktivt som det heter.
Jag anser att ALLA är vi gjorda av kött och blod och har samma behov oavsett om vi är små eller stora. Med detta i bakhuvudet så tycker jag inte heller det är konstigt att ha "struktur" på sin tillvaro med hjälp av regelbundna mattider och sovtider. Efter endast en kort tid blev min son sin egen lilla "skalman", han har en inbyggd "mat och sov klocka" just för att jag har tagit LEDNINGEN, VISAT hur man gör och HJÄLPT honom att LÄRA sig detta.
ALLT UTAN SKRIK METODER!
Ps. jag är inte för 5mm utan jag är för att man LÄR sig TYDA sitt barns skrik, gråt, frustration, ilska eller hysteri. Där i ligger lösningen! DS
---------------------------------------------
Bevis för att detta fungerar ser jag varje dag i min son, som trots alla "faser" ändå sover sina 12 timmar på natten med trygghet, är glad och positiv på dagarna.
_____________________________________________________________
Här är lite som jag skrivit av från "Secrets of the baby whisperer"
Detta är hur jag skulle vilja beskriva min syn på sömn och metoder också. Och för mig betyder detta också att "fri amning och fri sömn" är en metod lika bra som någon annan.
Sen är "kur" något helt annat för mig! Detta är något man tar till när man är sjuk som en penicillin kur ungefär. Och med detta har BW, SHN, NCSS och 5mm med flera sitt eget sätt.
Känn er gärna inspirerade av det jag skriver här och hitta er egen väg till framgång som föräldrar.
:-)
-------------------------------------
Forgoing the Fads:
Sensible Sleep
Everyone has an opinion about the best way to get a baby to sleep and what to do when you can’t. I won’t go into the fads of previous decades, but as I write this book in the year 2000, two distinctly different schools of thought are capturing parents’ (and media) attention. In one are those who favor a practice alternately known as co-sleeping, shared sleeping, the family bed, or the “Sears method” , after Dr. William Sears, the California pediatrician who popularized the idea of allowing babies to sleep in their parents’ bed until they ask for a bed of their own. The rationale behind this is that children need to develop positive associations with bedtime (I couldn’t agree more) and that the best way to ensure this is to hold, cuddle, rock, and massage until Baby falls asleep (I couldn’t agree less). Sears by far the most vocal proponent of the method, told a journalist in a 1998 Child magazine article, “Why would a parent want to put her child in a box with bars in a dark room all by herself?”
Others who share the family bed philosophy often cite patenting practices in cultures such as Bali, where infants are not allowed to touch the ground until they’re three months old. (Of course, we are not in Bali.) The LaLeche League suggests that if Baby’s having a rough day, Mum should stay in bed with her, giving her the extra contact and nurturing she needs. It’s all in the service of “bonding” and “security”, so these folks see nothing wrong with Mum and Dad giving up all their time, their privacy, or their own need for sleep. And, to make this practice work, Pat Yearian, a family-bed advocate who is quoted in The Womanly Art of Breastfeeding, suggests that disgruntled parents change their perspective: “If you can adjust your metal attitude to one of greater acceptance [that your baby will keep waking you], you will find yourself able to enjoy those quiet moments in the night with you infant who needs to be held and nursed, or with your toddler who just needs to be with someone.”
At the other extreme is the delayed-response approach, which is more often called “Ferberizing”, after Dr. Richard Ferber, the director of the Center for Pediatric Sleep Disorders at Boston’s Children’s Hospital. His theory holds that bad sleep habits are learned and therefore can be unlearned (I couldn’t agree more). To that end, he recommends that parents put babies into their own cribs while they’re still awake and teach them how to fall asleep on their own (a point I also agree with). However, when a baby cries instead of drifting off to sleep, in effect saying, “Come get me out of here,” Ferber suggests letting him cry it out for ever-lengthening periods –five minutes the first night, then the next, fifteen, and so on (which is where Dr. Ferber and I part company). Dr. Ferber is quoted in Child as explaining, “When a youngster wants to play with something dangerous, we say no and set limits that he may balk at…. Teaching him that you have rules at night is the same thing. It’s in his best interest to get a good night’s sleep.”
Obviously both schools of thought have certain merits; the experts that champion them are highly educated and well credentialed. Understandably, the issues each approach raises are often and hotly debated in the press. For example, in the fall of 1999 when the U.S. Consumer Product Safety Commission cautioned parent about co-sleeping, saying that it carried a high risk of suffocation or strangulation “to sleep with you baby or put the baby down to sleep in an adult bed,” Peggy O’Mare, editor of Mothering magazine, denounced the warning with an impassioned article entitled, “Get out of My Bedroom!” Among other points, she questioned just who these sixty-four parents were who allegedly rolled over on their babies. Were they drunk? Drugged? Likewise, when the press or a parenting expert criticizes the delayed-response strategy as being insensitive to babies’ needs, if not downright cruel, an equally zealous legion of parents comes forth insisting that the method saved their health and their marriage – and, by the way, their baby now sleeps through the night.
Perhaps you’re already a member of one of these camps or the other. If one of these practices works for you, for you baby, for your lifestyle, then by all means stick with is, The trouble is, the people who call upon me for help often have tried both. A typical scenario is that one of the parents is initially attracted to the family-bed idea and “sells” the concept to his or her partner. After all, it’s a romantic notion, in many ways harkening back to simpler times. Sleep-with-your-baby has the same ring to it as back-to-the-earth. It also makes the prospect of middle-of-the-night feeds sounds easier. Gun ho at first, the couple decides to not buy a crib. But then, a few months or even further down the line, the honeymoon ends. Mum and Dad, taking care not to roll over the baby, are losing sleep because they’re so vigilant, or because they’ve become ultra sensitive to every little baby noise Junior utters in the middle of the night.
The baby may wake up as frequently as every two hours, counting on someone to pay attention. Some little ones just want a pat or nuzzle to get back to sleep; other think it’s playtime. The parents may en up taking shifts – one night in the bed, one night in the guest room to catch up on lost sleep. But if both of them aren’t 100 percent behind the idea to begin with, the skeptical one is bound to begin to feel resentful. Typically, this is when the idea of Ferberizing seems most tempting.
So Mum and Dad purchase a crib and decide it’s time for Baby to have a bed of her own. Now, think of what such a monumental change is like from her point of view: “Here’s Mum and Dad, welcoming me for several months in their bed, cuddling up, coing at me, doing basically whatever it takes to keep me happy, and then bam! The next day, I’m banished, put in a room down the hall, a setting so strange I feel lost. I don’t think ‘jail’ and I’m not afraid of the dark, because that’s not in my baby mind to know, but I do think, ‘Where’d everyone go? Where are those warm bodies that usually lie next to me?’ So I cry, because that’s my way of asking ‘Where are you?’ And I cry and I cry and I cry, and one comes. Finally, they do. They pat me, tell me to be a good girl, and go back to sleep. But no one has taught me yet how to go to sleep on my own. I’m just a baby!”
My point is that extreme practices don’t work for many people, certainly not for the babies I’m called on to help. Therefore I prefer, right from the beginning, to take a middle-of-the-road, common sense approach, which I call sensible sleep.
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.