Jag är
ensamstående (ensamliggande o ensamsittande) mamma till tre barn. Trots att jag är ensamstående, är jag nog gift ändå, med Herr Horton. Det var annapannans här på Fl som tyckte jag skulle se mig som gift med honom, så så fick det bli här nu på presentationen. Herr Horton är den migränliknande sjukdom som jag har o lider av mest för jämnan numera. Hur som helst...Jag är nog tant i mångas ögon p.g.a min ålder, 54 år, men känner mig hälften så gammal trots allt. Tror inte ens att jag har jämnåriga vänner när jag tänker efter.... alla är minst 10-20 år yngre. Jag har två vuxna utflugna och en tonårsdotter (Emelie) som bor med mig, två hundar (Caspian och Ming )och en katt (Strössel) på södermalm i Stockholm. Vitabergen närmare bestämt.
Jag är svensk o äkta söderböna , MEN eftersom jag inte ser ut som någon "Kulla-Gulla" direkt med blonda flätor, förstår man att jag kanske inte är helt o hållet svensk.
Stämmer..... Jag är adopterad ! Jag är sk Svensk-adopterad trots att jag inte är helsvensk, men född på Allmänna BB här på Södermalm, Sthlm.
Min biologiska mamma var hälften svensk och hälften Cherokee-indian och min biologiska pappa var Italienare.
Av min biologiska mormor har jag ärvt en gåva som jag först inte förstod, men som jag accepterat och respekterat och utvecklat under många år.
Jag är synsk och besitter medial och telepatisk förmåga. En gåva jag är mycket tacksam för och som jag förvaltar med stolthet men med mkt stor respekt och också stor försiktighet.
Jag har haft nära-döden-upplevelser tre gånger i mitt liv och varje gång har min mediala förmåga förstärkts vilket jag är så tacksam för.
Jag adopterades som 3-åring pga att min biologiska mor var för ung, ogift och dessutom sjuklig. Myndigheter och byråkratin tyckte inte att ensamma mödrar skulle eller kunde ta hand om sina egna barn..... så var det på 50-talet minsann.
Jag har träffat min biologiska mamma en gång (1986)och det var det bästa jag gjort.
Vilken kvinna! Vilken kämparglöd mitt i allt elände och att hon orkat leva med att ha blivit fråntagen sitt barn är för mig en gåta. Liksom det att ha blivit det, är en ännu större gåta. En mycket grym värld vi lever i.
Jag har haft fantastiska adoptivföräldrar, inget ont sagt,även om vi många gånger råkat i luven på varann. Utan dom hade jag förmodligen inte upplevt det jag har under alla år, det kan man inte sticka under stol med.
Jag har haft möjlighet att se hela världen och rest osv vilket varit fantastiskt, även om jag nog hellre hade velat ha mer känslor och mindre prylar som kompensation för känslorna. Förmodligen pga missförstånd och okunskap osv.
Prylarna och känslokylan tog jag tvärt avstånd från redan som tonåring. Rebellen i mig växte sig starkare. Ville få mina adoptivföräldrar att förstå vad riktig kärlek o omtanke var..... men ingen lyssnade på mig.
Var mobbad och slagen i skolan och blev givetvis kallad "tattar-unge", "jävla zigenare", "svartskalle" osv osv osv under nästan hela min skoltid.
Tog revanch med hjälp av min vassa tunga i den skriftliga världen samt på alla pannåer jag kunde hitta. Målade och skrev av mig min ilska, ledsenhet och maktlöshet. Trots det tappade jag aldrig min ödmjukhet eller humor ..... hoppas jag.
Tyvärr har min adoptivmamma varit allt annat än en riktig mamma för mig eftersom hon hela mitt liv satt upp en orubblig mur mellan henne o mig.
Av rädsla tror jag, rädsla att inte vara den mamma hon ville vara- och då blev ju allt fel istället. Hon har varit rädd att bli oälskad och inte duga och därför hade hon heller inte verktygen att själv kunna älska någon eller något.
Nu är min mamma gammal och har Alzheimer och minns inte alla dom gånger hon sårat mig eller på andra sätt fått mig att känna mig än mer utanför - så jag har aldrig hunnit prata med henne om min ledsenhet för detta. Jag har istället vänt på alltihop till att göra allt för henne. Vad hjälper att gråta över spilld mjölk... eller vad tjänar det till att gå omkring och känna sig förfördelad när jag ändå inte kan nå fram.
Min pappa däremot var allt annat än det. Han har i alla år funnits där, tröstat och stöttat. Han har varit mitt absoluta föredöme, min mentor.
Det var han som satt vid min sjuksäng när jag var liten och det var han som kom till sjukhuset när jag fick min infarkt och sedan min hjärtoperation.
Jag brukar kalla min pappa för revolutionären.... för han bevisade att även män kan vara "mammor".....
Hur som helst.... Jag har alltså tre barn,men fött fyra och förlorat ett i missfall:
Tonårsdottern, som är en sk sladdis är både min vardags solsken och oväder på en o samma gång. Hennes humör skiftar lika snabbt som molnen på himlen när det är snålblåst. Hon är toppen !
Min stora dotter har bott i England dit hon flyttade för att jobba efter att hon hämtat sig från ett mycket sent missfall året innan- som också gjorde att hon och hennes fästman bröt upp efter 6 år. Allt blev fel och min dotter mådde psykiskt hemskt dåligt. Hon är en fighter min dotter och nu går det bra för henne både i arbetslivet och i livet.
Min store son jobbar o sliter även han, men hans stora intresse, förutom bilar o motorer, är flygande ekorrar, dvs Sugargliders, som han mer eller mindre föder upp hemma. Sugarglider är ett pungdjur som kommer från Nya Guinea och är så sött att man smälter helt.
Jag själv har jobbat på sjukhus i många år, jobbat på förlag, inom sociala sektorn och även Ambassad.
Är uppväxt och har studerat i tre världsdelar faktiskt: Norden, Amerika och Asien.
Lev inte som om du skulle dö idag...
utan dö som om du skulle levt idag.
© Antitanti
Man ska gå framåt i livet....
det är väl därför fötter och tår pekar framåt och inte tvärtom...
Ålder
70 år
Barn
48 år
44 år
33 år
Civilstatus
Singel
Föräldratyp
Ensamförälder
Heltidsförälder
Personlighet
Galen
Laidback
Nattuggla
Nyfiken
Omtänksam
Social
Trygg
Tänkare
Intressen
Barn
Dator/Internet
Djur
Film/TV
Fotografi
Konst
Musik
Vetenskap
Musik
Hip-Hop
Hårdrock
Metal
Musikal
Pop
RnB
Rock
Soul
Husdjur
Hund
Katt
Orm