Prematur prinsen Thor föddes 6 veckor för tidigt

Lördagen den 11/4 började smärtan

Smärtan började lördagen den 11/4 på morgonen, det var nästan olidligt. Jag hade så ont i livmodern och i nedre ryggen, jag trodde inte att vi skulle klara det. Att inte kunna komma upp ur sängen själv, gå på toa, duscha, ja inte kunna göra någonting kändes så hjälplöst.

Jag ringde till mamma, sjukvårdsrådgivningen och förlossningen - alla sa att vänta ut det. Ta panodil och försöka vila, förlossningen sa att jag skulle höra av mig till kvällen igen om det inte hade släppt. Jag bad sambon att hjälpa mig med varma duschar, jag låg i sängen och bad om hjälp när jag behövde vända mig och jag åt ingenting på hela dagen på grund av illamåendet.

Vaknade med frossa och kallsvettades

Framemot kvällen så släppte det rätt bra, jag och sambon tog en promenad till affären och köpte varsin glass som vi njöt av i kvällssolen. Vid 23-tiden den kvällen var det dags för natten, vi gick och lade oss i hopp om en bättre morgondag. Icke. Efter 3-3,5 timma så vaknade jag med frossa och kallsvettades, nu gick det inte längre. Sambon fick ringa till förlossningen eftersom att jag hade lite fullt upp med att hacka tänder och skaka. De ville först inte att jag skulle komma in, eftersom att de trodde det var magsjukan. Efter en stunds övertalning från min sambos sida och en väldans massa "Kan du vänta en stund så jag får prata med min kollega först?" så sa de att vi skulle komma in.

Allvarliga infektioner

Sambons vän kom som ett skott från en annan del av Karlstad och skjutsade in oss till förlossningen, där blev vi visade till infektionsrummet. Där fick jag lägga mig med CTG och förlossningsläkaren kom in och presenterade sig, en mysig tjej som inte alls verkade bry sig om att barnmorskorna knappt vågade sig in i rummet på grund av risken för smitta. Till en början låg Lillemans kurva alldeles för högt, de trodde han var stressad så jag fick ligga kvar.

"Paniken sköljde över mig och jag kunde inte andas"

Framemot morgonen sjönk kurvan till 125-130 och låg där, då var inte det bra heller - de blev oroliga över att han var medtagen och tappade ork. Sedan kom infektionsproverna tillbaka som visade på allvarliga infektioner, vilka fick jag aldrig reda på. I samma veva som det var skiftbyte på förlossningen så bestämdes det att jag skulle snittas. Detta fick jag reda på när den nya förlossningsläkaren kom in och presenterade sig, ungefär så här lät det när de berättade att min son skulle födas 6 veckor för tidigt: "Hej jag heter NN och nu ska vi snitta ut din unge". Paniken sköljde över mig och jag kunde inte andas, det enda jag kunde tänka på var "Nej, det händer inte för det är 6 veckor kvar och han ska vara i magen tills dess och efter det så ska han ut så som vi planerade förlossningen".

"Är du helt jävla dum i huvudet?!"

Jag var på väg att ta mina ytterkläder och åka hem, hade det inte varit för att sambon var där och jag hade mamma konstant i telefon så hade jag nog åkt hem. Förlossningsläkaren förstod inte alls varför jag blev så upprörd och varför jag grät, hon tyckte att jag skulle lugna ner mig och ta det med en nypa salt i princip. Efter mycket om och men så fick de på mig de där stödstrumporna, urinvägsinfektionen som jag haft sedan nyår gjorde det inte direkt till en dans på rosor att få in katetern och då kläcker de ur sig "Om vi skyndar oss nu så kan vi planera så du får vara vaken under snittet". Jag tror min exakta kommentar var "Är du helt jävla dum i huvudet?!". Sen rullades jag upp på operation, där försökte narkosläkaren, som jag såg det, ta livet av mig. Först skulle jag dricka något som tog bort magsyran, efter första klunken höll jag på att kräkas men han envisades med att inte låta mig vänta några sekunder innan nästa klunk, det skulle ske helst igår. Efter det så sjönk min syresättning, på med syrgasmask tyckte han, inte alls tyckte jag. Efter att ha gråtit konstant senaste timmarna så var jag rätt täppt i näsan och att han tryckte dit en mask i ansiktet på mig som sög sig fast som med vakuum när jag andades gjorde inte saken bättre. Jag trodde jag skulle kvävas, så kändes det. Sen somnade jag.

Missade de första åtta timmarna av Thors liv

Vaknade någon timma senare, Thor föddes 11:50 den 12/4 och vägde 1700 gram, han var 44 cm lång. Jag kommer i och för sig inte ihåg något förrän runt 15-15.30 tiden på eftermiddagen. Då hade min mamma tagit sig från Stockholm till Karlstad och var där med mig och sambon. De gick ned till Thor för att försöka få någon bild utskriven, det var första gången jag såg min son - på bild. Fullt med slangar överallt, jätteliten och röd.

Jag missade de första åtta timmarna av hans liv, medan jag låg på IVA. De timmarna kommer aldrig tillbaka, men jag är tacksam över att allt har gått så bra som det har gjort efter kejsarsnittet. Thor kämpade på riktigt bra och blev utskriven till hemsjukvård efter 3 veckor, idag väger han 3475 gram och är åtta veckor gammal.

Vänligen Giia