Förlossningsberättelse - Nikes ankomst
Efter tretton timmar på förlossningen får mamma Annika träffa sin dotter Nike.
Vaknar kl 03.00, en timma efter att jag äntligen somnat på soffan, av att jag känner att nåt händer....som en liten knäpp i mig. Jag vet med en gång att vattnet håller på att gå, ligger blickstill och försöker komma på hur jag ska ta mig ur soffan och över mattan utan att allt ska bli sjöblött. Inser att det inte finns några genvägar och kastar mig upp ur soffan, springer snabbt över mattan och precis när jag når parkettgolvet, börjar det forsa vatten ur mig. Vet inte hur länge jag blir stående, men det känns som flera minuter. När det börjar sina, fortsätter jag min färd mot toaletten, men efter två steg tilltar flödet igen och jag stannar. Badrummet är inte långt borta, och jag böjer mig fram och viker undan nästa matta. Jag tar mig in på toan och hoppas intensivt att jag inte ska halka på det översvämmade golvet. Det går bra, och jag sjunker lättat ner på stolen. Efter en stund reser jag mig och går och väcker min sambo, med mig har jag tagit en rulle Torky för att han ska få nöjet att torka upp allt vatten, medan jag ringer förlossningen.
Kl. 08.00 åker vi in till Östra för en kontroll. Nike är inte fixerad, men
det visste jag om. Jag känner inte av några värkar, så vi blir snart
hemskickade igen då allt verkade bra med mig och Nike. På vägen hem hyr vi
tre filmer ”Million dollar baby”, ”Roadtrip” och ”Jordgubbar med riktig
mjölk”. (Den sistnämnda såg vi inte.) Köper en massa godis och pizza!
Under dagen får jag värkar och de tilltar alltmer. Fram emot 18-tiden gör vi
våfflor som vi äter, men nu börjar det bli lite svårt att koncentrera sig på nåt annat än värkarna.
Under kvällen klockar vi lite då och då, och ringer tillslut förlossningen
som säger att vi kan vänta så länge jag orkar med att komma in.
Kl 23.30 åker vi äntligen in, efter att jag faktiskt bokstavligt talat
klättrat över vår soffa för att jag inte vetat vad jag skulle ta mig till
för att lindra smärtan.
På sjukhuset tappar de upp ett fesljummet bad åt mig, efter att åter blivit
kontrollerad och det konstaterats att jag bara är öppen knappa 3 cm. Jag
hade hoppats på åtminstone 5, men icke! Så min sambo fyller på mer och
rykande hett vatten. Men jag känner mig fruktansvärt obekväm och lyckas inte hitta någon bra ställning, så efter en kvart ska jag upp igen.
Åter i sängen introduceras jag för lustgasen, som efter mycket om och men
tillslut blir min bästa vän. Öppningsskedet går långsamt, och även om jag
inhalerar lustgas för glatta livet, så kapitulerar jag slutligen och ber att få epidural. Jag hade nämligen bestämt mig för att jag inte skulle ha en hemsk spruta i ryggen, men nu är den ytterst välkommen. När den börjar
verka, glider jag in i en slags vaken dvala, jag har ju inte sovit någonting på snart 36 timmar. Jag ser på skärmen när jag får värkar och huruvida de är kraftiga eller ej, men jag känner inte ett smack. Ljuvligt!
Lika ljuvligt är det inte när den 8 timmar senare slutat verka, efter att
först ha förflyttat sig till mitt vänstra ben. Jag bönar och ber om att få
påfyllning, för nu har jag även fått värkstimulerande dropp, då ingenting
händer eftersom Nike ännu inte åkt ner. Helt öppen har jag varit flera
timmar, när jag väl fått epiduralen gick det på ett kick. Men en läkare
säger att eftersom jag är helt öppen, vill de inte ge mer bedövning. Jag hör henne säga till min barnmorska att om ingenting händer snart, så överväger de ett snitt. Till mig säger hon att jag ska prova en ny ställning en liten stund.
Plötsligt, bara efter några minuter i nya positionen över sängryggen, känner jag att jag får krystvärkar. Nike har vridit sig rätt och åkt ner i
bäckenkanalen, och nu ska hon ut minsann. På fyra krystvärkar och 16 minuter är hon ute!
Efter 13 timmar på förlossningen får vi äntligen stifta bekantskap med vår
dotter!
Född: 13:06 2006-06-04
Längd: 49 cm
Vikt: 3200 g
Skriven av: Fumlan
DIN FÖRLOSSNING
Så underlättar profylax förlossningen
