Jobbiga känslor kring mammas åsikter om min kärlek

Men herregud. Du är vuxen, nästan 30 och bestämmer själv över ditt liv. Slå dig fri från din mamma. Du måste inte svara varje gång hon ringer. Om jag var du skulle jag också överväga att skaffa nytt jobb. 

Tala om att ni umgås och hur du känner för honom samt att kan hon inte acceptera det och vara trevlig så kommer du dra ner på ditt och hennes umgänge.

Jag tror att din mamma är orolig för dig och vill ditt bästa. Han har trots allt ett ganska tungt bagage som kompis till knarkare, skött uppbrott illa, ganska mycket äldre med barn och så av och på med dig tidigare. Skulle du inte vara orolig om det var din dotter? Det skulle jag.

Hur du ska göra? Har du något val egentligen? Är väl bara att säga som det är till din mamma om han är så fantastisk som du säger.

Hon tycker han både är ful, överviktig och dum som person medan jag absolut inte ser det hon verkar se. Visst, han kanske har två kilo mer än nödvändigt på magen men hon själv är ju inte smalast i klassen. Ful? Njaaa, han har bättre stil enligt mig än hennes sambo. Och dum, nej han är inte dum mot mig för då hade jag inte vart med honom. Hon kommer säga att hon skäms för folk om jag går ut med detta till henne och sprider vidare vår kärlek. Hon kommer säkerligen också skriva ett långt sms till honom i affekt att han är si & så och att han skulle låtit hennes dotter vara etc. Hon gör nämligen allti i affekt så fort hon blir upprörd eller besviken. Och får han ett sånt sms av henne kommer det ta udden av den lycka var i har i varandra och framförallt resan vi har att vänta utomlands. Jag kommer ständigt känn att jag inte levt upp till det hon önskade eller trodde om mitt vuxenliv och det för mig är både en undertryckt sorg och nederlag.
Men det är inte kul att ha en mamma som tidigare har sagt att det hade vart en mardröm för henne om jag hade vart ihop med honom. Och nu är man typ där. Måste droppa bomben men vet inte hur. Vill bara stoppa i huvudet i sanden, låtsats som att det regnar och fly när jag tänker på vilken scen det kommer att bli.

Grejen är den att svarar jag inte när hon ringer så ringer hon tills jag svarar. Om inte annat så frågar hon alltid varför jag inte svarade första gången jag ringde. Jag har skämt bort henne alldeles för mycket med att vara tillgänglig, och hon börjar väl märka att jag inte är så tillgänglig längre. Till och med nu för en timma sen när jag låg på soffan och inte svarade efter 2 signaler så undrade hon vad jag sysslade med för att det tog längre tid innan jag lyfte luren än vanligt. Dock sa hon det inte spydigt men jag som känner henne så väl känner att hon känner att det är dags att testa mig på pulsen lite och det stressar mig enormt. Även om jag inte var med honom nu så blir jag ändå stressad inombords när hon ringer. Detta samtal var hon snabb med att boka in mig på alla hjärtans dag och att jag skulle komma på
middag, pust. Jag vill bara vara i min bubbla med honom och inte behöva förklara mig och inte få skit.

Ni som trycker på tummen ner?.vad är era synpunkter?
Är det mig ni inte förstår eller min mamma?

Lyssna på din mamma. Hon låter klok och du låter som en helt förblindad, naiv, dåraktig 14-åring som är käääär. Det här är ingen du bör dela ditt liv med. Finns absolut ingenting med honom som kvalificerar honom som en lämplig partner för dig. Bara för att man är kär betyder det inte att det är rätt person. Du kommer dock naturligtvis strunta i de råden och det kommer du ångra bittert i framtiden, 100%.

Okej, men som att mamma själv har haft blomstrande relationer alla år? Tvärtom så är hon den som haft flest partners av alla jag känner. Vissa har jag tyckt sisådär om och tyckt att hon kunnat få snyggare och bättre men har jag sagt något? svar nej. För jag har sett att hon har vart lycklig, förälskad och uppvaktad. Det har inte vart några snyggingar om det nu är det som räknas. Någon hade problem med alkoholen, någon var grovt deprimerad och hade grova hjärnspöken, någon ville bara resa med henne och leva livets goda med champagne och lyxbåtar, någon var sjukligt svartsjuk osv. Men jag oavsett som liten 8-åring eller 28 åring har aldrig dömt hennes förhållande med hennes dejter/män. 
Utan har snällt stått bredvid och sätt den ena efter den andra i princip komma och gå. Den sambon hon har i dagsläget kan hon också prata ner till mig och ibland undrar hon varför hon stannar i relationen då hon stör sig på mycket. 
Så hon om någon ska inte komma och säga vad som är perfekt för mig i den kärlek jag har och vill ge och ta emot. Nu är det min tur att få utforska mig själv och den jag håller kär. 
Och du som skrev att jag var naiv etc och många andra osmickrande ord, du känner varken mig eller denna man. 

Han är snarare en väldigt reko man, som idag har ett stabilt bra liv, tjänar mer än dom flesta jag känner, generös mot allt och alla, samma humor, vi har bra kemi inte bara sex, vi tänker och tycker lika om väldigt mycket och har helt enkelt känslor för varandra. Sjukare saker har hänt.

Påpeka för tanten att det inte är hon som behöver vara tillsammans med honom och att hon gott och väl kan knipa näbb om din relation och att du minsann inte kommer och talar om för henne hur hon ska sköta sitt kärleksliv!

Har du haft andra pojkvänner och hur såg hon på dem? För jag får intrycket att hon vill att du alltid finns till hands när hon ringer eller i andra sammanhang. Och då är alla varaktiga pojkvänner ett hot, även om hon inte säger det nu. Så risken är att det händer igen, även om du skulle foga dig nu.

Men det ska du inte, du är en stor flicka nu och ska inte låta din mamma styra ditt kärleksliv. När du river plåstret kanske det blir ett lyft för er båda, du tvingas frigöra dig och dra ner på kontakten med mamma, vilket dessutom blir en läxa för henne. Det blir jobbigt ett tag men har du egentligen något val?

TS mamma vill väl. TS försvarar mannen med näbbar och klor, men han har trots allt haft kriminella i sin omgivning och har ett bagage att släpa på, det kommer man inte ifrån. Jag skulle fundera på om dessa   "kompisar" verkligen hör till det förgångna eller om det finns det en risk att de dyker upp och ber om "tjänster". TS skriver att han tjänar bra, vad arbetar han med? Jag skulle nog kolla lite varstans, Ratsit och så vidare för att säkerställa att han är OK nu, TS har bara hans egna ord. Att gå på och han kan ju säga vad som helst.                                                                                                                        Ett annat problem är att TS nu ska bli bonusmorsa. Detta faktum tycker jag räcker för att hon ska backa ut. Hon själv är barnfri, bara 28 år, och ska leva ungdomsliv och inte passa andras barn. Dessutom tycker jag att åldersskillnaden är för stor. TS ska uppleva världen, resa, studera och skaffa sig ett nätverk av goda vänner. Hon ska inte behöva anpassa sig till mannens vv-liv. Ja, så var der ju den tidigare separationen, den talar heller inte till hans fördel. Jag är inne på mammans linje, det finns andra killar där ute även om TS inte tror det nu, förblindad som hon är.

Förstår inte varför du svarar med att babbla på om din mamma och hur dålig hon är enligt dig. Tråden handlar väl inte om det? Du väljer själv vem du är tillsammans med. Jag tycker personligen att det låter som ett dåligt val, men du är snart 30. Du får stå upp dig själv mot din mamma.

Enig, håller med helt och hållet. Jag skulle vara rädd att de tidigare "kompisarna" dyker upp och ber honom förvara saker och ting åt dem. Tänk om mannen placerar ut knark i TS lägenhet? Jag skulle inte lita på honom. TS har heller inte svarat på vad han jobbar med. Och att bli bonusmorsa som barnfri, nej. TS lyssnar inte på de här råden, det kan man nog inte räkna med  för nu befinner hon sig i en bubbla där hon inte är nåbar.                                                                                                                 Det som händer nu, det vill säga om hon inte säger afjö till den här snubben, är att relationen med mamman försämras. Hon må vara tjatig, men det är ttots allt TS mamma och hon vill sin dotter väl. TS är godtrogen, men hon borde kolla mannen i sömmarna, det går att göra diskret. Han säger att han inte tagit droger, men varför umgicks han med folk som gjorde det? Han skulle väl brutit med dem!"

Helt omöjligt att avgöra om din mamma har rätt i sak angående den här mannen så jag skiter i den delen, sånt där är ju sällan svart eller vitt.

Men däremot verkar din mamma vara oerhört kontrollerande i relationen till dig, på det lilla du berättar. Jag tycker inte att du ska tänka att det är pga något som du har gjort eller inte gjort utan det ligger nog hos henne, hon verkar knepig.

Jag tycker att du ska överväga att ta hjälp av terapeut för att hantera det där och dra vettiga gränser mot din mamma, bra med nån som kan coacha lite när du börjar backa undan lite och allt (läs: din mamma) brakar loss.

Det du kan göra är nog att sätta dig ner och prata med henne. Om vad du känner, och hur du hoppas att din och din mammas relation skulle se ut. 

Ditt val av kärlek, är ditt val.
Allt du kan göra är nog att vara bestämd och lugnande.

 

Har egentligen ingen åsikt om själva kärleksfrågan men däremot verkar du och din mor ha en väldigt ohälsosam dynamik och en stor obalans i erat förhållande. Hon verkar väldigt kontrollerande. Och det verkar vara relationen till din mor som är huvudproblemet här, och inte kärleksrelationen.

Jag har själv vuxit upp med en gränslös helikoptermamma som velat kontrollera allt. Skillnaden är att jag flyttade till en annan stad så fort jag kunde för att jag ville ha frihet. Och har glesat ut kontakten med mamma till det minimala. Ger inte för mycket information om mig själv heller. Det gick bra, har blivit självständig och grundad av det. Men jag har också gått i terapi för att prata om min uppväxt.
Känner igen det där med att din mamma ringer och ger sig inte förrän du svarar. Det gjorde min mamma också både när jag fortfarande bodde hemma och även en tid efter att jag flyttat. Och sms:ade mängder med sms. Tills jag markerade och drog gränser för mig själv. 
Det var som att jag existerade för hennes skull och skulle lyda minsta vink. Och när hon kände att jag började slå mig fri blev hon värre.

Min mamma har aldrig vetat vem jag dejtat, för att jag inte velat att hon ska förstöra något. Har sökt stöd om jag behövt från vänner eller andra i min omgivning som jag litar på. Min mamma vet inte ens att jag haft partners. Hon har trott att jag levt singel typ hela livet.

Du är 28, stärk dig själv, hitta din inre kompass. Glesa ut kontakten med din mamma och lär dig lyssna till din egen röst. Om förhållandet är fel för dig och inte slutar bra, so what, då har du lärt dig något till nästa gång. Det behöver inte vara liv eller död. Man får(!) faktiskt ändra sig eller göra misstag. Det viktigaste är nog att du inser att DU är kapabel och klarar av att reda ut din egen skit, utan synpunkter från din mamma. 
Kan även rekommendera terapi! Så att du hittar strategier för hur du ska hantera din mamma och kan sätta gränser. Du kommer växa som människa av det.

Men hjälp, du låter bara medberoende.

Om du inte ens kan dra gräns mot din gränslösa morsa som telefontrakasserar dig på arbetstid så kommer du definitivt inte att klara att vara i balans med en mycket äldre man i en relation. Hans ex tyckte nog också han var trevlig tills han inte var det längre.

Nu bestämmer du att du pratar med din mamma i telefon två dagar i veckan och det räcker så, om ni inte har någort specifikt att tala som som julklappar eller så.

Du ska inte svara om hon tokringer, då svarar du inte på en vecka.
Förklara det för henne och skaffa lite space, hon kan texta dig istället om det är något snabbt som ska frågas.

Skaffa dig själv lite vuxenpondus och sätt gränser innan det är för sent och hela din omgivning har stämplat dig som ett viljelöst mähä.