• Anonym (Trött)

    1,5-åring blivit tokmammig

    Snälla ge mig hopp att det vänder igen. Har två barn, yngsta drygt 1,5. Precis börjat förskolan och är som förbytt hemma.

    BARA mamma som gäller, gråter hejdlöst om pappan tar honom. Ska också amma varannan h hela natten - vi som i princip hade fasat ut amningen, typ 1 g per natt, nu är det som en liten bebis igen.

    Jag är helt slut! Pappan försöker med, tar barnet och försöker roa, leka, mata men det är verkligen BARA jag som duger nu. Det här påverkar ju, dels att jag inte får sova alls, dels att det äldre barnet får mindre egentid med mig.

    Är detta vanligt??? Hur längre kan den här brutala mammigheten pågår???

  • Svar på tråden 1,5-åring blivit tokmammig
  • Jemp

    Det är reaktionen med allt nytt i livet (förskola, vara ifrån er osv). För mina har det lugnat sig efter några veckor. 

  • Anonym (X)

    Googla "närmandefasen".Och var snäll mot barnet, de har det jobbigt i den åldern och förskola är också ett jättestort steg!

  • Anonym (Y)

    Jag har en liten på 14-månader som skolades in som 12-månaders. Hon är nu trygg på förskolan och sover bra ca 5 av 7 nätter. Hon vill också tanka närhet vissa nätter och då ammar Hon ca varann timme på natten. Då är jag som en zombie dagtid. Men ja, det går i vågar och tillslut går det över.

  • Anonym (7 år)

    Det kan fortsättas långvarig, jag har jättemammig son, som nu är 7 år och beundrar bara mig, fastän pappa är en utmärk förälder....

    Så, jag har ingen tips bara att titta på det mer filosofisk att det aldrig kommer vara så där, de alla ska växa upp, en snabbare, en senare, men alla ska säga "hej då, min mamma".... 

    Ja, ibland det mammighet tröttnar, men å andra sidan... det är en värdefull tid tillsammans. 

  • Anonym (Trött)

    Jag tycker ju också lite synd om pappan i det hela, som verkligen anstränger sig med men väljs bort. Vi har delat föräldraledigheten 50/50, han var hemma första månaden när barnet var nytt och hjälpte till, han leker och tar hand om, matar och tröstar. Men bara mamma duger ändå...

  • Anonym (7 år)
    Anonym (Trött) skrev 2025-03-14 10:12:45 följande:

    Jag tycker ju också lite synd om pappan i det hela, som verkligen anstränger sig med men väljs bort. Vi har delat föräldraledigheten 50/50, han var hemma första månaden när barnet var nytt och hjälpte till, han leker och tar hand om, matar och tröstar. Men bara mamma duger ändå...


    Ja, det är det största problemet också här. Fastän ni har småbarn och det kan vara bara ett period när ditt barn beundrar bara dig. Tvärtom är min son som är ju mycket äldre och det är då djupare problemet. Pappa känner sig utanför för att barnet berömmer bara mig, jätte, jätte sällan honom. Det fanns också gånger där barn sårade pappa med ord, nedvärderade att han är onödig för att han älskar bara mig.... Pappa blev så sårad att började gråta ikväll efteråt, förstås stöttar jag alltid honom och vi har många gånger pratat med barn att pappa känner sig då besviket, att det är inte bra nedvärdera andra och han måste inte jämföra oss, men det försättas att bara jag är beundrat, jag är främsta, jag får alla från honom, medan pappa är bara bra att gå på restauranger, promenera och spela några spel. 

    Det fanns bara 3 gånger när han sa att han älskar pappa, medan jag får sådana ord 101 gånger per dag. 
  • Anonym (Y)
    Anonym (Trött) skrev 2025-03-14 10:12:45 följande:

    Jag tycker ju också lite synd om pappan i det hela, som verkligen anstränger sig med men väljs bort. Vi har delat föräldraledigheten 50/50, han var hemma första månaden när barnet var nytt och hjälpte till, han leker och tar hand om, matar och tröstar. Men bara mamma duger ändå...


    Ja men amningen är den mest kraftfulla närhet barnet kan få när det är litet. Tycker inte alls att det är konstigt. Barnen är inga jämställdhetsministrar utan just barn som biologiskt är programmerade att hålla sig nära mamman de första åren. Pappan blir säkert viktigare senare 
Svar på tråden 1,5-åring blivit tokmammig