Hej på er!
Gift sen i maj -08 och tiden rusar iväg. Den förste juli föddes så vår son som i skrivande stund fortfarande inte har ett säkerställt namn. Vi får se till att bestämma det i dagarna :-)
Min förlossningsberättelse:
Då högsommaren hade slagit till på allvar hade jag börjat ta för vana att varje kväll lägga mig i ett kallt bad för att kyla ner mig under ungefär en timme.
Jag hade under tisdagen den 30 juli haft ont i ryggen hela dagen och därmed inte fått gjort något vettigt utan mest legat på soffan, försökt stimulera ryggvärken med tens samt sovit. När det så känns aningens bättre och jag ligger och läser som bäst i badet så hör jag hur någonting smäller till och sen hur det rinner något varmt mellan benen. Jag började fundera på om det verkligen kunde vara så att vattnet just gått och jag blev bara mer och mer säker på att så var fallet. Jag började så försöka torka mig (,vilket inte var det lättaste när det fortsätter rinna en massa vatten hela tiden) och gick sen ner till min man och sa att jag trodde vattnet gått. Han såg mycket förvånad och skeptisk ut och hävdade att "man vet nog med säkerhet när vattnet gått" :-) Inte liika lätt att veta när du redan befinner dig i vatten. I alla fall... vi ringde till förlossningen och åkte in för att säkerställa vattenavgång. Väl där la jag en stooor pöl på deras golv. Sköterskan skrattade lite och höll med om att vi nog kunde vara ganska säkra på att allt nu hade börjat. Det blev mycket väntan på olika sköterskor och läkare som skulle koppa in ctg, kolla blodtryck, ställa frågor och göra undersökningar. Men vid halv två på natten gav vi upp all väntan och begav oss hem igen. Det hade då gått 6h sen vattnet gick och värkarna hade börjat så smått.
Väl hemma försökte vi se till att sova, vilket nog var lättare för mannen som slapp värkarna. Vid sex på morgonen orkade jag inte ligga kvar i sängen och vid 6.40 ringde jag in till förlossningen igen. Klockan 7.30 var vi så framme och blev visade till vårt rum. Jag påbörjade ganska snart lustgas och efter ett tag kunde barnmorskan undersöka mig för att se hur öppen jag var. Det visade sig att det redan var 8cm, vilket gjorde barnmorskan väldigt förvånad då hon strax innan förklarat för mig att mina värkar minsann inte gjorde så ont att jag behövde andas lustgas hela tiden *hmpf*.
De följande timmarna är ganska dimmiga då jag blev otroligt trött av lustgasen. Tyvärr gick en del av min energi även åt till att bli förbannad på barnmorskan som jag inte var särskilt nöjd med. Det kändes inte som ett bra samarbete och jag fräste mest åt henne att låta mig vara ifred. Hade jag inte varit öppen så mycket som jag faktiskt var och därmed hade haft mer tid på mig så hade jag bytt barnmorska.
Efter ett tag började barnmorskan så undra om jag inte kände krystvärkar och det gjorde jag inte. Hon sprang och frågade mig detta stup i ett, vilket gjorde mig otroligt stressad samt att jag fick en känsla av att jag gjorde ett dåligt jobb. Det kommer väl inom sinom tid tänkte jag. Men till slut satte hon in värkstimulerande dropp. Jag har egentligen ingen vidare uppfattning om hur länge jag fick krysta, men det drog ut en aning på tiden i alla fall. Under ett par gånger kände jag paniken komma krypande och ville bara att de skulle söva ner mig eller skjuta mig, vilket som hade gått bra.
Men... till slut, kl 12.26 kom han äntligen ut! Det tog alltså ca 5h från att vi kom in till förlossningen. Spruckit hade jag bara gjort en aning så det fick bli ett stygn. Efter ett tag var det dags för vägning och mätning, 3720g och 52 cm lång, vilket var en bra bit större än jag hade trott.
Förlossningen som sådan var väl egentligen bra om jag tänker efter. Dock blev jag som sagt lite besviken på barnmorskan. Bland annat var det ingen som bad om att få se mitt förlossningsbrev, vilket för mig kändes ganska viktigt. Men med facit i hand var det mycket som gick enligt mina önskemål så vi får väl se hur det blir i framtiden. Kaaaanske kan jag tänka mig att göra om det så småningom :-)
Gift sen i maj -08 och tiden rusar iväg. Den förste juli föddes så vår son som i skrivande stund fortfarande inte har ett säkerställt namn. Vi får se till att bestämma det i dagarna :-)
Min förlossningsberättelse:
Då högsommaren hade slagit till på allvar hade jag börjat ta för vana att varje kväll lägga mig i ett kallt bad för att kyla ner mig under ungefär en timme.
Jag hade under tisdagen den 30 juli haft ont i ryggen hela dagen och därmed inte fått gjort något vettigt utan mest legat på soffan, försökt stimulera ryggvärken med tens samt sovit. När det så känns aningens bättre och jag ligger och läser som bäst i badet så hör jag hur någonting smäller till och sen hur det rinner något varmt mellan benen. Jag började fundera på om det verkligen kunde vara så att vattnet just gått och jag blev bara mer och mer säker på att så var fallet. Jag började så försöka torka mig (,vilket inte var det lättaste när det fortsätter rinna en massa vatten hela tiden) och gick sen ner till min man och sa att jag trodde vattnet gått. Han såg mycket förvånad och skeptisk ut och hävdade att "man vet nog med säkerhet när vattnet gått" :-) Inte liika lätt att veta när du redan befinner dig i vatten. I alla fall... vi ringde till förlossningen och åkte in för att säkerställa vattenavgång. Väl där la jag en stooor pöl på deras golv. Sköterskan skrattade lite och höll med om att vi nog kunde vara ganska säkra på att allt nu hade börjat. Det blev mycket väntan på olika sköterskor och läkare som skulle koppa in ctg, kolla blodtryck, ställa frågor och göra undersökningar. Men vid halv två på natten gav vi upp all väntan och begav oss hem igen. Det hade då gått 6h sen vattnet gick och värkarna hade börjat så smått.
Väl hemma försökte vi se till att sova, vilket nog var lättare för mannen som slapp värkarna. Vid sex på morgonen orkade jag inte ligga kvar i sängen och vid 6.40 ringde jag in till förlossningen igen. Klockan 7.30 var vi så framme och blev visade till vårt rum. Jag påbörjade ganska snart lustgas och efter ett tag kunde barnmorskan undersöka mig för att se hur öppen jag var. Det visade sig att det redan var 8cm, vilket gjorde barnmorskan väldigt förvånad då hon strax innan förklarat för mig att mina värkar minsann inte gjorde så ont att jag behövde andas lustgas hela tiden *hmpf*.
De följande timmarna är ganska dimmiga då jag blev otroligt trött av lustgasen. Tyvärr gick en del av min energi även åt till att bli förbannad på barnmorskan som jag inte var särskilt nöjd med. Det kändes inte som ett bra samarbete och jag fräste mest åt henne att låta mig vara ifred. Hade jag inte varit öppen så mycket som jag faktiskt var och därmed hade haft mer tid på mig så hade jag bytt barnmorska.
Efter ett tag började barnmorskan så undra om jag inte kände krystvärkar och det gjorde jag inte. Hon sprang och frågade mig detta stup i ett, vilket gjorde mig otroligt stressad samt att jag fick en känsla av att jag gjorde ett dåligt jobb. Det kommer väl inom sinom tid tänkte jag. Men till slut satte hon in värkstimulerande dropp. Jag har egentligen ingen vidare uppfattning om hur länge jag fick krysta, men det drog ut en aning på tiden i alla fall. Under ett par gånger kände jag paniken komma krypande och ville bara att de skulle söva ner mig eller skjuta mig, vilket som hade gått bra.
Men... till slut, kl 12.26 kom han äntligen ut! Det tog alltså ca 5h från att vi kom in till förlossningen. Spruckit hade jag bara gjort en aning så det fick bli ett stygn. Efter ett tag var det dags för vägning och mätning, 3720g och 52 cm lång, vilket var en bra bit större än jag hade trott.
Förlossningen som sådan var väl egentligen bra om jag tänker efter. Dock blev jag som sagt lite besviken på barnmorskan. Bland annat var det ingen som bad om att få se mitt förlossningsbrev, vilket för mig kändes ganska viktigt. Men med facit i hand var det mycket som gick enligt mina önskemål så vi får väl se hur det blir i framtiden. Kaaaanske kan jag tänka mig att göra om det så småningom :-)
Ålder
45 år
Barn
15 år
Civilstatus
Gift
Personlighet
Nyfiken
Snäll
Social
Tänkare
Intressen
Djur
Film/TV
Fotografi
Matlagning/Bakning
Resor
Scrapbooking
Träning