Kommer det gå i längden?

Har någon av er hemmaboende barn?

Har du inte skrivit om detta förr? Var det inte att han skulle flytta in hos dig, men nu har du ändrat dig? 

Man har all rätt att ändra sig, men var öppen och ärlig med detta. Att du är nöjd som det är. Att du inte vill bo ihop. Sen är det upp till honom.

Han kan skaffa en egen bostad närmare dig, men du har tidigare skrivit att han inte har råd?

Ja, jag.

Jag är ärlig, han säger att han förstår, men sen kommer pikarna ändå... 

Nej precis, han har inte råd. Enligt honom själv har han inte ens råd att flytta inom den kommun han bor nu.

Så att flytta ihop var alltså att han skulle flytta in hos dig? Vilket han vill men inte du?

Det är nog bra att du har sagt nej, särskilt om du har hemmavarande barn. 

Vad är det för pikar han kommer med? Ignorera eller säg att han får sluta med sånt, om ni ska fortsätta tillsammans. Tänk dock på att det kan vara svårt att få ett distansförhållande att hålla i längden.

Fast då återkommer jag med frågan jag ställde från början.  Är det rimligt att fortsätta relationen när ni nu inte ska bo ihop? Är det schysst mot alla inblandade parter i längden när det faktiskt fanns en annan tanke från början? 
Ja spelplanen ÄR ändrad eftersom din partner troligen inte hade varit intresserad av en relation med dig om du sagt från början att ni inte ska bo ihop. Er relation HAR förändrats eftersom ni inte längre vill samma sak vad gäller boende. 
Vad är syftet med relationen om ni nu inte ska bli sambos?  
Vill du ha det såhär i x antal år framåt? 

Eh, vadå så du bestämmer om ni ska flytta ihop innan ni ens är tillsammans? Självklart är det något vi pratade om när vi väl var ett par, inte innan. Nej han hade definitivt velat vara med mig även om det inte varit tal om att flytta ihop alls, men iom att det är en "ändrad plan" så blev det en grej det inte hade varit annars.

Klart det blir en grej när du ändrar premisserna. Det är skillnad på att bo ihop och pendla 5 timmar. 

Jag har klara tydliga krav på vad jag vill ha av en relation och det är dealbreakers för mig. Jag är en sambomänniska och det är inte förhandlingsbart för mig. Vilket jag är tydlig med redan vid en första kontakt och innan en första dejt.  Jag inleder sällan något om vi inte är kompatibla på den punkten.  
Så ja det är något jag och en stor majoritet inte tycker är särskilt konstiga krav att man är tydlig med syftet med sin relation. 

Det jag mest reagerar på är att du har skrivit en del trådar om detta innan. Uppenbarligen är det något som som skaver i dig och i er relation även om du påstår motsatsen.   Även i förra trådarna fick du svar på att det förmodligen inte är hållbart i längden med tanke på att det finns en hel del som skaver med både avståndet,  hans omöjliga utsikt att kunna flytta etc.  Så vad är din plan? 
Vad vill du ha för svar?

Du har skrivit flera trådar om er relation.  Vad tänker du att du vill ha för svar? 

Men så var inte situationen här. Ingen av oss sökte ens ett förhållande när vi började prata. Jag trodde då att jag ville bo ihop, men det ändrades efter jag bott hos honom mycket under några månader.

För mig fungerar det, men han säger en sak, men beteendet visar något annat. Jag vet inte hur man kommer vidare, för att lämna någon jag faktiskt älskar för något som ligger hos honom är jättesvårt.. det är han som har problem med upplägget, inte jag.

Bara det att det kommer pikar om att du ändrat dig är avtändande i mina ögon. 

Nu har jag inte lika långt till den jag tycker om väldigt mycket (1,5 timme med tåg, 1 timme med bil) men vi har båda hemmavarande barn. Båda är rörande överens om att det finns inte på kartan att bli sambo så länge barnen bor hemma, därefter får man se. Då alla barn är i grundskoleålder så kommer det att dröja oavsett. 

I ditt fall låter det dom han mer vill ha någonstans att bo billigare/gratis med tanke på pikarna istället för att hantera situationen. Pikarna kan säkerligen vara ämnade för att få dig att göra slut så du kan cara den "onda" genom att först vill du inte bli sambo och sen lämnar honom.

Om jag så mycket som antyder att jag inte är glad får han panik, han vill absolut inte separera. Han säger att han behöver mig för att må bra...

Det är INTE ditt ansvar att se till att han mår bra! Det är en form av psykisk misshandel, att han lägger sitt mående på dig. Det är HAN som bär ansvaret för hur HAN mår, inte du!